Här är gudagott att vara

Om Gunnar Wennerberg ännu nämns beror det på hans sångsamling Gluntarna. Den utgivs i ett antal häften 1849–1851, som snabbt blev omtyckta och spred bilden av Uppsalastudenten. En formidabel ”Gluntfeber” bröt ut på många håll i landet; främst i borgerliga salonger men också i kretsarna kring hovet. Sedan dess har deras popularitet skiftat mycket över åren och numera har sångerna sannolikt hamnat lite mer i skymundan. Ändå är de otvivelaktigt en viktig del i svensk vistradition. I höst skulle deras skapare ha fyllt 200 år; två nya litterära sällskap har bildats, dels Gluntarnas Vänner i Uppsala, dels Gunnar Wennerberg Sällskapet i födelseorten Lidköping. Säkert kommer de aktivt att medverka till en renässans för hans verk.

Under sina år i Uppsala fick Wennerberg tillträde till stadens litterära salonger; exempelvis Malla Silfverstolpes, där storheter som Geijer och Atterbom uppträdde. Han kom dessutom efterhand att ingå i ett mycket levnadsglatt studentgäng som valde att gå under beteckningen Juvenalerna; ett namn de av allt att döma hade tagit efter den romerske tänkaren och satirikern Juvenalis. Till sitt gemensamma nöje ägnade sig medlemmarna bland annat åt att sjunga Bellman liksom avsnitt ur populära operor.

Där tillkom också så småningom sammanlagt trettio sånger som fick det samlade namnet Gluntarne, som de då stavades. De har formen av dialoger mellan två studenter. Glunten är den yngre, både naivare och rätt tanklös, och magistern den äldre, mer bildad och luttrad av studentlivet. Sångerna framfördes med Wennerberg själv i basstämman som magistern och den framstående barytonen Otto Beronius som glunten. Namnet Gluntarna kom av att Beronius var från Dannemora och gärna sjöng folkvisor där det uppländska dialektordet glunt (pojke eller grabb; jfr glytt) förekom. I kamratkretsen gick han under öknamnet ”Glunten”.

I duetterna möter alltså en rad scener från det uppsaliensiska studentlivet. Med stor inlevelse bjuder de lyssnaren på naturstämning och romantik men även på oro för studier och ekonomi eller på ruelser ”dagen efter”. I de sista sångerna tar glunten examen och de båda vännerna bjuder varandra farväl.

Texterna innehåller olika humoristiska inslag. Som när glunten bevistar en föreläsning för att göra sig märkt av professorn men somnar och snarkar så hårt att föreläsningen måste avbrytas. Eller vid den ofta framförda nattmarschen i Sankt Eriks gränd där paret – på tämligen runda fötter – i mörkret skymtar och artigt hälsar på en otydlig gestalt som vid närmare betraktande i själva verket är en pump. Vid ett annat tillfälle har glunten i Carolinabacken sett och blivit svärmiskt förtjust i en vacker flicka som senare – vid en tentamen hemma hos professorn – visar sig vara dennes hustru.

Som framgått fick Gluntarna ett entusiastiskt mottagande; mycket större än vad man inom juvenalkretsen hade kunnat ana. De spreds i olika avskrifter och gjorde sin skapare berömd; flera förlag stod på kö för att få ge ut dem. Till detta var emellertid Wennerberg länge negativ. Det fanns flera skäl till hans tveksamhet. Bland annat var han mindre glad åt namnet Gluntarna, menandes att innebörden var obegriplig för de flesta. Men det hade redan blivit så vida spritt att han på denna punkt måste ge upp sitt motstånd. Och därmed kunde sångernas segertåg över landet inledas.

Ett mått på deras fortsatta popularitet ett drygt sekel senare omnämner Sven G Svenson i sin välskrivna och gedigna Gunnar Wennerberg. En biografi (1986): åttiosex citat av Wennerberg förekom i 1960 års upplaga av Pelle Holms Bevingade ord. Nästan alla var hämtade från Gluntarna; exempelvis ”Nu tror jag det kan vara tid att tänka på refrängen” eller ”Du talar som en häst, Uppsala är bäst”. Att texterna dock på senare tid har blivit mindre kända framgår av att antalet citat sjunkit högst väsentligt i senare utgåvor av detta eller liknande uppslagsverk.

Wennerberg gick ur tiden 1901 men hade dessförinnan gjort en storartad karriär som långvarig landshövding i Växjö samt ecklesiastikminister i två omgångar – under Karl XV resp. Oscar II. Med den senare blev dock hans relationer mycket kyliga. Tidigt invald i De Aderton blev Wennerberg också ledamot av Musikaliska akademien, trots att han musikaliskt var autodidakt. Han skrev dessutom psalmer som ”Gör portarna höga” och fosterländska verk som ”Hör oss Svea”.

Men utan tvekan allra mest känt och sjunget av Wennerbergs alla verk är ”Här är gudagott att vara” – inte minst som allsång vid allehanda festligheter. Den ingår som ett eget avsnitt i glunt nummer 25, vilken har rubriken ”Examens-sexa på Eklundshof”. Där skildras hur Glunten och Magistern firar den föregåendes kameralexamen genom att söka sig till detta på senare tid återöppnade utvärdshus, strax söder om Uppsalas centrum. I väntan på den beställda lekamliga spisen slår sig vännerna ner i gräset och sjunger:

”Här är gudagott att vara. / O, vad livet dock är skönt! /Hör vad fröjd från fåglars skara. / Se, vad gräset lyser grönt.”

En tämligen riskfri gissning är att denna sång ofta kommer att höras vid 200-årsjubileets alla arrangemang i höst. Man hittar dem dessutom lätt på nätet (www.gluntarna.se eller www.wennerbergsallskapet.se).