När vi döda vaknar

Det är i och för sig ingen evolutionär nyhet att en ekologisk balans rubbas så att vissa arter trängs undan av andra. Men det är omfattningen som gör antropocen speciell. Epoken jämförs med de fem stora geologiska katastrofer som har drabbat livet på jorden; man talar nu om Den Sjätte Massutrotningen. Många ägnar inte detta någon större eftertanke. En växande del av planetens befolkning bor i städer, och för den är naturen abstrakt.

Men vissa av de arter som har dött ut lever ett liv efter detta i vår fantasi. Mammuten har en sådan ikonstatus. Den har på sistone dykt upp i ett antal populärvetenskapliga artiklar, böcker och dokumentärfilmer. Går det att återskapa den? Jo, säger Harvardbiologen George Church, med en kombination av genteknik och hybridisering är det kanske möjligt. Andra forskare letar efter djupfryst mammut-dna i Sibirien.

Den amerikanska vetenskapsjournalisten M R O’Connor exemplifierar och diskuterar kampen för att rädda utrotningshotade arter i sin bok Resurrection Science. Men hon undviker det spektakulära mammutprojektet – något som man knappast saknar eftersom det finns gott om andra dramatiska exempel som ställer naturskyddsfrågorna på sin spets. Det gäller såväl etiken som praktiken. Resultatet är en utomordentligt spännande bok eftersom O’Connor lyckas med konststycket att förena journalistiskt berättande med nyanserad analys. Hon förmedlar på ett sakligt och osentimentalt sätt något av den frustration som engagerade naturvårdare måste känna.

Vad är skyddet av hotade arter bra för? Ett svar är att det är bra för oss människor. Vi mår bra av naturupplevelser. Ett annat svar är att vi har en skuld att sona gentemot den natur vi har förhärjat och utarmat. Ett tredje svar är att naturen inte alls är till för oss; varje art har ett egenvärde. I bakgrunden skymtar en annan stor fråga: Är den skiljelinje vi brukar dra mellan människa och natur meningsfull? Homo sapiens är ju också en evolutionsbiologisk produkt.

O’Connors bok består av en serie fallstudier som alla visar hur snåriga dessa frågor är. Det första kapitlet ägnas åt vad en liten oansenlig gul groda kan ställa till med. Vad får naturskydd kosta – och vem är det ytterst som ska bära denna kostnad? 1984 började tanzaniska myndigheter överväga att bygga ett stort kraftverk i Udzungwabergen. Man ville utnyttja ett mäktigt vattenfall i Kihansifloden. På en sträcka av tre kilometer var fallhöjden tusen meter.

Men området var otillgängligt, och biologer som inventerade regnskogen hittade mängder av helt unika arter – ca 800 växter och 96 ryggradsdjur. Vid vattenfallets fot hängde ett dimmoln av vattenpartiklar som var konstant eftersom vattenflödet saknade årstidsvariationer. Där frodades ”stänkgrodan”(Nectophrynoides asperginis), ensam i sitt slag i världen och med ett habitat som inte var större än ett par fotbollsplaner.

Biologer, naturskyddsorganisationer och till och med Världsbanken ryckte ut till stänkgrodornas försvar. Sådant retar människor i ett fattigt land som ständigt lamslås av elavbrott. De projekterade turbinerna skulle höja elproduktionen i landet med 40 procent. Detta var oundgänglig energi för att klara landets hälso- och sjukvård, utbildning och näringsliv.

Naturligtvis kunde grodorna inte stoppa projektet. Man försökte rädda dem med ett sprinklersystem som skulle ersätta dimmolnet. Men grodorna reducerades snabbt till något hundratal. Nästa steg var att överföra dem till en specialbyggd avdelning i Toledo zoo. Dessa planer ledde till en konflikt eftersom tanzaniska myndigheter misstänkte att ett vaccin eller någon annan värdefull råvara kunde utvinnas ur djuren. Nu uppföds grodorna i fångenskap, men alla försök att placera ut dem har misslyckats. Kanske har de efter ett antal generationer genomgått genetiska förändringar som inte längre är anpassade till deras ursprungliga habitat.

”Det här är världens dyraste groda”, säger en norsk ingenjör till författaren. ”Vem bekostar alla forskare som har kommit hit för att titta på den? Det är vansinne. Man skulle ha kunnat använda alla dessa pengar för att bygga en fjärde turbin.”

Ett annat exempel på hur politiska och ekonomiska förhållanden försvårar naturskyddet är den nordliga trubbnosiga vita noshörningen (Ceratotherium simum cottoni). Arten har fört en tynande tillvaro i Garamba, en nationalpark i Kongo-Kinshasa. Den har decimerats av tjuvskyttar på jakt efter horn, men också av olika gerillagrupper som av och till har sökt skydd i området. Ett antal människor har fått sätta livet till i eldstrider mellan parkvakter och intränglingar. Efter decennier av skyddsarbete till en kostnad av miljontals dollar fanns det 2008 inte längre kvar några vilda noshörningar av denna art. De fåtal exemplar som lever i fångenskap förökar sig inte och även om så skulle ske, har värdefull genetisk variation gått förlorad. Arten är uppenbarligen dömd att gå under.

Men den dag arten inte längre finns kvar har celler överförts till en modern version av Noas ark: banker av djupfrysta cellprover från vilka man förhoppningsvis ska kunna återskapa utdöda arter i en framtid. Som bekant finns ett liknande genetiskt arkiv för jordbruksväxter i en grotta på Svalbard. Det är dock stor skillnad mellan att uppföröka växter och djur; i det senare fallet måste proven först omvandlas till stamceller och eventuellt vidare till spermier och ägg. Tekniken för detta är ännu i sin linda. Frågan är dessutom om en artspecifik organism är identisk med sitt dna. Det är lätt, menar O’Connor, att förblindas av ett slags genetisk reduktionism. Varje organism utvecklas trots allt i ett ekologiskt samspel med andra djur och med sitt habitat. Generna är inte hela sanningen om en organism; man kan inte isolera dem från den miljö i vilken de ska verka.

Fallet med de skogslevande hawaianska kråkfåglarna (Corvus hawaiiansis) stämmer till eftertanke. Kråkorna var intelligenta och samarbetade för att på ett effektivt sätt för att skrämma bort rovfåglar. Beteendet var inte instinktivt. Det var inlärt; en ”kultur” som vidarebefordrades från generation till generation. Men det växande jordbruket ledde till att kråkorna dog ut. Det enda man lyckades rädda var några få ägg som lyckligtvis kläcktes. När man fött upp ett tillräckligt antal kråkor utplacerades de i det fria. I flera år gick det bra. Men sedan kom rovfåglarna underfund med att kråkorna inte längre visste hur man skyddade sig. Deras ”kultur” hade gått förlorad, och priset för det var högt.

Vi har inget val. Hur vi än handlar kommer vi att påverka naturen. Och den vildmark vi restaurerar eller bevarar kommer inte att vara vildmark i samma mening som förlagan. Vi får lära oss läxan att naturen inte är statiskt museal utan dynamisk, och göra så gott vi kan. Och när det gäller teknobiologiska lösningar att återuppliva utrotade arter, manar O’Connor till försiktighet. I ett biologiskt universum är sambanden så komplicerade att vi saknar överblick. Där är det lätt att drabbas av hybris och tro att tekniken löser alla problem.