Härskartekniker

Sun Zhengcai kunde ha blivit Kinas nästa president – istället väntar nu sannolikt fängelse. Med rubriken ”Styr över partiet med strikt järndisciplin” meddelade nämligen Folkets dagblad plötsligt i somras att Sun var under utredning för korruption. Alla toppolitiker, underströk partitidningen, måste agera ”med Xi Jinping som kärna”. Sun var känd som en mycket ambitiös politiker; uppenbarligen ambitiös nog för att president Xi skulle känna sig hotad och skicka sin blodhund Wang Qishan efter honom.

Wang leder partiets särskilda disciplinkommitté, med fria händer att utanför rättssystemet utreda tjänstemän misstänkta för korruption. Samtidigt kan knappast någon inom Kinas politiska toppskikt uppvisa en klanderfri bakgrund på denna punkt. Så vem Wang ger sig på bestäms även av andra variabler. Framförallt då huruvida de stöder Xis ambition att koncentrera allt mer makt kring sig själv.

Över en miljon tjänstemän har snärjts i den omfattande kampanj mot korruption som Xi sjösatte hösten 2012, när han utsågs till kommunistpartiets generalsekreterare vid 18:e partikongressen. Bland dessa märks 140 tjänstemän som var viceministrar eller högre, samt över 90 militära befälhavare med en rang av minst generalmajor. Merparten av dem misstänktes även för att ha brustit i sin lojalitet mot Xi.

På så vis har Xi med Wangs hjälp röjt vägen fri från sly till 19:e partikongressen, som inleds den 18 oktober. Kongressen – som endast äger rum vart femte år – är den största och viktigaste politiska händelsen i Kina. Här ska ledarskap utses och politiska mål formuleras för de kommande fem åren. Ungefär som valet i USA alltså, men till skillnad från valkampanjer föregås partikongressen av maktkamp och kohandel bakom stängda dörrar.

Kongressen kommer att öppnas genom en lång och väl inövad politisk rapport från Xi. De på förhand valda 2 300 delegaterna röstar sedan fram en centralkommitté på drygt 200 medlemmar. Denna kommitté väljer i sin tur 25 ledamöter till politbyrån, men ungefär här upphör Kinas minimala mått av demokrati fullständigt. För politbyrån utses alltid på förhand och i hemlighet. Särskilt hård är konkurrensen om de sju platserna till politbyråns ständiga utskott; Kinas allra högsta politiska instans.

Efter Mao Zedongs död insisterade Deng Xiaoping på att politbyråns ständiga utskott skulle fatta alla sina viktiga beslut genom diskussion och konsensus. Detta för att undvika att alltför stor personlig makt koncentreras till en ensam ledare, som då skulle kunna köra över partiet eller bringa landet i kaos genom en kulturrevolution likt Maos. Av samma anledning tillåts ingen politiker tjäna mer än två femårsperioder i följd i detta utskott, och vid 16:e partikongressen 2002 beslutades även att ingen tjänsteman äldre än 68 år kan påbörja en ny ämbetsperiod i politbyrån.

Mycket talar dock för att Xi hellre vrider tillbaka kockan än försvagar sin egen position. Av åldersskäl måste fem av medlemmarna i politbyråns ständiga utskott bytas ut i oktober. Vapendragaren Wang Qishan har redan fyllt 69 år, men det mesta pekar på att han ändå får stanna kvar fem år till. Att sniffa fram och sänka presidentens meningsmotståndare är en alldeles för viktig uppgift för att lämnas åt slumpen.

Enligt rådande bestämmelser skulle festen också vara över för Xi vid nästa partikongress år 2022. Det spekuleras därför i att han kommer att öka antalet möjliga ämbetsperioder till tre. Eller rentav återinföra posten som partiordförande; det ämbete genom vilket Mao de facto styrde Kina i 33 år fram till sin död. (Även denna position avskaffades av Deng 1982 i syfte att omöjliggöra för en ensam ledare att sätta sig över politbyråns konsensus.)

För terminologin – oerhört viktig inom kinesisk politik – ger tydligt vid handen att Xi inte planerar att dra sig tillbaka redan om fem år. Vid ett plenum i oktober 2016 utnämndes han till ”kärnledare”, ett epitet som tillskrevs Mao Zedong och Deng Xiaoping men inte den förre presidenten Hu Jintao. Och de senaste gångerna Xi inspekterat militären kallar soldaterna honom inte längre för ”befälhavare”. De har istället blivit instruerade att skrika ut ”ordförande”, samma titel som militären tilltalade Mao med.

Kring presidenten växer också en personkult fram. Hans bok Xi Jinping. The Governance of China (2014) har översatts till flera språk, vilket drar tankarna till Maos lilla röda. I somras publicerade Folkets Dagblad 100 ”gyllene verser” som Xi myntat under de senaste fem åren. I år sänds även en miniserie på statlig tv, där Xi i sin ungdom sägs ha skyfflat is barfota vid ett dammbygge, samt burit vetesäckar på 100 kilo i fem kilometer längs med en bergsväg. Utan att byta axel.

Partikongresserna är också de tillfällen där efterträdare till såväl presidenten som premiärministern förväntas presenteras, då de likt i år endast har en ämbetsperiod kvar att tjäna. Men den totala avsaknaden av en tänkbar arvtagare utgör snarare ännu en indikation på att Xi kommer att behålla makten längre än vad konstitutionen föreskriver. Många höll nämligen Sun Zhengcai som denna arvtagare. Men efter hans fall var många höga tjänstemän snabba med att offentligt visa stöd för utredningen mot Sun.

Inför den stundande partikongressen har många ledande politiker även i vitt skilda sammanhang högtidligen berömt disciplinkommitténs arbete under Wang Qishan. För att inte riskera att åka dit själv är det nu viktigt att visa sin lojalitet. Det är lätt att få minnesbilder av nervdallrande politiska möten ledda av Josef Stalin, där ingen av åhörarna vågade bli den första att sluta klappa händerna.

Sun ersattes på sin viktiga post som partiordförande i megastaden Chongqing av Chen Min’er, som nu sannolikt kommer att lyftas upp till politbyrån. Han är en orubblig Xilojalist som tjänade under presidenten på lokal nivå i provinsen Zhejiang redan vid början av 2000-talet. Men samtidigt saknar Chen både de erfarenheter och det kontaktnät som behövs för att själv kunna bli president om fem år. ”Xi skulle ha gjort både Machiavelli och Mao stolta”, sade den inflytelserika analytikern Bill Bishop med anledning av Suns utrensning.

Xi har lärt sig av Mao på flera punkter. Under kulturrevolutionen styrde den framlidne diktatorn Kina genom att skapa en särskild ”central kulturrevolutionsgrupp”, bestående av en handfull radikala sympatisörer som effektivt åsidosatte partiets politbyrå. Likaledes har Xi under sitt presidentskap etablerat flera små ”ledningsgrupper” inom exempelvis ekonomi, utrikespolitik och reformarbete. Smidigt nog har han även utsett sig själv till ordförande i dessa grupper. De har sedan använts för att effektivt ta över beslutsfattningen inom flera områden främst från Kinas statsråd, vilket leds av premiärminister Li Keqiang som enligt uppgift inte alltid drar jämnt med Xi.

Efter snart fem år som president har Xi Jinping därmed blivit den mäktigaste ledaren i Kina på flera årtionden. Detta var alltså precis vad partiet försökte förhindra genom tidigare reformer och regler för politbyråns medlemmar. Allt fler röster från Peking gör nu gällande att eftersom Kina står inför tuffa tider, så behöver landet en stark ledare. Det innebär givetvis samtidigt en brottningsmatch mellan motsatsförhållandena med maktcentralisering och genomdrivningen av nödvändiga reformer.

Om Xi lyckas fylla alla viktiga positioner med politiska allierade, eller rentav ändra partiets konstitution under partikongressen i oktober, så står det utom allt tvivel vad han ämnar använda sin makt till. Han är inte bara Kinas mäktigaste ledare på årtiondena, utan även den mest ambitiöse. För att bli ihågkommen som en av de allra största ledarna kommer Xi att fortsätta att driva sin agenda med ”den kinesiska drömmen”, som innehåller obehagliga sloganer som ”den kinesiska rasens återfödelse”.

Det handlar om att skjuta tillbaka Kina till positionen som världens mittpunkt. Metoderna för detta är ohämmad nationalism, expansiv utrikespolitik, ignorerande av internationella lagar, en väloljad propagandaapparat, ett förtryck av civilsamhället samt en nedmontering av multilaterala mekanismer för skydd av mänskliga och andra grundläggande rättigheter.

En 96 sidor lång rapport från Human Rights Watch visade i september hur Kina rutinmässigt förföljer personal och experter inom själva FN som jobbar med dessa områden. Ökad finansiering från kinesiskt håll får samtidigt organisationens ledning att vända ryggen till.

En utökad personlig makt för Xi efter partikongressen innebär att han lyckats förstöra de få kontrollmekanismer mot en regelrätt diktator som Kina hunnit etablera efter Maos död. Den 19:e partikongressen är därmed långt viktigare för internationell politik än förra årets amerikanska presidentval.