Den hemliga historien

Marine Le Pen fick hård kritik när hon hävdade att Frankrike inte var ansvarigt för deportationerna av franska judar under andra världskriget eftersom den franska regeringen befann sig i exil i Storbritannien. Jean-Luc Mélenchon tröttnade i sin tur aldrig på att citera de franska revolutionärerna i sina valtal och anklagades till och med under en tv-debatt av Le Pen för att låta som Robespierre – något som han tog som en komplimang.

I viss mån har den politiska kampen i Frankrike alltid varit en kamp om historien. Men idag tycks denna kamp vara mer ideologiskt och emotionellt laddad än på länge. I det sammanhanget är det kanske inte så konstigt som det kan låta att en lunta på nästan 800 sidor med fransk världshistoria har seglat upp på bästsäljarlistorna. Histoire Mondiale de la France, som publicerades i januari mitt under brinnande valkampanj, är en antologi redigerad av medeltidsforskaren Patrick Boucheron. I 146 korta och lättlästa kapitel redogör specialister för olika historiska tilldragelser med början i Chauvet-grottan 34 000 år före vår tideräkning fram till 2015 års terrordåd.

Som titeln antyder är det dock inte en upprepning av den officiellt sanktionerade historiografin, utan en fransk världshistoria. I det aktuella politiska klimatet i Frankrike är detta i princip att likställa med en politisk provokation. Boucheron förklarar också i förordet att publiceringen är en politisk handling. I ett försök att bekämpa vad han uppfattar som en alltmer tilltagande, politisk ”försnävning” av historien, utförd av såväl den traditionella som den extrema högern, är målet med boken att ”mobilisera en pluralistisk förståelse av historien”, där det franska utspelar sig i ett konstant samspel med yttre faktorer. Det kanske kan låta självklart att ett lands historia är intimt förbunden med omvärldens på ett sätt som är svårt att överblicka. Men i Frankrike har Boucherons bok lett till en hätsk debatt.

Vänsterlutande tidningar som Le Monde och Libération välkomnade antologin med positiva recensioner. Till höger var mottagandet desto svalare. I Le Figaro beskrev krönikören Eric Zemmour boken som ett försök att upplösa Frankrikes identitet. Den konservativa akademiledamoten Alain Finkielkraut ska enligt uppgift under ett akademisammanträde ha läst upp sin sågning av boken i samma tidning för sina kolleger, en artikel där han anklagar boken för att förneka den franska kulturens särart. Hans akademikollega, historikern Pierre Nora, var något mer positiv, men anklagade likväl i Nouvel Observateur Boucheron och kompani för att ”nedvärdera nationstanken”. Att döma av kritiken tycks Histoire Mondiale de la France alltså innehålla ideologiskt och politiskt sprängstoff.

Boken är indelad i epoker i kronologisk följd, men det betyder inte att en enhetlig berättelse presenteras. Kapitlen hänger ofta knappt ihop annat än indirekt, och läsaren tvingas pussla ihop sambanden på egen hand. Dock har redaktörerna underlättat för läsaren att göra en tematisk läsning. I slutet finns en samling ”spår genom busksnåren” där kapitlen delas in i tematiska grupper med namn som ”katolicism”, ”kvinnor”, ”myter”, ”slaveri”, ”segrar” och ”förluster”. Efter att ha gjort en kronologisk läsning tycks det mig dock vara en bättre idé att fokusera på enskilda teman.

Vid en första anblick är boken inte särskilt uppseendeväckande: här finns kapitel om Karl den store, Ludvig XIV, franska revolutionen och världskrigen. Men flera av essäerna, som är döpta efter årtal, motsvarar inte det förväntade innehållet. Till exempel letar man förgäves efter kapitel om Jeanne d’Arc eller slaget vid Azincourt. I kapitlet om fredsfördraget i Troyes 1420 nämns dock båda dessa i förbigående, men bara som sekundära företeelser i ett mycket större sammanhang. Detta angreppssätt är symptomatiskt för Histoire Mondiale de la France. Istället för att bekräfta den officiella historieskrivningen med dess fokus på enskilda personer, händelser och platser, belyses varje skeende ur ett nytt, oväntat perspektiv. För läsaren är det ibland som att plötsligt få se en tredimensionell skulptur från sidan efter att i åratal ha betraktat den rakt framifrån.

I flera essäer nyanseras och problematiseras klassiska historiska händelser. Till exempel får man veta att det berömda slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell slog tillbaka den moriska ”invasionen” av Europa, är en modern myt: någon form av skärmytsling ägde rum, men inte där och förmodligen inte 732. Att arméer som hade erövrat Mellanöstern, stora delar av Centralasien och hela Nordafrika för gott skulle ha besegrats på en västfransk slätt är inte troligt. Istället noterar författaren att flera sydfranska städer i över åttio år styrdes av muslimer som var direkt underställda kalifen i Cordoba och att lokalbefolkningen ofta följde muslimska riter. En värre provokation mot den europeiska identitära extremhöger som har gjort Karl Martell till sin hjälte får man leta efter.

I många fall handlar det om att demaskera den mytbildning som 1800-talets historieskrivare i Jules Michelets efterföljd har konstruerat. Så har exempelvis slaget vid Alesia, där en fem gånger så stor gallisk armé besegrades av Caesars här år 52 f kr, gett upphov till bilden av den förnedrade men stolte galliske kungen Vercingetorix, som otaliga franska ledare har identifierat sig med i svåra tider. I andra fall har mytbildningen varit ett direkt resultat av det dåtida maktspelet, som i fallet Robespierres terrorvälde på 1790-talet. I motsats till den traditionella historieskrivningen, enligt vilken Robespierre är den moderna totalitarismens urfader, hävdar författaren, Guillaume Mazeau, att våldet under La Terreur egentligen inte avvek från det som utövades i andra europeiska länder under samma tid. Däremot visas hur den moderna myten om den blodtörstige Robespierre skapades av hans politiska fiender i stort sett i samma stund som giljotinbilan föll. Genom att en göra enda person och hans anhängare ansvariga för det urskillningslösa våldet, kunde republikens värden räddas, enligt den gängse synen.

Att skriva en fransk världshistoria borde egentligen inte vara vare sig svårt eller kontroversiellt, särskilt som nationen i omgångar gjort anspråk på att representera hela mänskligheten. Den franska revolutionens universella värden har utövat en global dragningskraft som knappast någon annan händelse i historien. Konsekvenserna av denna händelse är i princip oöverblickbara och flera essäer åskådliggör tydligt de oväntade återverkningar den gav upphov till. I ett kapitel om Napoleons invasion av Spanien 1808 visas till exempel hur de sydamerikanska ländernas självständighet var en direkt konsekvens av Napoleonkrigen och den franska revolutionen.

Under ockupationen pågick i Spanien en kamp mellan monarkister och liberala antirojalister. När det spanska parlamentet antog en rad liberala lagar uppstod idén att monarkin kan räddas av kolonierna. I det isolerade latinamerikanska imperiet grundades lokala råd, så kallade juntes, i de regionala huvudstäderna där kampen mellan monarkister och liberaler fortsatte. Det var dock liberalerna som fick övertaget, och 1811 utropade Venezuela som första land självständighet. Revolutionärerna Simon Bolívar och José de San Martín var dock mer inspirerade av brittisk och spansk liberalism än den franska som ju hade lett till kejsardöme. Men det hindrade inte de självständiga nationerna från att anta författningar som i hög utsträckning var inspirerade av 1789 års värden. När så ordningen återställts i Europa, den absolutistiska monarkin återinförts i Spanien 1814 och restaurationen var på väg att inledas i Frankrike och resten av Europa hade det tidigare spanska imperiet paradoxalt nog övergått i en samling självständiga stater med moderna författningar grundade på idén om folkets suveränitet.

Att Histoire Mondiale de la France har en politisk agenda går inte att ta miste på. Klimatförändringar återkommer ofta, även så tidigt som 1610, även om inget enskilt kapitel ägnas åt frågan. Längre fram i historien läggs också emfas på Frankrikes roll som invandringsland i en tydlig blinkning till samtidens politiska debatt, såsom under 1920-talet när naturaliseringslagen infördes eller efter militärkuppen i Chile 1973 då Frankrike tog emot 10 000 chilenska flyktingar. Flera kapitel anlägger dock perspektiv som kan tänkas provocera även ideologiskt vänligt inställda läsare. Till exempel behandlas ockupationen under andra världskriget, som inleddes 1940, ur en centralafrikansk horisont eftersom det franska motståndet organiserades därifrån. Ett annat kapitel om samma år handlar om upptäckten av Lascaux-grottan med de berömda hällristningarna. Ytterligare ett om 1942 handlar om judedeportationerna vid Drancy och Vel’ D’Hiv’. 1946 står den första Cannesfestivalen i fokus. Förmodligen förväntas läsaren redan vara förtrogen med denna del av historien, varför redaktörerna tillåtit sig att hoppa över de mest berömda händelserna för att istället fokusera på det som drunknade i dåtidens krigsrapportering. I samtliga kapitel hörs visserligen krigsmullret i bakgrunden, men många läsare hade nog väntat sig åtminstone något kapitel om de modiga männen och kvinnorna i motståndsrörelsen.

Enligt samma logik förlänas varken Sartre eller Camus ett eget kapitel, utan istället Simone de Beauvoirs Det andra könet. Många kapitel, särskilt i den moderna delen, har också oväntade innehåll. Negrescopalatset i Nice, Coco Chanels parfym N°5, Aznavour och Asterix är knappast självklara inslag i en fransk världshistoria men likväl intressanta. I andra fall gör den tidsmässiga närheten att det är svårt att avgöra hur viktiga ämnena kan sägas vara, såsom gripandet av Dominique Strauss-Kahn i New York 2011.

Icke desto mindre är Histoire Mondiale de la France ett uppfriskande och välkommet bidrag till en debatt som i Frankrike liksom på andra håll präglas av en allt mer rigid syn på den egna historien och kulturen. En av bokens stora förtjänster är att den visar hur historien ständigt har utgjort hårdvaluta i förhandlingen om den nationella självförståelsen under olika epoker. Vår tid är inget undantag och en bok som Histoire Mondiale de la France gör inga anspråk på att själv stå utanför en sådan process genom att försöka presentera en slutgiltig version av historien. Istället erkänner den att den är en aktiv del av den pågående omförhandlingen, precis som alla andra historieverk också är, vare sig de är medvetna om det eller inte.