På östfronten mycket nytt

Det är islamiska stam- och statsbildningar som behärskar sidenvägens karavanleder genom oländiga öknar och otillgängliga bergsmassiv, och som hämtar sin rikedom ur denna eftertraktade handel. Från 1000-talets början kommer detta kulturområde med sitt centrum i Anatolien att i växande grad behärskas av turkiska folk, som från början varit bosatta i områdets periferi.

Först manifesteras den turkiska makten genom den seldjukiska dynastin, som under sin storhetstid behärskar hela Mindre Asien och stora delar av Centralasien. Den seldjukiska dynastins maktinnehav blir emellertid kortvarigt. Det faller sönder dels genom inre splittring, dels genom nederlag mot mongoliska Gyllene horden. Sönderfallet öppnar vägen för en ny turkisk furstemakt som får sitt namn efter sin dåvarande härskare, Osman. Därmed grundläggs det långt mer stabila osmanska rike som består i 600 år och som under hela denna period kommer att utöva ett närmast konstant tryck på såväl Bysans som på Europas östliga statsbildningar.

Osmanernas fortsatta expansion leder till att de slaviska folken i östra Europa besegras och underkuvas. Det bysantinska maktområdet krymper när såväl Grekland och Bulgarien som Ungern och Serbien krossas i förödande fältslag under 1200- och 1300-talen, och undan för undan reduceras Bysans makt till att uteslutande bestå av huvudstaden Konstantinopel, som isolerats till en ö omgiven av det osmanska väldet. Konstantinopel överlever genom sina enorma befästningar och sina lika väldiga förråd av vatten och livsmedel. När så också denna kristenhetens östligaste utpost slutligen belägras och erövras av sultanen Mehmet II 1453, når Osmanska riket sin kulmen. Det behärskar då hela Mindre Asien och stora delar av Nordafrika och Balkan, men dess expansion mot väster stoppas 1683 utanför Wiens portar. Det osmanska väldet når vid denna tidpunkt sin största utbredning och sträcker sig från Wiens utkanter i nordväst till Aden på Arabiska halvöns sydspets och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Denna expansiva kraftutveckling leder emellertid till att riket drabbas av utsträckningens vanskligheter. Den islamiska makten har redan tidigare börjat förlora kraft speciellt i Medelhavet. Under 1400-talet frigör sig Spanien genom reconquistan. Efter det stora sjöslaget vid Lepanto 1571, där den turkiska flottan besegras av en tillfällig allians mellan Spanien, Venedig, Österrike och Kyrkostaten, har den europeiska kristenheten slutgiltigt befäst ett överläge till havs över sin arvfiende. Paradoxalt nog tappar emellertid det kristna Europa sitt intresse för Medelhavet och vänder sig istället mot den löftesrika Atlantens hägrande rikedomar. Medelhavet förvandlas från att ha varit världens nav till ett efterblivet bakvatten.

Med denna utveckling inleds också det osmanska världsrikets successiva tillbakagång. Dess tidigare militära överlägsenhet går förlorad i samma takt som européerna genomgår en rasande snabb teknisk och ekonomisk utveckling. Under 1800-talet blir konsekvenserna av denna maktförskjutning uppenbar. Osmanska riket drabbas dessutom av trycket från den nationalistiska väckelse som sveper över hela den civiliserade världen. De stater och folk, både i de europeiska och i de orientaliska delarna av riket, som tidigare kuvats och införlivats i osmanernas maktsfär, börjar röra på sig. Under rysk-turkiska kriget 1877–78 sliter Serbien, Bulgarien, Rumänien och Montenegro sig loss från Höga porten i Istanbul. I europeisk politik får det tidigare så fruktade osmanska imperiet rykte om sig som ”Europas sjuke man” och som ett välde som är statt i sönderfall och oförmöget att hävda sina gränser och även sin inre ordning.

Hotet från Ryssland hade kommit till uttryck redan under Krimkriget 1853–56, då Ryssland gick till angrepp för att få makt över Svarta havets öppning mot Medelhavet, vilket innebar ett direkt hot mot Osmanska rikets huvudstad Istanbul. Vid detta tillfälle skyndade emellertid såväl England som Frankrike till osmanernas hjälp, och även om krigsslutet och freden garanterade det osmanska väldets gränser och förbjöd närvaron av militära fartyg liksom av militära installationer i och runt Svarta havet, var det likväl en fingervisning om att Osmanska riket levde under ett ständigt hot från Ryssland. Det var också detta ständiga hot som fick osmanerna att vid första världskrigets utbrott alliera sig med Centralmakterna, eftersom Ryssland var en del av ententen. Den alliansen blev rikets svanesång.

För européer är första världskriget ett europeiskt drama. Hyllmeter har skrivits om blodbadet på västfronten, något mindre om kriget i öster. Däremot är vi illa informerade om krigsskådeplatserna i Mellanöstern. Vi känner till den misslyckade operationen vid Gallipoli, men annars vet vi vanligen slätt ingenting om dramatiken och de hårda striderna i denna del av världen. Om detta väldiga krigsföretag har Eugene Rogan skrivit en lysande skildring med titeln The Fall of the Ottomans.

En av orsakerna till att militärhistorien förbigår detta frontavsnitt i världskrigets historia är, antyder Eugene Rogan, att striderna i detta bortglömda krig vanligen utkämpades med trupper värvade i kolonierna. Det dog inte många européer i de hårda strider som utkämpades här, eftersom trupperna kom från Indien, Nordafrika och Australien. Men striderna här var lika hårda och blodiga som på de europeiska fronterna. Även i den turkiska armén, liksom i de koloniala styrkor som skeppades hit, var såväl artilleri som marktrupper utrustade med samma dödliga vapen. Kulsprutan och granatkastaren skördade människoliv i samma obarmhärtiga omfattning som någonsin vid västfronten.

Liksom i alla imperier och stater i förfall skärpte den fortlöpande krisen inre spänningar också i Osmanska riket. Under hela sin existens hade detta vidsträckta imperium hållits samman i en multikulturell och multietnisk konstruktion och tillämpat en tolerant politik gentemot såväl etniska och kulturella som religiösa minoriteter. Både kristna och judiska folkgrupper tilläts leva med sina avvikande sedvänjor och trosföreställningar. Vid 1900-talets början ledde det kumulativa sönderfallet i staten till en opposition mot hela det existerande imperiets statskonstruktion. Denna oppositionella rörelse, som gick under namnet Ungturkarna, var en starkt nationalistisk strömning. Den ville skapa en ny och renodlat turkisk stat genom att göra upp med den mångkulturalism som hade präglat det osmanska imperiet. Genom en statskupp 1908 hade Ungturkarna lyckats gripa makten, avsatt den härskande sultanen och tillsatt en ny. Med denna kupp och genom upprättandet av ett folkvalt parlament förvandlades imperiet från en religiös autokrati till en konstitutionell monarki.

Med kriget skärptes den nationalistiska attityden både hos den nya regimen och hos den muslimska folkmajoriteten. Avoghet och misstänksamhet mot dem som levde, tänkte och trodde annorlunda än flertalet spred sig som en löpeld. Fientligheten drabbade i synnerhet de kristna folk som önskade ett eget nationellt hem, och hårdast gick det ut över rikets armeniska befolkning, som misstänktes för samarbete med fienden. Motgångarna för den osmanska armén i kriget mot Ryssland skylldes på armenier som var bosatta på båda sidor av gränsen mot Ryssland, och misstron förstärktes av det faktum att armenier följaktligen kämpade på båda sidor i kriget. Över hela Turkiet utsattes armenier för systematiska förföljelser, som mycket snart eskalerade till ett regelrätt folkmord. Armeniska bosättningar som fanns utspridda i spillror över hela landet, härjades; folk förjagades från sina hem och föll antingen offer för rena massakrer eller tvingades till dödsmarscher från sina turkiska hem till obestämda mål i Syrien. De tvangs att vandra genom öknarnas outhärdliga hetta och nattliga iskyla nästan helt utan vatten och mat. Mycket få överlevde dessa marscher. De som inte orkade lämnades att dö vid vägkanten eller sköts utan förbarmande av de turkiska poliser som övervakade marscherna.

Det 600-åriga osmanska väldet fick ett slut som inte saknar historisk ironi. Satsningen på en allians med Tyskland såg till en början ut att arta sig väl. Genom tysk ekonomisk hjälp kunde den osmanska staten undgå ett galopperande inflationselände. Tysk vapenhjälp gav också den turkiska armén en slagkraft som gjorde att landet någorlunda kunde hålla de fientliga styrkorna stången och även notera några framgångar. I synnerhet lyckades turkarna sätta stopp för ententens massiva insats vid Gallipoli. Genom stort hjältemod lyckades till och med den turkiska armén att tillfoga de fransk-engelska styrkorna ett svidande nederlag. Men ironiskt nog beseglade turkarna genom sitt mod och sin tapperhet det osmanska imperiets sammanbrott.

Hela idén bakom anfallet var nämligen att de västallierade, genom en lätt seger över turkarna, skulle öppna porten till Svarta havet via Bosporen, Dardanellerna och Marmarasjön. Därigenom skulle man avlasta den ryska fronten och samtidigt via en kil genom Balkan och Centraleuropa falla tyskarna i flanken. Hade den planen varit bättre genomtänkt och den turkiska krigsmakten varit så svag som England och Frankrike förmodade, hade säkerligen osmanerna behandlats mer skonsamt i de fredsförhandlingar som följde på Tysklands nederlag. Men på grund av sitt hårdnackade motstånd ända till slutet drogs osmanerna med i nederlaget och fick i efterhand känna på segrarmakternas skoningslösa hårdhandskar.

Den osmanske sultanen, som också var kalif och således både religiöst och världsligt överhuvud för all världens muslimer, försökte vid krigsutbrottet undergräva moralen bland ententens koloniala trupper, vilka ofta var bekännande muslimer, genom att mana till jihad mot de otrogna som vänt sina vapen mot det heliga osmanska kalifatet. Den maningen oroade till en början ententens ledare, men den förklingade tämligen ohörd bland de muslimer som kolonialmakterna sände till fronten.

Orsaken till ohörsamheten hade, enligt Rogan, att göra med att turkarna i alltför hög grad hade uppträtt som en ockupationsmakt också i de muslimska stater de hade erövrat. Erfarenheterna av turkiskt förtryck ledde till att det skedde omfattande krigiska resningar bland arabfolken i Mellanöstern. Dessa resningar utnyttjades skickligt av en engelsk officer som även var arabist och som blev legendarisk under namnet Lawrence av Arabien. Denna folkliga revolt mot turkisk överhöghet bidrog till osmanernas motgångar på den arabiska halvön.

Kriget i Mellanöstern gick inte särskilt bra för någon av de stridande parterna. Striderna på den arabiska halvön böljade fram och tillbaka under vidriga förhållanden, men det lyckades först mot slutet för de allierade att få något som liknade ett övertag över de turkiska trupperna. Uppe vid Gallipoli och i Marmarasjön var de allierade ententestyrkorna mindre lyckosamma. Ett ständigt problem för ententen utgjorde bristen på manskap. Det europeiska kriget slukade alla resurser, och endast rester kunde avvaras för kriget mot osmanerna. Trots det stod ententens styrkor starkare i slutfasen av kriget, inte minst på grund av de folkliga revolter som utbröt inom Osmanska riket.

När Tyskland-Österrike slutligen kapitulerade hade osmanerna inget annat val än att göra detsamma. Dess egna trupper och ekonomiska resurser var helt otillräckliga för att bjuda den segrande ententen ett effektivt motstånd när dess allierade föll bort. Fredsvillkoren blev mycket hårda. Den osmanska regeringen flydde fältet. Sultanens och hans närmaste män gick i exil för att rädda sitt eget skinn. I det läget utbröt en öppen revolt mot den gamla regimen under ledning av en av de få turkiska hjältar som kriget frambragt, Mustafa Kemal, mera känd under namnet Kemal Atatürk. Under hans ledning grep armén makten, och efter några år av inbördes strider kunde av en turkisk republik av sekulärt snitt proklameras. Den nya republiken var en nationell turkisk statsbildning, starkt territoriellt decimerad och präglad av en strävan till modernisering i västlig anda.

Det osmanska välde som en gång sträckt sig över enorma arealer upplöstes efter 600 år. Höga porten i Istanbul gick under som den muslimska världens maktcentrum och är idag lika bortglömd som de strider som under första världskriget utkämpades på halvön Gallipoli. Eugene Rogan har med sin fängslande berättelse påmint oss om denna bortträngda del av världskriget.

Bakom detta – att berätta om den blodiga tragedi som utspelades på den halvö som utgjorde låset till Dardananellerna och Svarta havet – ligger även andra orsaker än författarens intresse för historia. Han har också haft en personlig orsak att minnas den. Hans farfars bror, John McDonald, var en av de många unga män som stupade under de hårda strider som den allierade krigsledningen trodde skulle bli en promenadseger. Den 19-årige John McDonald stupade redan i den första allvarliga striden på detta frontavsnitt. Hans liv skördades, i likhet med så många andra unga mäns, vid en vansinnig attack mot halvöns starkt befästa turkiska ställningar.

I historien om första världskriget är Gallipoli bara en fotnot, ihågkommen därför att Winston Churchill var delaktig i planeringen och fick bära skulden för den massaker som offensiven mot Dardanellerna ledde till. Sist och slutligen segrade ententens makter, men först efter fyra år av ofattbar manspillan. Striderna vid Gallipoli och i hela Mellanöstern har i historieskrivningen nedvärderats till några mindre bakslag, överskuggade av den stora segern. Det förgångna har emellertid, som Rogan påminner oss om, en obehaglig tendens att förvandla förbisedda händelser till nya obehagliga överraskningar. Ur glömskan produceras de historiens gengångare som förhärjar andra och senare tider.

Med ententens seger och axelmakternas nederlag gick en hel värld förlorad. Med den försvann det sista kalifatet, den institution som haft både den jordiska och andliga makten över världens muslimer. Dess välde föll i händerna på de kolonialmakter som redan hade naggat Osmanska riket i kanterna, och dessa ritade om Mellanösterns karta efter egna kortsiktiga intressen och utan hänsyn till de stammar och klaner som bebodde området. Den nya karta som ritades vid fredsförhandlingarna i Versailles skänkte nationella kungadömen åt de beduinstammar som gjort de segrande kolonialherrarna tjänster under kriget och försmådde dem som förhållit sig tvekande eller passiva. Eugene Rogan påminner oss inte bara om ett bortglömt krig utan även om en maktfullkomlig fred. Dessa godtyckliga gränsdragningar har i förfärande grad givit upphov till de konflikter som präglar dagens Mellanöstern. Inte minst upplever den islamiska världen en fantomsmärta av förlorad ära – en smärta som sannolikt är en viktig orsak till den aggressiva islamiska fundamentalism som idag i form av terrorism hemsöker västvärldens samhällen.