Du är vad du äter

Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson försökte pedagogiskt förklara effekterna av den höjda skatt på Investeringssparkonton (ISK) som partiet presenterat tillsammans med regeringen. Eller egentligen handlade det om två påsar ”ostkrokar”, där Andersson anslöt sig till vad som förefaller vara en geografisk/dialektal snarare än ideologisk dimension av detta tilltugg.

När en stor snackstillverkare för några år sedan genomförde en omröstning blev det 60/40 till ostbågarnas fördel. Det är inte främst de klassmedvetna som äter ostkrokar, utan de som bor norr om Dalälven.

När Andersson först presenterade skatteförslaget så var retoriken betydligt mer blodfull och innehöll inga referenser till snacks. ISK-innehavarna framställdes mer som en feodal spillra av kupongklippare. Många var dessutom män. Män med pengar. Slagläge för vilken medveten socialist som helst. Ostkrokarna plockades fram när det visade sig att det fanns nästan två miljoner ISK-innehavare i Sverige. Och det krävdes lite kreativ defensiv för att dämpa den ilska som förslaget ändå verkade ha genererat. Även ett reformerat kommunistparti har en övre gräns för hur omfattande överklassen kan vara i relation till befolkningen i övrigt.

Alltså ostkrokar. Mäns ostkrokar. Och en socialism som säger sig vara så beskedlig att den knappt märks.

Det blir dock väldigt mycket ostkrokar. Om skattehöjningen drar in de pengar som vänsterpartiet tror blir det 42 miljoner påsar. Till och med Lenin hade tyckt att det är mycket ostkrokar. Greppet är ju inte nytt. Snacks och snask – för att inte tala om mat – har ofta haft en framträdande roll i den politiska kulturen. Dels i retoriken, dels kopplat till enskilda personer.

Moderaten Torbjörn Rosdahl påpekade för några år sedan att en höjning av ett SL-kort faktiskt bara motsvarade tre chipspåsar. Förvisso tre chipspåsar i månaden. Det blev ett herrans liv. Inte minst på vänsterpartister, vilka bland annat räknade ut att Rosdahl minsann själv tjänade 5 000 chipspåsar i månaderna. Drevet gick och Rosdahl tvingades att be om ursäkt. Enligt egen utsago om någon uppfattat hans chipsberäkning som ”nonchalant”.

Om sverige är chips och ostkrokar, har andra länder andra tilltugg i politiken.

François Mitterrand – som förvisso var socialist, men som sannolikt åt få ostkrokar och som inte bekymrade sig särskilt mycket för att uppfattas som nonchalant – avnjöt precis innan han dog en måltid som blivit berömd. Ostron. Gåslever. Kapun. I kopiösa mängder. Nedsköljt med de mest utsökta viner. Och måltidens höjdpunkt: ortolan.

Ortolan är en liten fågel. Som dränks i armagnac. Plockas. Tillagas och äts med ben och allt. Dessutom äter man den med en stor servett över huvudet. Om man nu äter den alls. Den är nämligen inte bara dyr och ovanlig, den är dessutom fridlyst och olaglig att äta. Tillagningen är djurplågeri. Men de som ändå tillagade den till Mitterrand ansåg den vara ”Frankrikes själ”.

Richard Nixon ska å sin sida ha gillat att äta keso med ketchup. Två ingredienser som var för sig har få försonande drag, men som i kombination borde få den mest utsvultne att springa för livet. Inget lands själ kan rimligen bestå av keso och ketchup.

Helmuth Kohls Saumagen är berömd. Grisens magsäck fylls med diverse ingredienser, kokas och steks sedan. Kanske också det en rätt som avspeglar ett lands själ.

Det finns böcker – också kokböcker – om berömda politikers matvanor. Även om diktatorer. Få når Mitterrands nivå av originalitet.

Idi Amin sägs dock ha ätit sina motståndare. Bokstavligen.

Lenin var helt ointresserad av mat. Hitler var som bekant vegetarian, men frossade också i bakelser. Stalins kanske mänskligaste drag var hans förtjusning i det georgiska köket.

En del politiker har använt sina mat- och dryckesvanor i profilerande syfte. Berömd är sverigedemokraten Björn Söders euforiska glädje över att ha hittat en ”sillamacka” bland thaimat och falafel på Malmöfestivalen. ”Ett litet ljus i den för övrigt mörknande omgivningen.”

Och i ett försök att höja sin maskulina profil påstod den kroppsligen inte helt imposante dåvarande toryledaren William Hague att han under sin ungdom drack så mycket som 14 pints öl om dagen. Ett påstående som fick brittiska nykterhetsorganisationer att rasa och gästerna på de pubar som Hague frekventerat att skratta.

Ronald Reagans passion för Jelly Beans var mer äkta. Han hade en burk stående på skrivbordet i ovala rummet och han brukade ge bort Jelly Beans i allehanda sammanhang. Han menade till och med att det gick att avläsa en människas karaktär i hur man åt Jelly Beans. Mellan dem som valde särskilda färger och dem som bara tog en näve.

I Sverige har vi som sagt ostkrokar.