Den narcissistiska eliten

För mer än tjugo år sedan, 1995, utkom en bok som idag har en häpnadsväckande, nästan profetisk aktualitet. Den bar titeln The Revolt of the Elites. And the Betrayal of Democracy (i svensk översättning Eliternas uppror och sveket mot demokratin). Den var författad av den amerikanske historikern och kulturkritikern Christopher Lasch, som hade avlidit kort före publiceringen. Det var en bok som på sin tid väckte avsevärd uppmärksamhet och diskussion, även i Sverige, men som idag ter sig ännu mera brännande relevant än den gjorde när den först kom ut. För att förstå varför måste man ta en titt på boken, dess argumentation och dess teser.

Titeln alluderade naturligtvis på José Ortega y Gassets klassiska Massornas uppror från 1930. Ortega hade varnat för de faror som den moderna masskulturen kunde föra med sig, för ett de okunnigas och naivas herravälde. Lasch vänder på problematiken. I sin samtid, såväl i USA som i Europa, ser han istället ett eliternas uppror. I den era som omedelbart efterträdde kalla kriget, i en ny globaliserad värld, iakttog Lasch en ny typ av eliter.

En gång hade det, menade Lasch, funnits eliter som var förankrade i ett visst land och en viss plats, som de identifierade sig med, som de kände ansvar för, vars välgång de ville främja. De förknippade ställning och förmögenhet med ansvar, de kände sig som delaktiga av ett folk och en kultur. De grundade skolor, universitet, sjukhus, kyrkor och museer. De slog rot.

Denna typ av elit var nu på väg att ersättas av en ny. I globaliseringens tidevarv rörde sig kapitalet tvångslöst över gränserna. Det gjorde också de nya eliterna. De kunde vara direktörer eller reklammänniskor, administratörer eller forskare. De hörde inte hemma någon särskild stans utan rörde sig i en multinationell miljö i likhet med de företag de tjänade. Inom dessa skikt utvecklades en ny typ av kultur. Denna nya elit revolterade mot Middle America sådant de föreställde sig detta – reaktionärt, fördomsfullt, efterblivet, förtryckande, befolkat av en underklass utan utbildning, initiativkraft eller framtidsutsikter. Själva uppfattade de sig knappast alls som amerikaner, de tillhörde en internationell kultur av snabbt rörliga pengar, mode, glamour och populärkultur:

”Patriotism rankas förvisso inte högt i deras hierarki av värden”, skrev Lasch. ”Mångkulturalism passar dem å andra sidan perfekt och frambesvärjer en tilltalande föreställning om en global basar där exotiskt kök, exotiska klädmoden, exotisk musik, exotiska stamkulturer kan avnjutas utan att några frågor ställs eller några åtaganden fordras. De nya eliterna är hemma bara på genomresa, på väg till någon konferens på hög nivå, till en internationell filmfestival eller någon nyupptäckt semesterort.”

Denna nya makt- och medieelit är också bärare av en ny politisk kultur. Den föreställer sig att de djupa klyftor som finns i det amerikanska samhället kan plåstras över genom ett politiskt korrekt språkbruk, genom en noggrant uttänkt vokabulär av eufemismer: ”Vi uppmanas erkänna att alla minoriteter har rätt till respekt inte på grund av vad de åstadkommit utan på grund av sina lidanden i det förflutna.”

Ett medkännande och hygieniskt språkbruk, fritt från alla kränkningar, antas försona de underprivilegierade med deras lott. Lasch tillåter sig dock att tvivla på receptet: ”På vilket sätt gagnar det dem som bor i South Bronx att genomtvinga språkkoder vid elituniversiteten?”

Om landsbygden avfolkas och delar av städerna lämnas att förfalla så kommer ett folkligt missnöje att göra sig gällande, menar Lasch. Det räcker inte att eliterna avfärdar alla opponenter som ”eurocentriska, rasistiska, sexistiska, homofoba” eller med andra ord som politiskt suspekta.

Den nya politiska kulturen hänger i Laschs ögon samman med en ny intellektuell kultur som den i allmänhet universitetsutbildade nya klassen har skapat. Denna nya klass befinner sig på säkert avstånd från fysiska realiteter. Den lever i en värld av abstraktioner och bilder, en simulerad värld som består av dataproducerade modeller, en ”hyperrealitet”, som den kallats av ”postmodernismens” teoretiker. För dem är allt en fråga om ”sociala konstruktioner av verkligheten”, om en verklighet som är enbart virtuell, en artificiell produkt. Därmed är denna elit också effektivt avskärmad från vanliga människor som lever kvar i en föråldrad, sakta utdöende, fysisk verklighet. För dessa ordinära människor – rasistiska, sexistiska, homofoba, främlingsfientliga och provinsiella som de är – har eliten bara förakt till övers. I allmänhet slipper eliten också möta dem eftersom de lever isolerade i egna enklaver där de bara umgås med likar och bara tar del av de officiella tidningar och eterkanaler, där den efterblivna massan och dess protester enhälligt fördöms av en välutbildad och ansvarsmedveten journalistkår.

Överhuvud är dessa den högre medelklassens liberaler, enligt Lasch, oförmögna att förstå sig på den andra halvan. De har ju alla de rätta värderingarna som inte borde kunna ifrågasättas. De förstår inte varför deras hygieniska livsuppfattningar inte framkallar universell entusiasm. De är ju motståndare till droger och pornografi, till hat och sexuella övergrepp, till diskriminering och rasfördomar. Varför blir de inte allmänt älskade som de moraliskt överlägsna, insiktsfulla personer de är? I själva verket har de svårt att dölja sitt förakt för dessa smutsiga, fördomsfulla, okunniga, hatfyllda, underklassiga breda lager som inte alls verkar erkänna elitens visdom eller moral. För detta överskikt som tjänar sina inkomster genom ”analys av symboler” (med Robert Reichs uttryck), dessa informationsstrateger, trendanalytiker och kommunikatörer, är de människor som utför städarbeten, kör lastbilar eller står i butik helt enkelt obegripliga. Själva är de en meritokrati som plötsligt finner sina meriter underkända, ett avnationaliserat överskikt som plötsligt konfronteras med de ruskigaste nationella fördomar.

Lasch talar främst om USA, men finner samma tendenser i hela västvärlden. I den europeiska folkliga kritiken mot EU ser han ett symtom på ”den djupa och ständigt vidgade klyftan mellan de politiska klasserna och de mer ödmjuka medlemmarna av samhället”, vilka fruktar att EU kommer att domineras av byråkrater och politiker som saknar varje känsla för nationell identitet och lojalitet. De styrande i Bryssel har enligt denna opinion dragit sig undan varje form av folklig kontroll.

Lasch ser i detta ”eliternas uppror” ett symtom på borgarklassens upplösning eller transformering till en ny klass, vilken lever i ett ständigt föränderligt nu där det förflutna med dess traditioner och kulturer inte längre betyder någonting. Men också den gamla arbetarklassen har försvunnit i det postindustriella samhället. Den har ersatts av administratörer och kommunikatörer som gör anspråk på att företräda denna arbetarklass, vara dess språkrör, tills de plötsligt till sin häpnad och grämelse upptäckt att de människor de påstått sig företräda finns någon helt annanstans.

Från en synpunkt handlade allt detta om nationalstatens kris, om en rörelse mot enhet som samtidigt är en rörelse mot fragmentisering. Nationalstaten kan inte längre bemästra de etniska konflikterna, men heller inte bromsa utvecklingen mot globalisering. Nationalstatstanken kommer under attack från vänster, liksom från ultraliberaler. Angriparna föreställer sig att internationaliseringen i sig är lösningen på alla problem, medan de vägrar att se de problem som den ger upphov till. Men nationens kris medför också medborgarskapets kris och en kris för den rättsordning som tidigare fungerat på nationalstatens villkor. Att tala om ”mänskliga rättigheter” är en verbal, men ingen reell lösning.

Lasch stannar i pessimistiska slutsatser: ”Vilket fel den än må ha haft så tillhandahöll medelklassnationalismen en gemensam grund, gemensamma normer, en gemensam referensram utan vilken samhället upplöses i stridande grupper, i, som Förenta staternas grundlagsfäder så väl insåg, ett allas krig mot alla.”

Vem var då Christopher Lasch och längs vilka vägar hade han kommit fram till den en smula sensationella analysen i Eliternas uppror? Lasch var född 1932, uppväxt i en radikal politisk miljö, hade studerat vid Harvard och Columbia och under 1960-talet dragits med i den neomarxistiska nya vänstern. Han gjorde sin akademiska karriär inom historiefacket och var vid sin död professor i historia vid University of Rochester, New York. Med tiden kom Lasch att glida bort från de vanligaste vänsterpositionerna. När han 1979 publicerade The Culture of Narcissism (översatt till svenska som Den narcissistiska kulturen), som gjorde honom till ett känt namn över hela världen, stötte han sig med feministerna genom sitt försvar för familjen och familjevärdena. Den ”narcissistiska”, jagcentrerade människotyp som han där utmålade, var en första skiss till det porträtt av ”den nya klassen” som visades fram i Eliternas uppror.

Lasch hämtade termen ”narcissism” från Freud och psykoanalysen. En psykoanalys av det moderna samhället var sålunda det han ville åstadkomma med sin bok. Rotlöshet och normupplösning betraktades som symtom på en ännu djupare tillståndsförändring.

Ett inslag i den bild Lasch målade upp var kontrasten mellan gammal och ny kapitalism. Den gamla var den som Benjamin Franklin representerade och som Max Weber satte i samband med kalvinismens etos. De som en gång i tiden lade grunden till det borgerliga hushållningssystemet utmärkte sig för frugal livsföring, gudsfruktan, pliktkänsla och hård arbetsmoral. Den samtida kapitalism, som deras ansträngningar med tiden har gett upphov till, präglas av andra värden. Konsumtionen betyder mera än arbetet, låneekonomin har ersatt sparekonomin, statussökandet är en viktigare ekonomisk drivkraft än asketismen.

På område efter område beskrev Lasch det han betraktade som den nya samhällsmoralen. En utredning handlade om sexualmoralen, där den nya ”frigjordheten” enligt hans synsätt omöjliggör djupare och mera långvariga förbindelser mellan man och kvinna. Feminismen och jämställdhetsideologin hade bidragit till detta på ett sätt som Lasch fann paradoxalt. En ny skörhet och osäkerhet i kvinnans roll har gjort hennes situation mera utsatt än någonsin. Kvinnans traditionella bastioner har raserats, hemmet, familjen och den skyddade särställning som ”ridderlighetens” moral en gång ville tillförsäkra henne. Kvinnan utsätts för lika-villkor-samhällets konkurrens- och utslagningsmekanismer utan att alltid vara beredd att möta dem, det blir slutsatsen av Laschs resonemang.

Ett annat område som ingående diskuterades i Den narcissistiska kulturen var utbildningsväsendet. Fördumning och kunskapsfientlighet var vad Lasch tyckte sig se i det amerikanska skolväsendet. Rädslan för varje form av auktoritet fick här som på andra håll förödande konsekvenser.

Den bild av samtidsamerikanens kulturella och känslomässiga situation som Lasch målade upp var sålunda dyster. För var och en gäller det att vara snygg, att vara lycklig, att vara framgångsrik, att vara ung. Obehagliga fakta måste förträngas, ålderdomen och döden måste förnekas. Rädslan för ensamhet kombineras med en allt större känslomässig isolering. Sökandet efter en surrogatmening med livet blir desperat och leder till olika trippar och modegimmickar.

Att det var i den urbana, högutbildade eliten som de ”narcissistiska” symtomen framförallt gjorde sig gällande var uppenbart. I Den narcissistiska kulturen var det dock inte de politiska konsekvenserna av elitens deformationer som stod i fokus, utan de psykologiska och kulturella. Intentionen var terapeutisk, men eftersom den terapi som fordrades inte var individuell utan inbegrep hela samhällskulturen var avståndet till politiken kort.

I boken The True and Only Heaven. Progress and Its Critics (1991) tog Lasch ett steg tillbaka för att skildra hela den ”populistiska” idétradition som han sympatiserade med i högre grad än med den traditionella vänstern. I denna tradition urskilde han en populism bortom höger och vänster, en kritik mot framstegstro, hämningslös modernisering och tanklös historielöshet. Hjältar blev folkliga radikaler som William Cobbett och Tom Paine, men också mer konservativa figurer som Thomas Carlyle och John Ruskin. Detta innebar inte att Lasch kritiklöst omfamnade en gammaldags populism. I slutkapitlet av boken framhöll han tvärtom att den populistiska traditionen inte erbjöd några enkla botemedel mot de sjukdomar som hemsöker den moderna världen. Populismen har inte givit upphov till någon ekonomisk eller politisk teori. Den har en fallenhet att acceptera enkla slagord och enkla lösningar. Den är dålig på att ge svar, men duktig på att ställa de rätta frågorna. En populism för 2000-talet, menar Lasch, skulle inte likna vare sig den nya högern eller den gamla radikala populismen. Men den skulle kunna inspireras av både konservativa och radikala till kritik av en framstegstro som hotade jordens resurser och av en hybris som inte ville erkänna några gränser för moderniseringens landvinningar.

Politiskt förkastade Lasch alla amerikanska presidenter från Truman till Reagan och George Bush. Han avslutade Eliternas uppror strax efter det att Bill Clinton hade installerats som president och formerat sin administration. I Clinton såg Lasch en typisk företrädare för den nya klass som han kritiserade: ”Hollywoodstjärnor deltar prominent i Clintonkampanjen och flockas vid Clintons installation, som de förlänar samma glamour som en Hollywoodgala.”

Skulle Lasch ha sympatiserat med den typ av populism som just nu florerar och som under de senaste åren iscensatt en ny ”massornas revolt”? Det har jag svårt att tro. Men han skulle säkert ha haft förståelse för dess orsaker. Den nya populismen har i etablerade medier och bland etablerade politiska organisationer runt om i västvärlden orsakat en intellektuell kortslutning, som inte förefaller kunna repareras. Man förstår att någonting förfärligt har ägt rum men har ingen idé om varför. Lasch skulle säkert inte ha drabbats av någon sådan blackout. Betraktad utifrån hans analys från 1990-talet ger denna nya massornas revolt egentligen bara upphov till en fråga – varför dröjde den så länge?

En del av svaret finns uppenbarligen i de förefintliga politiska och mediala institutionernas motståndskraft. Det brittiska valsystemet med majoritetsval i varje valkrets gör det utomordentligt svårt för nya partier att nå underhuset. Bara David Camerons oförsiktiga utlysande av en folkomröstning ledde till brexit. Det amerikanska systemet har sin akilleshäl i primärvalen, som gjorde det möjligt för Donald Trump att först besegra den gamla hegemonin i det republikanska partiet för att sedan knäcka Clintonmaskinen.

Medieetablissemangets motstånd kunde i båda fallen neutraliseras genom framväxten av medier av en ny typ som inte på samma sätt kunnat kontrolleras. Det har med andra ord de senaste 20 åren skett en ibland oobserverad utveckling som underminerat den gamla elitens makt. Migrationen har tillstött som en utlösande faktor.

Kommer Emmanuel Macron med sin bakgrund i fransk elitutbildning (École nationale d’administration), bankväsende (Rothschild & Cie Banque) och traditionellt politiskt partiväsende (Socialistpartiet) att kunna rädda den härskande EU-eliten? Många hoppas på detta, men jag har svårt att tro det. Frågan är om den som vill tänka ut en ny strategi i det förändrade läget inte skulle göra klokare i att läsa (eller läsa om) Christopfer Laschs Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Den kanske lika litet som den traditionella populismen tillhandahåller de rätta svaren. Men den ställer, liksom denna, somliga av de väsentliga frågorna.