God grannsämja

Nästan alla vet att ”Pax Romana” betecknar den romerska freden som vanligen associeras med det stabila och fredliga tillstånd som rådde under republikens sista och kejsartidens fyra första århundraden. Det är emellertid en oriktig historieskrivning, vilket man får klart för sig vid läsningen av Adrian Goldsworthys inträngande studie av just denna period.

Trots att snart 20 århundraden har förflutit sedan Roms storhetstid, har bilder av livet i det förkristna Rom bitit sig fast i vår föreställningsvärld. Denna fascination avspeglas inte minst i den flod av amerikanska filmer och tv-serier som i överdrivet bjärta färger skildrar antikens kultur. Den bild som här förmedlas är depraverad, genomsyrad av våld och sexuella utsvävningar, av intriger och svek. Den säger mycket litet eller ingenting om det verkliga och vardagliga livet i antikens metropoler. Den är snarare ett uttryck för vår egen perfida smak och kanske också en nyfikenhet på en kultur frigjord från vår egen tids normer och tabun.

Det antika Roms välde sträckte sig över stora delar av den då kända världen, men det var inget världsvälde som det understundom har kallats. Detta framgår av att det alltid omgavs av så kallade limes, eller gränser, som med nödvändighet måste försvaras av tämligen stora truppenheter. Det fanns alltså en värld utanför det romerska imperiet, en värld som Rom bestämt sig för att lämna i fred.

Det romerska imperiet var heller inget medvetet projekt, drivet av en vilja att behärska resten av världen. Det växte fram långsamt och genom en serie av krig som huvudsakligen syftade till att trygga rikets gränser och staden Roms säkerhet. Många av dessa krig var rena försvarskrig, andra var profylaktiska ingrepp för att förhindra ett anfall på riket, och en mängd av de krig som Rom tvingades utkämpa var inbördeskrig.

Rom växte med andra ord långsamt till ett gigantiskt välde som införlivade den ena provinsen efter den andra. Det rörde sig nästan alltid om ett tämligen väl anpassat inlemmande. Erövrade områden assimilerade den romerska kulturen, följde romersk lag och administration, samt underkastade sig Roms beskattning. Med tiden blev det också vanligt att befolkningen i provinserna talade latin. Orsaken till denna anpassning var, menar Adrian Goldsworthy, en av de främsta specialisterna på det antika Roms kultur- och krigshistoria och författare till verket Pax Romana, att Roms makt helt enkelt var att föredra framför de ständiga stamkrigen.

Men den romerska freden var ändå inte en helt fredlig period. Rikets gränser var långa och måste alltid försvaras. Utmed dessa gränser måste Rom alltid ha en betydande härsmakt för att upprätthålla och försvara riket mot de omgivande folk som oupphörligen gjorde räder in mot diverse rika och ganska välmående provinser. I norr var det germanska stammar som hotade, i öster utgjorde perserna en fara och en makt som Rom aldrig lyckades helt pacificera, och i söder härjade olika beduinstammar.

Under imperiets glansdagar utgjorde inget av dessa folk något allvarligt hot mot det romerska väldet, enligt Goldsworthy. De utgjorde snarast ett oroselement som staten regelbundet måste ta itu med. Alla visste att vid en allvarlig konfrontation var den disciplinerade romerska hären överlägsen allt vad de omgivande folken förmådde ställa på benen. Det som kallades fred byggde på denna insikt. Det betydde inte att de omgivande folken saknade förmåga att tillfoga Rom ett och annat nederlag. En välplanerad överraskningsattack kunde slå ut en oförberedd legion, men då kom det i nästa fas två romerska legioner och utkrävde en fasansfull hämnd, samtidigt som de återställde maktförhållandet vid gränsen.

Men inte ens denna insikt avhöll de fientliga gränsfolken från att oavlåtligt plundra och förhärja försvarslösa orter och områden för att sedan dra sig tillbaka med sitt byte. Rom utkrävde vanligen hämnd, men lät saken understundom passera. Mer samlade ingrepp mot fientliga folk utlöstes först när räderna blev systematiska och regelbundet återkommande. Den romerska freden bröts följaktligen av ett slags banditism till lands och piratverksamhet till sjöss, och romarna visste likaväl som banditerna och piraterna att detta var man tvungen att leva med. Men i stort sett måste det ändå sägas att Roms välde karaktäriserades av stabila och lugna förhållanden.

Goldsworthy målar en bild av den romerska kulturen som krigisk och aggressiv, men han menar samtidigt att dess välde inte upprätthölls genom hårdför ockupation och systematisk grymhet. Snarare styrdes de erövrade provinserna genom en kombination av kulturell hegemoni och – vilket var än viktigare – administrativ och militär överlägsenhet. För att förstå denna säregenhet är det nödvändigt att inse att antikens värld överhuvudtaget var en krigisk värld och att Roms välde ofta innebar fred och stabilitet, till skillnad från de krig mellan stammar och folk som oupphörligen avlöste varandra innan Rom satte punkt för dem.

På det hela taget framstår i Goldsworthys version Roms maktutövning som förvånansvärt mild. Rom upprätthöll makten genom en ovanlig tolerans. I Pax Romana framtonar bilden av ett Rom som efter bästa förmåga sökte inlemma och assimilera de områden som erövrades i den egna romerska kulturkretsen. De bytte religion och gudar med de kuvade folken, och de erövrade provinserna administrerades i allt väsentligt med hjälp av romersk lag.

Den romerska lagen tillämpades ytterst pragmatiskt, och de ämbetsmän som styrde provinserna strävade vanligen efter att i största möjliga utsträckning låta lokala seder förbli rättesnöret för Roms maktutövning. Det innebar ett ständigt jämkande mellan lokal sedvana och romersk lag, och den romerska rättens principer smög sig långsamt in i de erövrade områdenas tänkesätt och livsmönster. Roms överhöghet och dominans yttrade sig bland annat i att först alla invånare på den italiska halvön tillerkändes fullt medborgarskap, men under kejsartiden utvidgades medborgarskapet till att omfatta allt större delar av väldet. Naturligtvis fanns det regioner där missnöjet spirade, men i allt väsentligt rådde lugna och fredliga förhållanden i de flesta provinser. Således upprätthöll Rom sin makt i exempelvis provinsen Spanien med en enda legion (ungefär 5 000 soldater), en förvånansvärt liten styrka för ett så omfattande och folkrikt område.

Det är svårt att värja sig mot intrycket under läsningen av Goldsworthys arbete att de allvarligaste hoten mot Pax Romana kom inifrån riket. Romersk politik hade redan från första början varit ett getingbo av intriger och maktstrider, och så förblev det. Det var denna intriganta makthunger som bringade republiken till undergång och etablerade det kejserliga enväldet. Men inte heller kejsardömet kunde sätta stopp för maktspelet, på sätt och vis förvärrades det genom diktaturen. Nu var makten koncentrerad till ett enda ställe och till en enda person, och otaliga kejsare ljöt en onaturlig död. Mot slutet av väldet blev det den kejserliga livvakten – pretoriangardet – som tog sig rätten att både tillsätta och avsätta kejsare. Det var naturligtvis ett allvarligt tecken på förfall och upplösning.

Adrian Goldsworthy är förvisso en framstående kännare av det antika Rom och framförallt specialiserad på dess militära organisation och utveckling. Hans framställning har ändå två besvärande svagheter. Den första är att han bygger sin bild av det administrativt välskötta och toleranta imperiet nästan uteslutande på Plinius den yngres brevväxling med kejsaren under Plinius period som ståthållare. Plinius var en del av Roms bildade och högt kultiverade överklass. Som ståthållare var han en idealisk ämbetsman, trogen mot lagen, plikten och kejsaren. Men han är knappast representativ för den stora massan av de karriärbyråkrater som beklädde ämbeten i imperiets alla provinser. Goldsworthys framställning i denna del löper därför risken att bli vinklad och skev. Den andra svagheten ligger i författarens specialisering på rikets militära organisation, som medför att han mycket lite berör det ekonomiska fundamentet för Roms makt. Sålunda diskuterar han mycket sparsamt slaveriets betydelse för Roms maktutveckling och behandlar inte alls frågan om dess betydelse för imperiets slutliga sammanbrott.

Roms omfattande krigiska verksamhet dikterades i hög grad av det aldrig sinande behovet av slavar, slavar vars arbetskraft konsumerades med en skoningslös brutalitet och en obarmhärtig utsugning. De flesta som hamnade i slaveri tvingades arbeta sig till döds i Roms gruvor eller på dess privatägda latifundier. Tillförseln av slavar kunde upprätthållas så länge väldet expanderade och försörjde Rom med ett, snart sagt, obegränsat antal krigsfångar, som alla förslavades. Det var ett system som kunde praktiseras så länge imperiet var i stånd att expandera. Den möjligheten upphörde när riket hade brett ut sig över nästan hela den då kända världen. Plötsligt kunde inte längre slavar tillföras i obegränsad omfattning och då kunde de heller inte längre exploateras lika skoningslöst som tidigare. När efterfrågan på slavar översteg tillgången tvingades man att sörja för slavarnas reproduktion och kunde inte längre låta dem arbeta sig till döds på fälten eller gruvorna. Därmed uppstod en kostnad för slaveriet, en kostnad som avslöjade slavekonomins inbyggda brist på effektivitet. Med en sjunkande ekonomisk produktivitet blev det allt svårare att upprätthålla både den administrativa toleransen och den militära överlägsenheten. Riket försvagades militärt och urholkades administrativt i samma takt som den ekonomiska grundvalen för dess makt undergrävdes. När det slutliga stormanloppet från de germanska folken vid rikets gränser kom stod det en gång oövervinneliga Rom utan resurser att stoppa det.

Denna fundamentala svaghet i det romerska imperiet och den romerska freden lyser helt med sin frånvaro i Goldsworthys arbete, och han förmår på grund av denna bristande insikt i den romerska ekonomin heller inte se grymheten och brutaliteten i det dagliga härskandet. Han ser bara den kultiverade Plinius omsorger och tolerans, och tar detta som representativt för all romersk maktutövning. Man kan inte skriva en trovärdig framställning av Pax Romana utan att ta hänsyn till att den byggde på ett skoningslöst slaveri.

Men verket har också stora kvaliteter, speciellt gäller det skildringen av själva den inre förvaltningen av det enorma imperiet. Den präglades säkerligen, som Goldsworthy hävdar, av en ambition att assimilera och integrera erövrade områden och folk. Att Rom likväl aldrig helt lyckades undvika upproren i sina gränsområden och heller inte de nedbrytande intrigerna och inbördeskrigen om den centrala makten, visar hur oändligt svårt det är att integrera nya folk med andra seder i en ny och främmande kultur. Det är svårt även för dagens mäktiga och rika stater, och det visade sig till sist omöjligt för Rom.

Adrian Goldsworthys verk om den romerska freden är en påminnelse om denna uppgifts vansklighet, kanske till och med ett memento mori från en förgången epok till vår egen, att vissa uppgifter bara inte går att lösa. Som bekant slutade den romerska freden med att Rom först erövrades inifrån av en främmande tro och ideologi, kristendomen, som från början var förhatlig för romerskt tänkesätt och kultur. Först därefter föll imperiet samman under trycket från de yttre makter och vandrande folk som samlats vid imperiets gränser.