Efterapningens belöning

Trots konkurrens med andra arter om ändliga resurser och allsköns andra prövningar har dock många arter faktiskt klarat sig genom årmiljonerna – ibland oförändrade, ibland med större eller mindre justeringar i byggnad och beteende. Hos det stora flertalet äger varje individ sin unika arsenal av arvsanlag och därmed sina unika förutsättningar för överlevnad och fortplantning. Men eftersom vissa individer har större framgång än andra i att producera avkomlingar, det vill säga: att skicka sina gener vidare till kommande generationer, kommer beståndets totala uppsättning av arvsanlag att förändras över tid.

Naturligt urval kallar vi denna process, som formger individer med bättre förutsättningar än andra att klara sig och alstra avkomlingar i en föränderlig värld. Följaktligen ökar sannolikheten för att beståndet ska fortleva och kanske till och med expandera. Ojämlik fortplantningsframgång för individer med olika genetiska anlag – det är, menade Darwin, den viktigaste drivkraften i växt- och djurarternas anpassning till sina respektive omvärldsbetingelser. Så har det gått till, och så går det till hos malört och marviol, mus och människa.

Första upplagan av den bok där denna grandiosa teori presenteras kom alltså ut år 1859, och därefter har ingenting varit sig likt. Ändå är den i ett viktigt avseende en ofullbordad symfoni, eftersom författaren – försiktig som alltid – hade valt att utelämna en mycket intressant art, nämligen människan, Homo sapiens. Hur just den arten har utvecklats och nått global dominans skulle han emellertid återkomma till i en senare bok 1871, The Descent of Man and Selection in Relation to Sex (Människans härledning och könsurvalet).

Sedan Darwins tid har naturligtvis kunskaperna om den evolutionära processen och om människoartens tillkomst vuxit enormt, och om dessa framsteg kan man läsa i en ytterst intressant ny bok författad av Kevin N Laland, professor vid Saint Andrews-universitetet i Skottland. I den behandlar han hela historien från det att människoarten var en sällsynt ”nybörjare” i de afrikanska skogarna till dags dato, när den, eller rättare sagt vi, har nått global dominans och mer eller mindre drastiskt påverkar artuppsättning och funktionssätt i så gott som vartenda ett av jordens ekosystem. Det är denna succé som är ämnet för Lalands nya bok.

Nyckeln till vår arts segertåg är vår unika kulturförmåga – men pass på! I biologiska diskussioner har ordet kultur en annan och mycket vidare betydelse än i dagligt tal. Allt som människor gör efter att ha sett ”hur andra gör” kallas nämligen kultur, till skillnad från de medfödda, genetiskt programmerade beteenden som har danats genom årmiljoner av naturligt urval och kännetecknar alla medlemmar av vår art. Kulturens utformning varierar i högsta grad mellan olika folkgrupper och i olika tider. Visst finns det kultur hos andra arter än människan, men vi är utan tvekan den art där kulturen har spelar störst roll. Mer än någon annan art är människan en ”kulturvarelse”, som hela tiden modifierar sitt uppträdande efter gällande regelverk i omgivande samhälle. Detta är, menar Laland, vad som gjort vår art till planetens härskare.

Mer än någon annan art? Finns det alltså andra arter än människan som har kulturella inslag i sitt beteende?

Jajamänsan! Att kopiera andra individers beteende innebär anslutning till en befintlig kultur, och det är en vana som iakttagits hos massor av djurarter. Det är naturligtvis ofta en mycket god idé att göra som andra gör, antingen man är en människa eller exempelvis en trana. Tranorna flyr den nordiska vintern genom att flytta till Sydeuropa eller Afrika, och detta beteende är en anpassning som har utvecklats genom naturligt urval och inte har någonting med kultur att göra. När vi människor tar flyget till varmare trakter för att undvika den nordiska vintern handlar det däremot om kultur – vi gör som andra har visat att man kan göra. Emellertid är det en total missuppfattning att djur skulle sakna kultur, för när tranorna drar iväg är det via traditionella rastplatser, dit ungarna lotsas av erfarna veteraner. Att tranan flyttar är alltså en genetiskt inbyggd anpassning uppkommen genom darwinskt naturligt urval, men valet av rastplatser och vinterkvarter bestäms av traditionen eller – om man så vill – ”samhällskulturen”.

I sin bok ger Laland oss mängder med fascinerande beskrivningar av hur viktigt ett kulturellt beteende är inte bara hos oss människor utan också hos allsköns andra djurarter. Råttor sätter utan att tveka i sig föda som de iakttar att andra råttor accepterar, men är annars försiktiga. Råttmors vanor påverkar hennes ungars, så att de i sitt eget födosökande föredrar sådant som deras mamma slukade och doftade av redan när de låg i hennes buk. Men när forskarna förändrade lukten av denna mat genom att tillsätta ett doftämne tappade ungarna intresset för den. En råtta gör som andra råttor, och så skapas lokala vanor eller med ett annat ord en lokal kultur. Samma sak har iakttagits hos mängder med djurarter: apor, hundar, fladdermöss, fåglar, fiskar, steklar…

Föga oväntat finns det mycket för Laland att rapportera om det sociala beteendet och kulturerna hos våra begåvade släktingar orangutangerna och schimpanserna. I sin naturliga livsmiljö har olika klaner av dessa ”människoapor” tydligt olika matvanor, något som knappast kan förklaras genom något annat än traditionens makt – gör som andra gör! Även andra beteenden än ätandet varierar mellan olika populationer av dessa (och andra) intressanta primater, och ingen annan förklaring finns till skillnaderna än just kulturella traditioner. Också mycket annat än matvanorna varierar mellan olika bestånd, till exempel ”språket”. Varje flock av schimpanser eller orangutanger har sin egen dialekt. Det vore verkligen intressant att få veta om vad som händer när en ung apa finner stugan för trång och ger sig iväg för att ansluta till en annan flock.

Det är lätt men fel att tro att det bara är hos storhjärniga djurarter som vi och våra nära släktingar bland primaterna, som det finns lokala kulturer och ”språk”. Till och med hos småttingar som guppyfiskar och spiggar har man nämligen i olika bestånd observerat olika vanor, det vill säga: ”kulturer”, exempelvis när det gäller partnervalet.

Vilka är då fördelarna med och den evolutionära bakgrunden till kulturbeteendet? Hur har det kunna växa fram genom naturligt urval? Faktum är att det finns åtskilliga omständigheter som kan gynna vanan att kopiera andra eller att med andra ord slippa göra något oprövat.

Härmning är naturligtvis en särskilt rekommendabel taktik, när det är alltför riskabelt att ”pröva själv”. Dyker en hök upp, gör som dina flockkompisar. Givetvis är det en god idé för nybörjare att härma dem som har ett relativt långt liv bakom sig. Social inlärning – ”gör som andra” – är ett effektivt sätt att hantera omvärldens problem och har visat sig fungera hos många djurarter. Vår egen arts dundersuccé, menar Laland, möjliggjordes eller i vart fall påskyndades rejält genom att vi utvecklade en enastående förmåga till ”efterapning”.

Men om något ska kunna kopieras, måste det onekligen existera ett original. Ett av bokens mest intressanta kapitel handlar om just detta: kreativitetens betydelse. På många håll har studier gjorts av hur uppkomsten och spridningen av nya näringsvanor går till. En eller några fiffiga engelska blåmesar upptäckte att de kunde hacka hål på kapsylerna till de mjölkflaskor som varubuden i arla morgonstund placerade vid ingången till olika fastigheter och sörpla i sig av grädden! Snart nog spred sig denna vana över stora delar av Storbritannien.

I ett experiment bytte man ut äggen i ett antal talgoxebon mot blåmesägg. När ungarna lämnade boet, sökte de föda som ”fosterföräldrarna”, det vill säga: som talgoxar, och inte som de tvättäkta blåmesar de ju faktiskt var!

Otaliga exempel på kulturellt beteende kommer från apornas värld, vi primater är duktiga på att se och utnyttja möjligheter! Schimpanshannar visar sin höga sociala position genom att slå sig på bröstkorgen, vilket hörs lång väg. Men en ung schimpanshanne hittade ett par övergivna plåtdunkar och slog dem mot varandra, vilket naturligtvis åstadkom ett särdeles imponerande oväsen! Snart hade den unge ”mannen” avancerat till en topposition i flocken.

Detta är bara ett av otaliga exempel på att unga individer hos en rad arter från olika hörn av djurriket oftare än veteraner dristar sig att pröva nya tricks. Särskilt hos arter med stor hjärnvolym uppfinner de nya knep för att komma åt nya födoresurser. Vi människor har en proportionsvis enorm hjärna, huvudsakligen på grund av att hjärnbarken har förtjockats. Och det är den del av hjärnan som gör oss så klyftiga som vi onekligen är och som ger oss vår globala dominans.

Fascinerande nog har man observerat att en aktiv, för att inte säga målmedveten undervisning förekommer hos en del djurarter. Surikaten är en art som hör till samma däggdjursfamilj som den mer välkända mungon. Den lever i kärva halvöknar i Afrika, där skorpioner hör till de vanliga bytesdjuren. En förälder som har fångat en skorpion bär hem den levande till kolonin och låter sina ungar öva sig på att greppa, döda och stycka den. Nu har ju skorpioner som bekant en gifttagg på svansspetsen, vilket kan innebära en risk för ”eleven”, men den taggen biter föräldern av och kastar innan den överlämnar bytet.

Pedagogik av liknande typ har iakttagits även hos diverse andra däggdjur, men också hos fåglar och även insekter. Framförallt hos arter med utpräglad släktsammanhållning förekommer sådan undervisning. Och redan Darwin underströk vikten av att vara generös och uppoffrande mot sina släktingar, för de har ju likartade genuppsättningar som vi själva.

Annorlunda uttryckt: släktkärlek är en anpassning skapad genom naturligt urval.

Många forskare instämmer med Laland när han menar att den viktigaste drivkraften bakom evolutionen hos oss människor av avancerad språklig kommunikation – ”pratsamhet” – varit den ökade möjligheten till effektiv kunskapsöverföring från äldre till yngre individer. Är det kanske läraryrket som är det äldsta av alla?

Kevin Laland har skrivit en ytterligt intressant och tankeväckande bok om hur vår språkförmåga – den mänskliga specialitet som Darwin inte vågade behandla i sitt första men däremot utförligt ventilerade i sitt andra mästerverk – har uppkommit, utvecklats och blivit vår arts viktigaste förmåga.