Sent uppvaknande

Liknande dödsrunor över det mångkulturella samhället formulerades vid ungefär samma tid av Frankrikes president Sarkozy och Storbritanniens premiärminister Cameron. ”Vi har låtit segregerade samhällen växa fram med värderingar som går på tvärs mot våra egna”, deklarerade Cameron på en internationell konferens 2011.

Den amerikanska historikern Rita Chin ser dessa dödsrunor som en slutpunkt efter decennier av diskussioner kring invandringen till Europa. Och hon är hård i sina slutsatser: det kunde ha gått betydligt bättre om man tidigare hade förstått – och hanterat – de utmaningar man kom att stå inför.

Under de senaste 20 åren har det kommit en uppsjö av böcker som redogör för den utomeuropeiska invandringens effekter i Europa. Men dessa har oftast handlat om situationen i ett specifikt land – författarens insats här är att se likheter och skillnader mellan flera länder, i första hand Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Nederländerna. Skandinavien nämns bara i marginalen, men Rita Chins slutsatser är i högsta grad aktuella även i Sverige. Som amerikan har hon en klargörande distans till denna Europas ödesfråga. Som etnisk kines från Malaysia – hon kom till USA i tidig ålder – har hon också invandrarens perspektiv.

Chin fascineras av hur sent frågan om det mångkulturella samhället hamnade i centrum av berättelsen om det efterkrigstida Europa. Den brittiske historikern Tony Judt, mannen bakom Postwar. A History of Europe Since 1945, behandlade det bara som ett underordnat sidotema i sitt standardverk från 2005. Frågan borde ha fått större uppmärksamhet, menar hon.

Även om Europa sett stora invandringsvågor långt tidigare, så tog invandringen verklig fart efter 1945. Det var dels arbetskraftsinvandrare som skulle hjälpa till att bygga upp länderna efter krigets skövlingar, dels de tidigare koloniernas invånare som fick möjlighet att flytta till Europa. Nu kom alltså miljontals människor med en annan kultur och andra värderingar – men av detta gjordes ingen stor sak, vare sig under 1940- eller 1950-talen. Ja, knappast ens på 1960-talet. Nykomlingarna behövdes i industrin, de var flitiga och det faktum att de ofta bodde i segregerade och slitna bostadsområden var inget som väckte någon större uppmärksamhet. Först kom männen, och efter en tid också deras familjer. De europeiska regeringarna – i synnerhet i Frankrike – välkomnade rentav denna utveckling med en förhoppning om att männen i mindre grad skulle radikaliseras i kampen mot de gamla kolonialherrarna om de hade fru och barn vid sin sida.

Samtidigt var det just familjernas ankomst som bidrog till den ökade segregationen och till att frågorna började ställas: Ni skulle ju komma hit och jobba några år och sedan åka hem igen? Varför stannar ni kvar? Mångkulturella samhällen var på väg att växa fram, utan att regeringarna riktigt förstått hur det hade gått till. Chin skriver träffande om Storbritannien: britterna hade sett imperiet som något mångkulturellt, men de brittiska öarna däremot skulle förbli brittiska.

Den illusionen var svår att hålla fast vid när invandringen tog fart; enbart från de forna kolonierna i Västindien kom 240 000 människor till Storbritannien mellan 1953 och 1961. Många möttes av diskriminering och motsättningarna ökade. De första upploppen skedde redan 1958. På 1960-talet hårdnade debatten. Det har förekommit motstridiga uppgifter om att Torypolitikern Peter Griffiths i valrörelsen 1964 med framgång ställde sig bakom sloganen: ”If you want a nigger neighbour, vote Liberal or Labour.”

Men så länge industrierna gick på högvarv fortsatte ändå invandringen, i Frankrike välkomnades 110 000 algerier bara under åren 1962–65. Oljekrisen i november 1973 blev emellertid den efterkrigstida invandringens vattendelare: det dröjde bara några veckor innan Willy Brandts västtyska regering stoppade all utländsk rekrytering av arbetskraft. Och andra följde efter. Frankrike hade börjat bromsa några år tidigare för att uppnå ”etnisk balans”. När arbetslösheten nu steg var det i första hand de utomeuropeiska invandrarna som drabbades. Men det var ju deras eget fel, invände europeiska ledare. Invandrarna ”hade inte levt upp till sin del av avtalet”. De hade inte lämnat landet när jobben sinade.

Det var nu, under 1970-talet som regeringarna i Europa hade kunnat göra mer för att minska de problem som det mångkulturella samhället skulle föra med sig, menar Rita Chin. Politiken brast på litet olika sätt i olika länder. På ena sidan stod Frankrike med sin assimilationspolitik som – enligt Chin – på ett absurt sätt hindrade i första hand muslimer från att utöva sin religion och sin kultur. Fransmännens fördömanden av huvudduken skymde alla intellektuella samtal om hur fransk identitet möjligen skulle kunna breddas eller omdefinieras i ljuset av de demografiska förändringarna som hade pågått i decennier. På andra sidan stod länder som Tyskland och Nederländerna som knappt låtsades om de kultur- och religionskrockar som invandringen hade fört med sig.

På 1970-talet kom också de första partierna som vann poänger på invandringsfientliga budskap; Le Pens Nationella fronten tvingade de etablerade partierna att börja diskutera frågan. Det ledde i sin tur till att debatten om invandring blev hätskare i Frankrike än i andra länder. Ansedda franska medier kunde på 1980-talet ha bilder på kvinnor i huvudduk med rubriken ”Det religiösa hotet”. Men även i Tyskland radikaliserades debatten; förbundskansler Helmuth Kohl kunde 1982 säga att turkar var så annorlunda att de omöjligt kunde integreras i Västtyskland. Och redan 1978 konstaterade Margaret Thatcher att Storbritannien riskerade att bli ”swamped by people with a different culture”.

Det som fick diskussionerna om det mångkulturella samhället att anta orkanstyrka var emellertid Rushdieaffären 1989, en affär som ledde till den första världsomspännande debatten i frågan. Att Irans religiösa ledare förkunnade en dödsdom över Salman Rushdie efter dennes beskrivning av profeten Muhammeds liv i boken Satansverserna var förstås skrämmande, men än värre för européerna var att så många muslimer som var bosatta i Europa stödde dödsdomen. Människor som bott mitt ibland oss i decennier hade uppenbarligen inte anammat våra värderingar! Allt fler kom därför att fråga sig: Kan verkligen muslimer samexistera med andra grupper i ett demokratiskt samhälle?

Rita Chin menar att debatten blev onödigt yrvaken och polariserad till följd av den 40 år långa undfallenheten att diskutera utmaningarna för samhällen som tar emot många invandrare på kort tid från länder med annan kultur och annan religion. Man förstod helt enkelt inte sprängkraften i frågan. Debatten gick het på 1990-talet, men nyanserna kom i skymundan: En intolerant, fanatisk och patriarkal islam stod mot den ”europeiska” kulturen som präglades av tolerans, sekularisering och individens frihet. Sedan kom 11 september 2001 och tillägget: muslimerna är inte bara oförmögna att smälta in i våra samhällen, de utgör också ett dödshot mot oss.

Majoritetssamhället hade inte förmått göra åtskillnad mellan radikal islamism och moderat troende muslimer – och nu kunde vi se resultatet, argumenterar Chin. Sammanblandningen av begreppen hade både bidragit till diskriminering av muslimer som kollektiv och till ogenomtänkta strategier för att stoppa extremisterna bland dem. Om muslimer betraktas som en enhetlig grupp, riskerar kritikerna av våldsbejakande islamism att betraktas som kritiker av islam som religion. Idag är åtskillnaden mer allmänt accepterad, men värdefull tid gick till spillo innan den insikten växte fram.

Majoritetssamhället borde också långt tidigare ha uppmärksammat många muslimska kvinnors utsatta situation. Det var inte förrän kvinnorna själva, som den somaliskfödda, före detta holländska politikern Ayan Hirsi Ali, tog upp frågan om hedersförtryck som den hamnade på dagordningen. Konservativa tänkare hade lyft frågan betydligt tidigare än liberaler på både vänster- och högerkanten – liberaler som i den förfelade toleransens namn dragit sig för att kritisera minoritetsgruppernas kulturyttringar även när de stod i strid med individens rättigheter. De konservativa, å andra sidan, satt inte med lösningen då de samtidigt kunde vädra ett öppet förakt för allt vad främmande kulturer hade att erbjuda.

I Nederländernas fall lyfter Chin fram den märkvärdiga konservativa politikern Pim Fortuyn som mördades 2002 på grund av sin hårda kritik mot islam och muslimer. Det faktum att han var öppet homosexuell bidrog till att fler väljare var beredda att stödja honom eftersom de därmed upplevde sig själva som mindre intoleranta. Toleransen för en homosexuell politiker fick väga upp intoleransen mot muslimer som grupp!

Sammanfattningsvis kan jag sakna en djupare diskussion om synen på ”muslimen” – eller ”turken” – i Europas historia. Frågan har ju följt med oss i århundraden. Men Rita Chin är klarsynt när hon avfärdar allt tal om det mångkulturella samhällets död i Europa – europeiska samhällen kommer att förbli mångkulturella, vare sig vi vill det eller ej, i synnerhet i flyktinginvandringens kölvatten. Vi måste bara bli mycket bättre på att hantera de utmaningar som detta medför.