Nationens terapeut

Du vill bli president men du har begått ett stort misstag. Republikens president måste kunna ena det franska folket!”

Kampanjen hade börjat rulla på fint när Emmanuel Macron plötsligt gjorde ett antal uttalanden om Frankrikes koloniala historia. Mest upprördhet orsakades av att presidentkandidaten i en intervju kallade det franska övervåldet i Algeriet för ett ”brott mot mänskligheten”. När Macron så på en av sina ändlösa kampanjresor kom till den lilla staden Carpentras, slöt svartfötterna – les pieds noirs, slang för franska medborgare som bodde i Algeriet under kolonialtiden – själva upp för att delge Macron sin syn på saken. De var inte nöjda.

Mötet har fångats effektivt i den i övrigt plågsamt tillrättalagda Netflixdokumentären Emmanuel Macron. Vägen mot segern. Aggressiviteten formligen vibrerar genom rutan. Plakat och knutna nävar skär genom luften, dåliga tänder blottas. Efter några fåfänga försök att lägga fram sin sida av saken förs Macron skyndsamt bort från den skränande folkhopen av säkerhetspersonal och in i en väntande bil. En nervöst småskrattande presidentkandidat hörs i voice-overn när det blanka fordonet glider iväg, bort mot nästa valmöte, nästa konfrontation med Front Nationals fotfolk.

I eftervalsanalyserna framstår aritmetiken som ganska enkel. Det handlade om Det Stora Ödesvalet. Om de två Frankrike som möttes i envig. Och om den tredje rösten som avgjorde saken.

Lyssnar man lite utanför politiken, i näringsliv och kulturliv, hörs också ett fjärde tema återkomma: den allt djupare nationella depressionen. Michel Houellebecq, författaren som kanske mer effektivt än någon annan har lyckats sätta ord på den franska vantrivseln i kulturen, menade i en intervju strax före valet att Macron förkroppsligade ett slags kollektiv gruppterapi. Där Sarkozy bara hade förvärrat patientens allmäntillstånd genom att initiera en ändlös debatt om vad den franska identiteten handlade om – och kanske viktigare, vilka kulturyttringar den franska identiteten inte innefattade – lyckades Macron väcka en känsla av att det någonstans, långt bort, fanns en gryning, och en person som kunde guida landet dit.

Ändå var författaren inte speciellt lugnad. Självkritiskt och utan omsvep erkände Houellebecq att han hade misslyckats med att förstå den verkliga konfliktlinjen i valet, den mellan de nedsläckta ”zones mal connues” och det evigt upplysta, glittrande Paris.

”Jag har begått det största felet en författare kan begå”, mumlade han i intervjun. ”Jag kan inte beskriva, ens föreställa mig ’la France périphérique’, det andra Frankrike som röstade på Le Pen.”

Själv har jag det senaste året följt den franska turbulensen med stigande frustration.

Förgäves har jag försökt få svar på ett antal till synes ganska enkla frågor som uppstår när en kandidat går till storms inte bara mot en sittande president utan mot ett helt politiskt system. Till exempel: Hur kom Macrons valplattform till, i avsaknad av ett parti? Jag har ställt frågan till ett tiotal personer men ständigt hänvisats tillbaka till en intetsägande hemsida. Möjligen var den entusiastiske kampanjarbetare som beskrev processen som ”magisk” något på spåren: ”[det är som en] modern arvtagare till the Federalist Papers – dock utan grundlagsfäder”.

Plattformen ska ha sitt ursprung i 30 000 medborgarförslag, som sedan kompletterats med klokskapen från 30 experter. Så långt inga konstigheter. Men från denna deliberativa övning trattades ett omfattande material, påfallande långt efter att Macron framstod som en inte bara möjlig utan realistisk segrare i presidentvalet, på något mystiskt sätt ner till en valplattform som omväxlande beskrivs som revolutionerande – och som tämligen innehållslös. Personen Macron var från första början det centrala: litade man på honom, litade man på att man skulle gilla hans förslag.

Så möjligen är det symtomatiskt att det var i en självbiografi, Révolution, som väljarna fick den mesta informationen om Macrons politiska program innan det sent omsider presenterades. I den gör han klart att han vill göra sig till talesperson för hela sitt land men framförallt för dem som försörjer sig (”non pas les emplois mais les salariés”). Att underhålla klassidentiteter på det sätt som partierna gör när de vänder sig till företagare eller arbetstagare var ju en tradition som Macron på alla sätt ville fjärma sig från.

Och kanske har en karismatisk teknokrat måhända inte heller samma behov av en omfattande politisk plattform som den traditionella politikern, som ju har att förhålla sig till ett partis alla institutionaliserade och konkurrerande intressen? Macrons främsta säljargument handlade om att han tillsammans med sina experter rationellt skulle hantera problem när de uppstår, fri från ideologiska dogmer och käbbel. ”Den tredje rösten” som hans rörelse vände sig till efterfrågar förnuft, inte konflikt.

Men hur få ihop den förnuftiga socialingenjören med det grandiosa uppdraget?

Det är här någonstans sprickan i Macrons Janusansikte löper. Å ena sidan beskrivs han omväxlande som en fransk Blair, Reinfeldt eller Cameron – pragmatisk, driven, besatt av detaljer, till lika delar ormtjusare och politisk förvandlingskonstnär. I Netflixdokumentären ser man honom nedlägga det ena bytet efter andra på båda sidor blockgränsen, och allt däremellan. Den liberale evighetsförloraren Bayrou erkänner sig besegrad av sin överman, den tidigare chefen Manuel Valls ansluter till segertåget. Macrons ögon glittrar när Hollande kastar in handduken, när Fillon ofrivilligt blir affischpojke för den korrupta och maktfullkomliga elit som En Marche! utmanar. När hans stab diskuterar vad han bör ha på sig i en viktig debatt småler han anspråkslöst och föreslår: ”en t-shirt”?

Å andra sidan möter den intresserade läsaren en veritabel solkung i en stort uppslagen intervju med Der Spiegel, en man som talar om sin ”historiska uppgift” att ”omorganisera hela det politiska livet”. Han har inga ”red lines, only horizons”. I en av de mer intressanta passagerna i intervjun parerar han en spetsig fråga om sin självbild med att konstatera att fransmännen, Europas mest jämlikhetsivrande elitister, aldrig skulle acceptera en blygsam president:

”Frankrike är ett land av kungamördande monarkister. Det är en paradox: fransmännen vill välja en kung, men störta honom när de så önskar”.

Uppgiften, som Macron tycks se den, är långt större än att bara få ett land på dekis att fungera hjälpligt igen genom reformer av arbetsmarknaden och en trimmad byråkrati. Den handlar om att göra Frankrike ”Grande” Again. Och för detta krävs, med presidentens egna ord, inget mindre än ”politisk heroism”.

Här någonstans sätter nog de flesta svenskar bryggkaffet i halsen. Men innan man börjar göra sig lustig över blomsterspråket måste man inse att det faktiskt ligger en analys bakom Macrons ord som gör att de slitna liknelserna med Blair eller Reinfeldt inte riktigt träffar rätt. Om de två sistnämnda använde sig av triangulering dels för att avmagnetisera det ideologiska kraftfältet, dels göra både sig själva och sina partier mer tillgängliga, är Macrons ärende det motsatta. Presidentens postpolitiska avvisande av vänster-högerskalan handlar om att upphöja politiken till något större än hantverket.

Åtminstone så tolkar jag Macrons resonemang när han beskriver postmodernismen som ”det värsta som kunde hända demokratin”. Det ständiga dekonstruerandet, sönderplockandet av hierarkier, symboler och auktoriteter förstår Macron som den intellektuella draksådd som mer än något annat, till slut resulterade i Le Pen. Att skapa ett nytt, storslaget narrativ står därför inte i motsats till att genomföra några reformer, liberala eller andra. Snarare är projektet att återupprätta fransk ”patrie” det första nödvändiga steget för att kunna möjliggöra faktisk politisk förändring, men också förbrödring.

Frågan som då infinner sig är förstås om den macronska gruppterapin kommer att räcka för att skapa en ny känsla av gemensamt syfte, när han i så stor utsträckning förkroppsligar den livsstil och världsåskådning som Le Pen de facto mobiliserade mot? Alla är inte övertygade. I tidskriften The Atlantic går journalisten Pascal-Emmanuel Gobry så långt som att hävda att Macron i själva verket är ”the Donald Trump of the elite class”:

”Han är inte bara deras representant utan deras avatar. Trumps hårda kärna av supportrar älskar honom med sådan kraft, inte bara därför att de gillar vad han säger utan på grund av hans image som killen som de skulle vilja vara. Det är samma sak med Macron och hans egen bas i eliten. Och av sådan materia skapas messianska rörelser.”

Den viktigaste indikatorn på att en väljare har röstat på Macron är hög utbildning, vilket inte bara korrelerar med högre inkomster utan även med högt kulturellt kapital. I tretton av nitton Parisdistrikt hade En Marches ledande kandidater också sin professionella hemvist i den kreativa, välavlönade miljö som vanligtvis omfamnar globalisering och utveckling. Inget ont i det menar Gobry – intresseröstande är fullt legitimt.

Problemet, på sikt, är att den nya spelplanen alltmer handlar om att vänster-högerskalan ersätts med dem som äger, och dem som inte äger, detta kulturella kapital. Vilket i sin tur skapar sina egna centrifugalkrafter.

Vare sig den ideologiska eller den klassbaserade konflikten är egentligen löst, de är bara skurna på en annan bog, där ”förnuft” ställs mot sin motsats. Ett högeralternativ som ställs mot ett vänsteralternativ handlar om konkurrerande uppsättningar lösningar på i bästa fall gemensamt identifierade problem. Men hur för man en meningsfull debatt där båda parter anser sig stå för sunt förnuft, utan att automatiskt idiotförklara sin motståndare? Man kan ifrågasätta om detta i grunden skapar så mycket bättre förutsättningar för att läka den splittring som polariserar landet, även om det är just detta Macrons ”politiska herorism” syftar till.

Om fallet Macron är unikt är förstås diskussionerna om det sönderslagna samhällskontraktet allt annat än platsspecifika. Redan 2003 beskrev den amerikanske författaren Fareed Zakaria i The Future of Freedom. Illiberal Democracy at Home and Abroad (2003) ett USA pre-Trump, som uppfyller den liberala demokratins alla formella institutionella kriterier, men som blivit alltmer demokratiskt dysfunktionellt. Det frihetliga samhället har berövats alltmer av sin ”inner stuffing”, och till stor del beror det på att vår tids meritokratiska ideal har förändrat samhällskontraktet, inte minst för ledarskiktet. Eliter som ständigt måste bevisa sig blir mer kortsiktiga och mindre angelägna att försöka föra den breda allmänhetens talan.

Jag har ingen aning om huruvida Macron har läst Fareed Zakaria. Men hans program, administration och framtoning antyder att han i grunden delar flera av Zakarias synsätt. Att gå tillbaka till ett ståndssamhälle är naturligtvis varken ett möjligt eller önskvärt alternativ för någon. Men oron för att ett alltmer avförtrollat, cyniskt massamhälle sprider ledarskapet så tunt att det i sig väcker en längtan efter okontrollerad auktoritet delas idag av många. Därför är det inte särskilt förvånande att diskussioner väcks om att vissa delar av politiken borde skyddas från demokratins ständiga ifrågasättande och häftiga kastvindar, som Zakaria menade. Eller att det nu bildas mer eller mindre framgångsrika politiska alternativ som har en teknokratisk slagsida, samtidigt som mer energi läggs på samlande symboler som hade varit antingen pinsamma eller otänkbara, för bara några år sedan.

Macrons framtida prospekt kan tolkas på två helt olika sätt. Antingen visar det sig att han är precis lika mycket fånge i det ideologiska systemet som alla andra, för mycket blankpolerad medelklass för att någonsin kunna göra annat än ständigt förolämpa dem som anses ha erbjudits meritokratins alla chanser och möjligheter – och ändå inte lyckats. I så fall kommer Front National göra en dånande comeback i nästa val.

Eller så visar det sig att den franske presidenten har läst opinionen oändligt mycket bättre än de flesta andra, när de gång på gång försöker övertyga sina väljare att de är precis som de. För tänk om det är tvärtom – att det är någon som inte är representativ för snittet som många väljare i själva verket vill ha?

Juryn är ute.

Karin Svanborg-Sjövall är vd i tankesmedjan Timbro.