Bina som förebilder

Biodling är inne. Fram till slutet av 1900-talet dominerades den och dess organisationer av äldre män på landet, så kallade bigubbar – pensionerade stinsar, konsumföreståndare, lärare och småbrukare – och sågs allmänt som en lite pittoresk och lustig syssla. Idag är den massivt gentrifierad. Stadsbor, kvinnor, ungdomar och välutbildade fyller nybörjarkurserna och diskuterar sakkunnigt drottningodling, avläggare och stödfodring. Binas överlevnad har dessutom blivit en fråga som upptar många utanför biodlarkretsarna.

Men om biodlarkåren har förändrats har bisamhället inte gjort det. Det fungerar som det gjorde långt innan människan fanns, och alltsedan de gamla egyptierna började odla bin har människorna förundrats över hur deras samhälle fungerar. ”Vi har mycket att lära av dem”, brukar biodlare säga med förundran i rösten.

Men exakt vad har vi att lära av dem? Den frågan har genom tiderna upptagit filosofer, poeter, och inte minst makten, både den kyrkliga och den världsliga. Bina har varit en symbol som använts av de mest skilda intressen.

Under antiken liknades bina vid tacksamma undersåtar i en monarki. Att de styrdes av en kung var självklart. Det hade Aristoteles sagt på 300-talet f Kr och hans ord – inte bara om bin utan om det mesta – förblev sanning i bortåt tvåtusen år. ”Varken Egyptens folk eller Lydiens väldiga rike, parthernas stam eller meder som bor vid det fjärran Hydaspes, vördar sin konung som de”, skrev Vergilius. Den stoiske filosofen Seneca framhöll bikungens dygder för sin elev, den blivande kejsaren Nero. Han ledde de andras arbete men – påstod Seneca oriktigt – saknade gadd: ”Naturen önskade honom inte grym eller hämndlysten och avlägsnade därför hans sting och gjorde hans vrede obeväpnad. Detta är en förebild för stora konungar.” Önsketänkande! Nero lät avrätta alla som misshagade honom, inklusive sin egen mor. Seneca beordrades begå självmord vilket han också gjorde, stoiskt lugn in i döden.

Inom den katolska kyrkan har det föredömliga bisamhället ideligen framhävts. I den heliga Birgittas uppenbarelser förekommer bin flera gånger. En egenskap hos bina som kyrkan särskilt uppskattat är deras kyskhet och jungfrulighet. ”De ägnar sig inte åt att tjäna Venus eller åt liderlighet och berörs inte heller av barnafödandets smärta”, hävdade skolastikern Bartholomeus Anglicus. Renässansen återupplivade de antika författarnas bild av bisamhället som en perfekt monarki, styrd av en ädel kung. Erasmus av Rotterdam menade att binas härskare är den mäktigaste av alla eftersom han inte förtrycker sina undersåtar utan är deras välgörare. Bina älskar honom och arbetar med glädje för honom.

Först omkring år 1600 började den aristoteliska sanningen att bina styrdes av en kung ifrågasättas. I The Feminine Monarchie (1609) hävdade den engelske prästen och vetenskapsmannen Charles Butler att bina hade en drottning, dock utan att framlägga några bevis. Men eftersom England i fyrtiofem år framgångsrikt hade styrts av Elisabet I ansågs det inte längre orimligt. Holländaren Jan Swammerdam (1637–1680) var den förste som med mikroskopets hjälp studerade binas könsorgan. Förutom att drottningen var en hona kunde han också fastställa att arbetarna var honor och drönarna hannar.

Under franska revolutionen visade det sig att binas metaforiska kraft inte var beroende av det fanns en motsvarande monarkisk hierarki. Först var bikupan en symbol för adelns, prästerskapets och det tredje ståndets samverkan i nationalförsamlingen. När sedan republiken införts fick den stå för flit och medborgerlig anda. Problemet var bara att ett bi tycktes ha makt över de andra. Att det var en hona gjorde det inte precis saken bättre. En motsvarighet till den avskydda Marie-Antoinette!

Den mest kända av alla biallegorier genom tiderna är Bernard de Mandevilles The Fable of the Bees (1714). Han skildrar en bikupa där invånarna agerar egoistiskt, ändå blir resultatet ett blomstrande samhälle. Men några samvetsömma bin beslutar sig en dag för att skapa ett hederligt samhälle. De gör sig kvitt alla skurkar och lättingar och ersätter dem med osjälviska medborgare. Följden blir att ekonomin kollapsar och välståndet förvandlas till armod och nöd. Slutsats: Fåfänga, njutningslystnad och girighet är nödvändiga drivkrafter för att ett samhälle ska utvecklas.

Samtidens dom var hård: en sedeslös bok som hädade de kristna värdena. Idag räknas Mandeville som en framstående samhällsfilosof och eftervärlden – eller åtminstone delar av den – har prisat honom. Ludwig von Mises hyllade honom ”för att ha visat att egenintresset och önskan efter materiellt välmående, vanligen brännmärkta som laster, i själva verket är de krafter som skapar välfärd, rikedom och civilisation”.

Under arbetarrörelsens och frikyrkorörelsens framväxt på 1800-talet framhölls emellertid motsatsen till Mandevilles teser: sammanhållningen mellan bina, deras sparsamhet, flit och osjälviskhet. Den tidiga fackföreningsrörelsen i England gav ut tidningen The Beehive. Sparbanken Bikupan grundades 1872. Samma år kom det första numret av Svenska missionsförbundets Bikupan, tidning för söndagsskolan och barnet i hemmet.

Men 1911 hände något dittills otänkbart (och fortfarande biologiskt omöjligt). Ett bi, inte ett helt samhälle, trädde fram som förebild och ett varsel om en ny tid med individen i centrum. Hon hette Maja och var en skapelse av tysken Waldemar Bonsels, författare till barnboken Die Biene Maja. Detta glada, nyfikna bi accepterar inte kollektivets enformiga ordning utan lämnar kupan för att leva ett äventyrligt liv bland andra insekter i det fria. Men när hon får reda på att bålgetingarna planerar att angripa kupan där hon växt upp inser hon var hon hör hemma. Hon återvänder och räddar sitt folk. Sedan stannar hon kvar för att som älskad lärare dela med sig av sin visdom och erfarenheter till den unga generationen.

Boken blev en succé, översattes till fyrtio språk och kom även ut i en fältutgåva, avsedd för de tyska soldaterna i första världskrigets skyttegravar. År 1926 filmades Majaboken, en dramadokumentär med äkta bin i rollerna. På 1970-talet kom den som tecknad japansk-amerikansk teveproduktion och sedan dess har Maja – eller Maya som hon heter internationellt – blivit en global kändis. Hon finns som dataspel, pussel, platsleksak och som sjungande mjukisdocka.

Barry i Jerry Seinfelds tecknade Bee Movie från 2007 är en andlig bror till Maja, ett busbi som så småningom inser vad som är viktigt i livet. Barry vill inte arbeta i kupans honungsfabrik.

Men trots Maja/Mayas och Barrys framgångar har inte bisamhället som helhet tjänat ut som föredöme. Det finns managementböcker som beskriver allt som företagsledare kan lära sig av det: beslutsdecentralisering, långsiktighet, jobbrotation, tydlighet, fungerande feedback och fasta rutiner. Samtidigt har biet blivit en frontfigur för det motsatta: det ekosystem som människans girighet så illa har skadat.

Men hur fungerar bisamhället egentligen? Förslagen har varit många. Ett kastsamhälle, en kibbutz eller en diktatur? Ett av de senaste buden har kommit från Thomas D Seeley, en amerikansk forskare och författare till Honeybee Democracy (2010), som har studerat beslutsfattandet i en bisvärm som ska välja ett nytt boställe.

Några hundratal av de mest erfarna fältbina bildar en spaningskommitté vars medlemmar flyger iväg kilometervis åt olika håll och kollar de håligheter som de finner på sin väg, som skorstenar, trädstammar, ventiler och fågelholkar. När en spejare hittar ett ställe som ter sig attraktivt inspekterar hon det i åtminstone fyrtio minuter. Sedan återvänder hon till svärmen där hon på andra spejares ryggar utför en dans som talar om vad hon har spanat in. Andra spejare berättar om andra tänkbara boställen. De som verkar mest lovande besöks av ytterligare bin. Urvalsprocessen tar många timmar, dygn ibland, men leder praktiskt taget alltid fram till att svärmen flyttar in i den bästa håligheten.

Det som enligt Seeley kännetecknar binas sätt att fatta beslut är att de har gemensamt mål. De bidrar med olika kunskaper men har samma preferenser. De delar fritt med sig av sitt kunnande, debatten är öppen och ledaren ligger lågt. Inte många människogrupper kan fungera på samma optimala sätt, men att sträva efter det kan inte vara fel.