Alla hojtar – ingen lyssnar

Inte för att de är småträliga, det har de alltid varit, utan för att det har inträffat en systemkollaps. Hela företeelsen har brutit samman under sin egen tyngd, och jag menar att det har demografiska orsaker.

Det funkade ändå rätt länge. I en tafatt imitation av studentlivet i Uppsala satt man där och förhörde sin fåordiga bordsdam om arbetsförhållandena på Skogsstyrelsen, med korta pauser för Samborombón eller hågkomster från brudgummens konfaläger. Efter tre fyra timmar var man fri, med ett uppdämt behov av att ha lite kul.

Men någonting har hänt.

Under vintern har jag överlevt en bröllopssittning och ett 40-årskalas som båda startade under sen eftermiddag och där taffeln inte bröts förrän efter midnatt. Talarlistorna var oändliga, alla Ribbingska idéer om måtta och kärnfullhet (ett middagstal får vara högst fem minuter långt) hade ersatts av föreställningen: ju längre tal, desto bättre kompis.

Toastmastern hade förvandlats till något slags halvpackad uppläsare av programpunkter, helt utan ansvar för omfattning och rimlighet.

Halvtimmeslånga utläggningar var inte ovanliga och de varvades med orepeterade spexförsök som man var tvungen att ha gått ut ekonomlinjen i Linköping 2002 för att förstå ett ord av. Samma talare dök först upp som en i det vilda kursargänget, sedan som en av de knasiga jobbarkompisarna och till sist – 23:21 – som sig själv.

Ovanpå detta höll man fast vid det tröstlösa sångboksharvandet, så där satt vi, i sadistisk ironi, och sjöng Här är gudagott att vara. På bröllopsfesten hade man dessutom släppt lös en äldre släkting med dragspel och en hel repertoar av hemgjorda Evert Taube-plagiat.

Småbarnsföräldrarna började desperat ringa efter taxi vid halv tio, övriga gäster låg över borden och facebookade apatiskt. Någon som helst chans att lära känna sin bordsdam dök aldrig upp. När slutsignalen äntligen ljöd var långborden halvbesatta och det hade skapats så många nya feströkare att det kommer att synas i cancerstatistiken.

All eventuell lust att partaja hade ersatts av utmattning och hemlängtan.

Orsaken till detta utdragna lidande är förändringar i befolkningssammansättningen. 1981 ansåg 10 procent av svenskarna – felaktigt – att de var borna estradörer med skyldighet att underhålla oss 90 procent som hade vett att sitta ner och låtsas lyssna. Därefter har skolsystemet haft sin verkan, kull efter kull har utbildats i extrovert babblande på bekostnad av tyst reflekterande (ja, allt är alltid skolans fel) och 2018 ser sig minst 50 procent som potentiella revyartister. Detta har orsakat en utbudsexplosion och samtidigt en kollaps i efterfrågan på taffliga lumparminnen och nödrimmade sånger på melodin When I’m 64.

Alla vill hojta, ingen vill lyssna.

Kan vi inte bara mingla och dansa istället?