Roth sätter punkt

År 2013 meddelade Philip Roth att den roman han utgav 2010, Nemesis, var hans sista. En profetisk titel, kunde man tycka, men Roth såg inte sitt beslut som ett nederlag. Det finns annat att syssla med, förklarade han: musik, umgänge, natur. Och att avveckla sitt författarskap under värdiga och angenäma former, visade det sig. År 2013 bjöd hans födelsestad, Newark, honom på en storslagen mottagning på hans 80-årsdag. Roth konstaterade att det var hans livs roligaste födelsedag och att Newark var hans Stockholm – Nobelpriset är ju den enda större utmärkelse han inte har tilldelats. Året därpå, 2014, gjorde BBC ett två timmar långt program om honom. Alldeles i slutet förklarade han att detta var hans absolut sista offentliga framträdande. Och i höstas utkom det tionde och sista bandet av Library of Americas utgåva av Roths samlade verk, en 400-sidig volym, Why Write? Collected Nonfiction 1980–2013 (Library of America), som innehåller essäer, intervjuer, artiklar och tal.

Roth fortsätter alltså sin karriär – fast med andra medel. Why Write? rymmer både äldre och nyskrivet material, bland annat några texter från 2014 som inte bara modifierar den kronologiska ram som titeln utlovar utan även i viss mån 2012 års föresats att sluta skriva. I sammanhanget kan man också nämna Claudia Roth Pierponts studie Roth Unbound (2014), som bygger på 15 års bekantskap med Roth. Roth Pierpont (som inte är släkt med Roth) är långt ifrån okritisk i sina bedömningar av hans böcker men påfallande neutral i många andra frågor, även när läsaren gärna vill tro att hon har en annan uppfattning än Roth. Ytterligare ett annat viktigt projekt är på gång: en stor biografi av Blake Bailey som har full tillgång till Roths arkiv, Roth själv och flera hundra personer i hans närhet.

Men Why Write är alltså av allt att döma Roths sista bok i eget namn. Man måste säga att den gamle kombattanten slutar med flaggan i topp. Den text som avslutar volymen är det tal han höll på åttioårsdagen i Newark. Stilistiskt är det en tour de force, utfört med ett av den klassiska retorikens mest beprövade konstgrepp: talaren går nogsamt igenom allt han inte ska trötta åhörarna med. I Roths fall innebär det den dynamiska och stimulerande miljön i hans barndoms och tidiga ungdoms Newark.

Uppräkningen kompletteras med ett långt citat från en av Roths centrala böcker, Sabbaths teater (som däremot inte utspelar sig i Newark). Scenen är en begravningsplats där den motbjudande och skamlöse gamle vivören Mickey Sabbath, inbegreppet av manlig libido, vandrar runt bland sina nära och käras gravar och till slut upproriskt fast tyngd av sorg konstaterar att han ännu är vid liv. När Roth upprepar Mickeys slutord –”här är jag” – är det för att påminna sig och oss om att han också befinner sig i slutet av sitt liv men att han ännu liksom Mickey är full av obändig vrede, sorg och passion, en upprorsman som känner livets rikedom och dess ofrånkomliga ändlighet, och som är kapabel och villig till både våldsam förargelse och djup pietet.

När man läser Why Write? påminns man ideligen om denna dubbelhet i Roths författarskap och hans persona: en remarkabel förmåga både att väcka anstöt och att ge röst åt en djupt känd tilltro till humanitära och frihetliga, ja patriotiska ideal. I sina första böcker hade han Anton Tjechov och Henry James som förebilder. Men han använde vad han lärt av dem i tekniskt avseende för att ta upp ämnen som utmanade den etablerade moralen.

Flera av de tidiga artiklarna i Why Write? var ursprungligen föredrag och konferensinlägg som tillkom i försvar mot det konservativa judiska etablissemang som befarade att Roths frispråkiga och icke-idealiserade skildringar av amerikanska judar skulle underblåsa den latenta antisemitismen i USA. ”Skulle ni ha skrivit sådana här noveller om ni levt i 30-talets Tyskland?” undrade uppbragta rabbiner som inte lät sig lugnas av att framstående judiska intellektuella som Saul Bellow, Irving Howe, Alfred Kazin och Leslie Fiedler uttryckte en hög tanke om Roths författarskap. En särskilt minnesvärd dust utkämpades på en konferens vid Yeshiva University i New York där Roth utsattes för en mycket hård, närmast förhörsliknande granskning. Situationen förbättrades inte när Portnoys besvär utkom 1969. För Roth innebar denna ”genitaliska” roman en stor personlig befrielse och en kraftfull utvidgning av hans konstnärliga uttrycksmedel, som nu på ett nyskapande sätt inkluderade vardagsspråket. I rabbinernas ögon var romanen ett våldsamt angrepp på den judiska identiteten, ja något ännu värre: ett uttryck för judiskt självhat.

Roths svar på rabbinernas fråga – som han har återkommit till även i senare romaner – var att han inte levde i 30-talets Tyskland. Han ansåg inte heller att hans uppgift var att skildra judiska hjältar av den typ som Leon Uris skrev om i Exodus utan att beskriva verkliga, trovärdiga gestalter. I den omtalade essän ”Writing American Fiction” (1961) diskuterade han frågan vad en seriös romanförfattare bör skriva om för att göra rättvisa åt USA:s science fiction-artade verklighet och riktade kritik även mot beundrade författare som Saul Bellow och Bernard Malamud. Portnoys besvär är ett led i hans strävan att leverera en lösning på problemet. I en text daterad 2014 och uppenbarligen skriven enkom för Why Write? konstaterar Roth att boken har förlorat den sprängverkan den hade 1969 och att den nu ter sig lika beskedlig som Nathaniel Hawthornes The Scarlet Letter. Kanske menar Roth att romanen numera bara har ett historiskt intresse men jämförelsen med The Scarlet Letter tyder på att Roth anser att den har blivit en klassiker.

Till följd av ett besök i Prag dit hans intresse för Kafka lockat honom kom Roth på 1970-talet att läsa litteratur från Östeuropa och övertalade Penguin att starta en serie som presenterade ”Författare från det andra Europa” för amerikansk publik. Han blev personligen bekant med en rad tjeckiska kolleger och organiserade ett finurligt system för ekonomiskt stöd till författare som inte fick utöva sitt yrke i hemlandet. I Why Write? dokumenteras denna fas genom inträngande intervjuer med Ivan Klíma och Milan Kundera, liksom med Primo Levi och Isaac Bashevis Singer (med vilken han för ett minnesvärt samtal om Bruno Schulz).

Under sin ”europeiska” period tillbringade Roth halva året i London (han sammanlevde under en lång period med Claire Bloom). England spelar emellertid inte någon större roll i hans författarskap, eftersom han menade att landet inte gav honom ”något att hata”. År 1994 upplöstes äktenskapet med Bloom och Roth flyttade tillbaka till USA. Det första han skrev efter hemkomsten var det demoniska mästerverket Sabbaths teater. Boken, som är något av det mest motbjudande och orgiastiska Roth har skrivit (vilket inte vill säga litet), härrör ur den svåra personliga kris han genomgick efter skilsmässan. Att skriva Sabbaths teater beredde honom emellertid också djup tillfredsställelse, som förordet till Why Write? klargör, och boken följdes omedelbart av den så kallade amerikanska trilogin, i många bedömares ögon krönet på Roths författarskap. Här tar han upp helt andra ämnen: Vietnamkrigets förödande inverkan, mccarthyismen och rasrenhetens destruktiva roll i ett smältdegelsamhälle.

Den amerikanska trilogin får emellertid inte så stort utrymme i Why Write? Roth läxar visserligen upp Wikipedia för att ha lämnat felaktiga upplysningar om intrigernas biografiska bakgrund men vi får inte veta tillnärmelsevis så mycket om böckernas tillkomst och idéinnehåll som i en tv-intervju som David Remnick gjorde med Roth för BBC för tio år sedan. Och i ett av bokens sista inslag, en intervju som Daniel Sandström gjorde 2104 och som trycktes både i New York Times och Svenska Dagbladet, intar Roth en olympisk hållning: han kommenterar sitt verk utan att nämna en enskild titel, avvisar den feministiska kritiken och avfärdar Svenska Akademiens ointresse med en tre raders fnysning.

Det är först i den allra sista texten, talet på 80-årsdagen i Newark, som vi kan ana hur Roth bedömer sitt verk. Först en kärleksfull beskrivning av det Newark som är själva utgångspunkten för trilogins granskning av det moraliska förfallet i efterkrigstidens USA. Och sedan den gensträvige Mickey Sabbaths äreminne över sina anfäder. Det är svårt att inte tro att det är så Roth vill framstå: en kritisk patriot med smak för provokationer.