Ofattbara strapatser

Under sina grundliga studiebesök i Warszawa, Wien, Venedig, Amsterdam och London fick han sina farhågor bekräftade: hans fosterland befann sig ”på efterkälken” jämfört med andra europeiska nationer. Han hyste inga tvivel på att denna situation snarast måste rättas till. Ett hinder var dock att stora nordiska kriget pågick och att Sverige, som vid den tiden var nordvästra Europas stormakt, effektivt blockerade all rysk expansion. Så småningom allierade sig emellertid en rad länder och stödde Ryssland i stora nordiska kriget, som ju avslutades år 1721 genom freden i Nystad. Sveriges gästspel som europeisk stormakt var nu förbi, och då kunde tsar Peter helhjärtat ta itu med de insatser och reformer som han betraktade som nödvändiga förutsättningar för en ljusnande framtid för sitt land.

På framträdande plats bland hans idéer fanns att en rejält utrustad expedition skulle vandra genom hela Ryssland ända till landets nordösthörn och där bygga ett par skepp som skulle göra det möjligt att segla omkring i okända farvatten upp och ner längs kusterna, bland annat och inte minst för att avgöra om och i så fall var Ryssland hängde ihop med Amerika. Ett så storslaget projekt som detta skulle enligt tsarens åsikt bidra dels till att konsolidera hans position i det jättelika men fragmenterade land han styrde, dels markera Rysslands viktiga position och roll i ett nytt, framväxande Europa. Redan någon månad efter det att tsar Peter skrivit ner dessa idéer gick han emellertid bort, endast 52 år gammal, och det blev hans änka, Katarina, som kom att efterträda honom och realisera hans djärva planer på en bättre kartläggning av naturresurserna och situationen i allmänhet i Rysslands nordöstligaste delar.

Till tsarfamiljens mest imponerande åtgärder hör obestridligen beslutet att bekosta vad som skulle komma att kallas Första respektive Andra Kamtjatka-expeditionen. Till ledare för båda utsågs den danske marinofficeren Vitus Jonassen Bering, född år 1680. År 1725 utgick från Sankt Petersburg den första expeditionen, vars primära uppdrag var att utforska och kartlägga Nordöstasien, inklusive omgivande havsområden, och som varade i ungefär fem år. Emellertid hade långt ifrån alla de uppsatta målen kunnat uppnås då detta projekt måste avbrytas, och år 1733 skickades därför en ny expedition iväg, alltså även denna gång med Bering som ledare. Han avled emellertid i december 1741, och som ny chef fungerade därefter Sven Waxell, en svenskättad officer i rysk tjänst och deltagare i expeditionen. Hösten 1742 återvände till Sankt Petersburg de expeditionsdeltagare som hade lyckats överleva alla de prövningar och strapatser som de utsatts för under de farofyllda expeditionerna, och påföljande år avslutades officiellt hela ”Kamtjatkaprojektet”. Då hade det kostat tusentals människor livet genom olyckshändelser, våldsamheter, svält och skörbjugg.

Om hela detta gigantiska projekt har den amerikanske författaren Stephen R Brown skrivit en bok, där han utförligt skildrar de otaliga dramatiska händelser som expeditionsdeltagarna fick uppleva, men han nämner också de zoologiska och botaniska iakttagelser som de medföljande vetenskapsmännen gjorde under de båda expeditionerna. Tala om livsfara och ond bråd död – men även ett ofattbart mod och en otrolig motståndskraft, samt imponerande tålamod och nyfikenhet!

Kostnader? Ett av åren uppgick de till inte mindre än en sjättedel av ryska statens totala budget. Har något land någonsin visat en så fantastisk generositet mot ett naturvetenskapligt forskningsprojekt? (Nåja, tsaren hade förvisso även andra skäl till sin frikostighet.)

Det är faktiskt svårt för att inte säga omöjligt att begripa hur dessa expeditioner tvärs igenom den euroasiatiska kontinenten och därefter ut på havsvidderna runt Asiens nordösthörn överhuvudtaget var möjliga att genomföra. Hundratals människor med de mest olika yrkesbakgrunder vandrade på små stigar genom den oändliga taigaskogen ända från Sankt Petersburg till Kamtjatka kånkande och släpande på fullkomligt ofantliga bördor. Allting måste ju medföras! Här och var kunde man som tur var lifta ett stycke på någon flod efter att ha rekvirerat lokalbefolkningens båtar (och obetalda arbetskraft).

Bland de bördor som måste bäras tvärsigenom hela den euroasiatiska kontinenten fanns alla möjliga slags verktyg och därtill ett antal viktiga komponenter till det eller de fartyg man skulle bygga, utrusta och sjösätta när man väl hade kommit fram till Sibiriens ostkust. Att man lyckades genomföra denna vandring med all den utrustning man måste medföra är ingenting mindre än mirakulöst. Den farkost man byggde vid ankomsten till expeditionens mål döptes till ”Gabriel”, och med den gjorde man en vidsträckt resa, vars kanske viktigaste resultat var att nej, världsdelarna Asien och Amerika hänger inte ihop utan är separerade av öppet hav. (Vilket ger tillfälle till min enda kritiska kommentar till denna bok: Den hade vunnit på ett bättre kartmaterial!)

Kanske allra mest imponerande är att när expeditionerna väl nådde fram till kusten där långt borta i nordöst var männen kapabla att av fällda träd plus de medsläpade attiraljerna tillverka havsgående fartyg av inte föraktlig storlek.

Efter återkomsten till Sankt Petersburg möttes de rapporter som Bering och de andra resenärerna presenterade av en hel del kritik och tvivelsmål, och tsaren beslöt därför att så snart som möjligt genomföra ytterligare en expedition. Den kom att starta år 1733, då Bering och drygt 500 man, kånkandes på en gigantisk utrustning, återigen började vandra och här och var åka båt tvärsigenom det väldiga Ryssland i riktning mot Kamtjatka. Hör och häpna: på resan medföljde Berings hustru Anna och deras två späda barn! Och Anna medförde full toalett och skönhetsutrustning – man klädde upp sig till supén där ute i taigan! Men nästan omedelbart efter framkomsten vände de tre tillbaka, och – hur det nu gick till – överlevde faktiskt den långa returresan. Bering skulle emellertid aldrig återse dem.

Efter att ha nått fram till målet och byggt två båtar, som döptes till ”S:t Petrus”respektive ”S:t Paulus”, och med dessa i flera år ha seglat omkring i Ishavet och norra Stilla havet, hade emellertid alla fått nog, även om man ända in i det sista gjorde energiska försök att maximera kunskapsinsamlandet. Under resan hemåt avled Bering liksom åtskilliga andra expeditionsdeltagare, men efter oändliga vedermödor lyckades faktiskt en del av manskapet i sinom tid återvända till Sankt Petersburg.

Av deltagarna i dessa två expeditioner är en av de nuförtiden minst glömda en tysk forskare vid namn Georg Wilhelm Steller. Han var lika aktiv som zoolog, botaniker och geolog. Outtröttligt insamlade han och beskrev nya växt- och djurarter, och det fortsatte han med även efter det att han blivit ovän med expeditionsledaren. I den vetenskapliga världen har man hedrat hans minne genom att namnge en rad prominenta arktiska däggdjur och fåglar efter honom. Endast 37 år gammal avled han under resan hemåt genom Ryssland.

Men titeln på Bowns bok – vad syftar den på? Jo, på fjällräven som på amerikansk engelska heter ”blue fox”. Det är en art som finns runt hela Arktis och som även har ett litet bestånd i den svenska fjällkedjan. Klimatiska svängningar har lett till att fjällräven kommit att fördelas på många olika separata bestånd under olika omvärldsbetingelser, vilket har medfört att en rad evolutionära förändringar utvecklats och till att arten splittrats i ett dussintal geografiska raser som skiljer sig åt inte minst genom färgen på pälsen: blåskimrande hos vissa men dock inte alla. Faktum är att fjällrävens päls varit och är så åtråvärd på pälsmarknaden att arten nuförtiden är utrotningshotad på de flesta håll.

När expeditionsdeltagarna hade slagit läger på till exempel Berings ö var en av påfrestningarna de talrika och ytterst påflugna ”blue foxes”, som rövade allt ätbart och dessutom generöst placerade urin och spillning på och intill tälten. Rävarna var så fruktansvärt störande att en del expeditionsmedlemmar bekämpade dem med obeskrivlig grymhet. Men när det då och då hände att ett antal expeditionsdeltagare blev isolerade under mer eller mindre långa tider på en eller annan ö hamnade faktiskt även djur som fjällrävar, havsuttrar och sälar på menyn.

Det är utomordentligt sällsynt med en bok som så skickligt och underhållande som denna kombinerar intressant information med olidlig spänning. Samtidigt som den är full av skildringar av rafflande äventyr och faror, ger den också en inblick i vilken fantastisk uppfinningsrikedom som vi människor besitter och som blomstrar när vi hamnar i kris och arbetar i grupp. De två Kamtjatkaexpeditionerna utgör sannerligen ett lysande exempel på människors unika samarbetsförmåga när den behövs som bäst.