Verkligt deprimerande

Utöver att träffa patienter och utbilda läkarstudenter publicerade professorn minst en ny artikel varje vecka, fullspäckad med intressanta insikter och referenser till allsköns forskning. En dag frågade jag professor X hur han kunde skriva så fort, när bara förarbetet till en av hans artiklar skulle ta mig själv flera dagar. Hur hade han tid att kolla upp alla dessa källhänvisningar och referenser?

”Nja… det är inte riktigt så det går till”, medgav professorn. ”I vanliga fall skriver jag bara vad jag tycker. Sedan ger jag manuskriptet till någon yngre kollega, som letar upp lämpliga referenser i litteraturen.”

Denna metod slog mig till en början som högst tveksam. Att tycka först och rättfärdiga sedan – går inte detta emot alla vetenskapliga principer? Jag insåg dock snart att professor X, som läste allt, visste allt och kände alla inom sitt område, var så pass kunnig att hans egna åsikter i princip alltid överensstämde med de senaste forskningsrönen. Ett arbetssätt som för de flesta av oss vore oetiskt passade alldeles utmärkt för ett geni som X.

Men hur skulle det då se ut om en vanlig lekman gick till väga som den gode professorn? Svaret får vi i journalisten Johann Haris senaste bok Lost Connections. Hari började sin bana som skribent i brittiska Independent, men är kanske numera mest känd som TED-talare och vänstervriden åsiktsmaskin i amerikanska tv-soffor. I sin nya bok, som snabbt tog sig in på New York Times bästsäljarlista och som har hyllats av såväl Hillary Clinton som Elton John, redogör Hari för sina egna erfarenheter av depression, och redigerar ihop det självbiografiska stoffet med diverse intervjuer och reportage. Mest slående med Lost Connections är den pretentiösa undertiteln. Det blir missvisande på gränsen till skrattretande när Hari antyder att hans ”lösningar” på psykiatrisk sjukdom skulle vara de ”oväntade” frukterna av ett genuint journalistiskt arbete. Vad författaren har gjort är att sätta sina egna åsikter på pränt, för att i efterhand klä upp dem i vetenskaplig jargong. Problemet med detta förfarande är att Johann Hari varken är ett geni eller en expert. Killen är istället en djupt oärlig dilettant, och hans bok markerar en ny bottennivå för sensationalistisk och vilseledande populärvetenskap.

Haris grovt tillyxade måltavla är ”biologisk psykiatri” – en falsk ideologi propagerad av lömska läkemedelstillverkare. Som depressiv tonåring ordinerades Johann Hari en antidepressiv medicin vid namn Paxil av sin psykiater. I likhet med andra vanliga antidepressiva preparat som Prozac och Zoloft fungerar Paxil – åtminstone i teorin – genom att öka nivåerna av den kemiska substansen serotonin i hjärnans synapser. Hari fick lära sig att hans depression inte hade något med sociala eller psykologiska problem att göra, utan i själva verket berodde på en ”kemisk obalans” i hans nervsystem. Till en början fungerade Paxil alldeles utmärkt, och under flera år sjöng Johann Hari den biologiska psykiatrins lov bland sina vänner och bekanta. Efter ett tag slutade medicinen dock att verka. Trots upprepade doshöjningar förblev Hari olycklig. Detta föranledde den unge skribenten att ifrågasätta den biologiska psykiatrins grundläggande hypoteser, i synnerhet den om kopplingen mellan depression och serotonin.

I sitt angrepp på serotoninhypotesen förlitar sig Hari huvudsakligen på dr Irving Kirsch, en kontroversiell psykolog och pensionerad vänsteraktivist, verksam vid Harvarduniversitetet. Under 1990-talet publicerade Kirsch en uppmärksammad studie som visade att den antidepressiva verkan hos preparat som Paxil och Prozac till stor del kunde härledas till en placebo-effekt. Sedan dess har han utmärkt sig som den moderna psykofarmakologins Noam Chomsky, och blivit en favorit bland sensationssökande journalister på jakt efter svepande och onyanserade svar på komplicerade frågor. Att antidepressiva mediciner bara fungerar något bättre än sockerpiller må komma som en chock för Hari, men har varit allmänt känt i årtionden. Detta förhållande är hur som helst föga unikt för psykiatriska mediciner; en metastudie från 2015 demonstrerade till exempel att Alvedon egentligen inte fungerar bättre än placebo. Ett intressant, sentida fenomen är att placeboeffekten – det vill säga: den effekt som en försöksperson förnimmer från en inaktiv substans – tycks bli starkare för varje år. Detta ställer förstås till det för utvecklare av nya läkemedel, vars mål är att bevisa att just deras preparat är klart överlägset placebo.

Men om placebo nu faktiskt har en reell antidepressiv effekt, och serotoninpreparat som Prozac fungerar bättre än placebo, innebär inte detta att antidepressiva medel faktiskt hjälper folk med deras mående? Medicinering verkar ju faktiskt ha hållit Hari själv uppe, åtminstone under ett par år? Med stöd från Irving Kirsch och läkaren David Healy – vars åsikter är långt mer extrema än Kirschs – påpekar Hari att det minsann inte finns några slutgiltiga bevis för kopplingen mellan serotonin och depression. Detta påstående är förvisso korrekt, men har inget att göra med korrupta psykiatrer eller giriga läkemedelsföretag. Snarare förklaras de ofullständiga forskningsresultaten av det olyckliga faktumet att den mänskliga hjärnan, till skillnad från kroppens övriga organ, är omgiven av ett hårt skal. Det enda sättet för oss att slutgiltigt bevisa serotoninhypotesen vore att borra hål i deprimerade människors huvuden (som om de inte redan hade lidit tillräckligt) och plocka ut vävnadsprov, vars serotoninhalt vi därefter kunde mäta. Ett sådant experiment vore dock etiskt otänkbart, varför vi tvingas förlita oss på indirekta metoder och hypoteser. Det faktumet att serotoninpreparat inte klarar av att bota alla sorters själsligt lidande på momangen gör inte serotoninet irrelevant inom modern neurobiologi.

Menar då Hari att kemiska processer helt saknar betydelse för psykisk sjukdom? Inte riktigt, medger han, men hävdar samtidigt att dylika samband är mer komplicerade än vad det ”psykiatriska etablissemanget” låtit påskina. Hari framhåller härvidlag en uppmärksammad studie av dr Avshalom Caspi från 2003, som antydde att en kombination av genetiskt arv och miljö ligger bakom depressiva symtom. Bärare av en särskild gen som kontrollerar transporten av substansen 5HT över cellmembran i hjärnan visade sig i Caspis studie vara mer motståndskraftiga mot depression än de försökspersoner som saknade denna gen. Hari åberopar Caspis studie som bevis för att depressiva symtom egentligen orsakas av en defekt i omsättningen av 5HT och inte alls beror på någon serotoninobalans. Vad författaren underlåter att nämna är att 5HT är den kemiska beteckningen för serotonin! Sådant mygel och slarv präglar Lost Connections, och gör den till frustrerande läsning för dem av oss som tar neurovetenskap på allvar. Haris ”analys” av biologisk psykiatri består av ett par lösryckta uttalanden från argsinta excentriker som Kirsch och Healy, ihopblandade med sammandrag av vetenskapliga rön som författaren själv inte begriper.

OK, om vi medger att lyckopiller är rätt så verkningslösa – hur menar då Hari att vi bör behandla folksjukdomar som depression? Man skulle här kunna tro att författaren hade mer till övers för icke-farmakologiska modeller såsom kognitiv beteendeterapi. Hari avfärdar dock nonchalant psykoterapi som kortsiktig och relativt ineffektiv, trots en uppsjö av bevis för det motsatta. Men lyckligtvis har vår tabloidjournalist på egen hand upptäckt vad depression beror på, samt hur sjukdomen ska bekämpas. I den andra, och än mer bisarra, delen av Lost Connections listar Hari vänligt nog dessa ”oväntade lösningar” på depressionsproblemet. De kommer här (i bokstavsordning): Amish-liv, fackföreningsarbete, kollektivism, LSD, medborgarlön, social olydnad, trädgårdsskötsel på recept samt zenbuddism.

Undertecknad behöver kanske inte tillägga att bevisen för sagda behandlingars effektivitet är tämligen sparsamma. Det fåtal av Haris ”lösningar” som har någon som helst bevisad effekt – till exempel buddhistisk meditation – har sedan länge anammats av det psykiatriska etablissemang vår författare så avskyr. Haris entusiasm för psykedeliska droger som LSD och psilocybin (huvudingrediensen i så kallade ”magiska svampar”) är särskilt intressant, med tanke på hur mycket författaren ojar sig över risker förknippade med bruk av vanliga antidepressiva preparat. Han intervjuar flera individer som målande beskriver hur droger har hjälpt dem att bli ”mer mänskliga” och närma sig sin omvärld med en ”känsla av förundran”. Visst, medger Hari i en bisats, det händer väl att folk råkar ut för ”en dålig tripp”. Att de också kan drabbas av en psykos eller vanföreställningssyndrom bryr han sig dock inte om att nämna. I detta sammanhang vore en intervju med någon överlevande från Mansonkultens våldsorgier relevant och upplysande.

Ska man tolka Haris budskap mer generöst, så försöker han upplysa oss om de sociala – snarare än de rent biologiska – skälen till att folk blir deprimerade. I några av bokens mer uthärdliga kapitel intervjuar författaren respektabla akademiker såsom Tim Kasser, vars forskning har visat att depression och ytlig materialism ofta går hand i hand. Hari tittar också in hos Harvardsociologen Robert Putnam, som i sin bok Bowling Alone dokumenterar hur amerikaner alltmer går sin egen väg, och skyr offentliga mötesplatser såsom idrottsföreningar, studiecirklar och kyrkor. Denna sentida försvagning av västvärldens sociala kapital (för att uttrycka saken i sociologitermer) är förstås djupt oroande, och ett potentiellt skäl till depression enligt Hari. Författaren undviker smidigt all diskussion om Putnams senare verk E Pluribus Unum, där professorn påpekar att det sociala förfallet till stor del förorsakas av en ökande etnisk mångfald. Att social sammanhållning på något sätt skulle uppbäras av en gemensam religion, kultur eller nationell tillhörighet är förstås helt oacceptabelt för en progressivt lagd person som Johann Hari.

På jakt efter progressiva, sociala gemenskaper reser Hari till ett slumkvarter i Berlin, där han engagerar sig i något slags gatuprotest mot stadens höga hyror, organiserad av turkiska muslimer och innehavarna av en lokal gayklubb. I bokens kanske underligaste avsnitt riktar Hari och hans aktivister sin kollektiva vrede mot ett lokalt psyksjukhus, och kräver att man genast skriver ut en hemlös man vid namn Tuncai, som på något sätt svepts med i proteströrelsen. Vad Tuncai har för diagnos, eller vilka hans symtom är, tycks författaren inte anse relevant. Hari diagnosticerar själv Tuncai, och finner ett slags social anomi, vars enda reella bot är politiskt engagemang! Detta kvacksalveri är förstås oförsvarligt av flera anledningar. Att politisk aktivism skulle råda bot på psykisk sjukdom ter sig högst tvivelaktigt, och Hari framför inga bevis för sin tes, annat än sin egen känsla av mening och tillhörighet bland tyska aktivistvänner. Efter sin läsning av Putnam borde Hari också ha lagt på minnet att radikal, politisk aktivism går hand i hand med den sociala uppluckring han själv oroar sig för. Att kasta sten på polisen i Kreuzberg må leda till ökad sammanhållning bland stenkastarna själva, men har en djupt splittrande effekt på samhället som helhet.

Det mest tröttsamma med Lost Connections är dock författarens offermentalitet. Först och främst tycker han synd om sig själv, men praktiskt taget all mänsklig olycka kan Johann Hari spåra till någon mörk, kommersiell sammansvärjning – läkemedelsindustrin, det ”psykiatriska etablissemanget”, den ”nyliberala” världsordningen, sociala medier, reklambranschen et cetera. Att depressiva symtom i någon mån kan ha sitt ursprung i individens eget handlande eller svagheter tycks aldrig ha föresvävat honom. Denna hållning förklarar kanske Haris ointresse för kognitiv beteendeterapi, vars syfte delvis är att förmå patienten att ta sig i kragen. En självdestruktiv ovilja att ta eget ansvar tycks förresten ha följt Hari genom livet. År 2011 hamnade författaren i rejält blåsväder, när det uppdagades att han hade plagierat andra journalisters citat och presenterat dem som sina egna. Hari svarade på anklagelserna genom att skapa en anonym Wikipediaprofil och smutskasta sina kritiker på nätet. När även detta uppdagades fick Hari sparken från Independent och tvingades lämna tillbaka ett journalistpris han vunnit ett par år tidigare.

Själv kan jag knappt föreställa mig något mer ångestfyllt än att avslöjas som en bedragare bland mina yrkeskolleger. Jag var därför nyfiken på att läsa om hur alla kalamiteter hade påverkat den stackars Hari. Men i hans i övrigt högst självbiografiska Lost Connections letar man förgäves efter journalistiska tjänstefel och nättrollande. Detta är på sätt och vis förståeligt, eftersom en ärlig skildring av det förflutna skulle tvinga författaren att besvara ett par kniviga frågor: Hur mycket av hans personliga olycka kan härledas till hans eget, oärliga beteende? Vore han kanske mindre deprimerad och ångestfylld om han inte ljög så mycket i sina böcker och artiklar?

Det är inte säkert att ett i bokform skulle sälja lika många exemplar som en falsk mirakelkur mot depression, men som författaren påpekar handlar lycka inte bara om materiella ting. Johann Hari är – sina övriga brister till trots – en genuint skicklig skribent, och en modig och rättfram bekännelse skulle säkert imponera på hans läsare och hjälpa honom själv. Tyvärr fortsätter Hari i Lost Connections med den politiserande, pseudovetenskapliga och oärliga journalistik som höll på att kosta honom hans karriär.