En nödvändig strid

Per Ahlmark (1939–2018) tänkte ofta på döden. Det framgår till exempel av hans brevväxling med Georg Klein, Motståndet. Arton brev om död och liv (1991). När den inleds i mars 1987 håller Ahlmark på att tillfriskna från en svår sjukdom. Och han funderar på hur det skall bli när han dör: ”Sorgen hos de nära och skadeglädjen hos antisemiterna, de okänsliga nekrologerna […] mina böcker som gulnar på vännernas hyllor och slängs vid kommande arvsskiften, en sida då och då hos trista statsvetare som måste forska fram sina detaljer för att bli docenter, några formella rader i ett uppslagsverk – innan allt bränns sönder i den stora atomsmällen.”

Mellan Ahlmark och Klein finns en stark värdegemenskap. Men i synen på döden skiljer de sig åt. Medan Ahlmark ser den som något outhärdligt har Klein en avspänd, naturvetenskaplig, inställning. Klein konstaterar att vi inte känner oss sorgsna över att vi inte levde under antiken, därför bör vi inte heller sörja över att vi inte kommer att leva långt in i framtiden. Ahlmark har svårt att förstå detta och undrar: Om inte döden är en tragedi, varför har Klein då valt att bli cancerforskare? Samtidigt misstänker han att det bakom Förintelseöverlevaren Kleins besatthet av arbete – han pluggar glosor när han rakar sig och läser när han promenerar – finns en känsla av att ha fått livet till skänks.

I juli 1987 skickar Ahlmark ett brev från Tel Aviv. I Israel blir frågorna om liv och död mer hanterliga och hans dödsskräck mindre. Kanske, tänker han, beror det på att man här pratar öppet om dessa ting. Överhuvudtaget känner han sig mer hemma i Israel: ”Den enda plats i Stockholm där jag numera känner mig hemma är Huddinge sjukhus. Där kan de skilja mellan existensen och bagateller. Annars i vår stad är ingenting viktigare än någonting annat.” Ahlmark exemplifierar med att Justitieombudsmannens fusk med sitt kontokort anses vara en större skandal än Jan Myrdals hyllningar till Mao och Pol Pot.

Det är en typisk Ahlmarkpassage, som kombinerar hans engagemang i de existentiella frågorna med närheten till staten Israel och avskyn för diktaturerna och dess medlöpare. Med denna inriktning var det inte märkligt att han lämnade partipolitiken innan han hade fyllt 40.

Ahlmark gjorde förvisso en historisk insats 1976 när han som Folkpartiledare, tillsammans med Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M), bildade en borgerlig regering efter 44 år av nästan oavbrutet socialdemokratiskt styre. I sin memoarbok Gör inga dumheter medan jag är död! (2011) avslöjade han ett hemligt möte som han hade hållit med Fälldin precis efter valet. Fälldin frågade honom om han ville bli utrikesminister. Om Ahlmark hade fått den posten skulle han ha drivit en tydlig, prodemokratisk linje, i konflikt med den tidigare socialdemokratiska utrikespolitiken. År 1975 hade Olof Palme besökt Kuba och uttryckt beundran för diktatorn Fidel Castro. Ahlmark var övertygad om att en sådan liberal utrikespolitik inte skulle ha fått stöd av de andra borgerliga partierna. Han tackade därför nej och blev arbetsmarknadsminister istället.

Men Ahlmark var betydligt mer intresserad av konflikten mellan demokrati och diktatur än av arbetsmarknadsfrågor. Den gråa, kompromissökande, vardagspolitiken passade honom inte i längden.

Efter att ha lämnat politiken kom Ahlmark ofta att beskriva sin olust över det torftiga språket, det mediala spelet och de många sammanträdena. Han återfick tonårens entusiasm för poesi. I ett brev till Lars Gustafsson 1981, som finns med i Frihet och fruktan (1985), skriver han: ”Sen årsskiftet har jag läst ungefär en diktsamling om dagen, eller rättare sagt om natten. Som alkoholisten griper efter flaskan har jag sjunkit ner i poesin […] För mig bryter dikten upp det språk som nu i 25 år kanske varit något av en tvångströja för mig.”

Tranströmer och Ekelöf blev nu ständiga följeslagare. En dikt som av naturliga skäl tilltalade Ahlmark var Tranströmers ”Schubertiana”, med dess udd mot revolutionsromantiker. (”De som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare.”) Den lästes på Ahlmarks begravning i Eric Ericsonhallen i juni.

Brevväxlingarna med Gustafsson och Klein är centrala i Ahlmarks författarskap. Där kunde han visa hela sitt register, han skrev om poesi och om döden, liksom om sitt motstånd mot diktaturer och antisemitism.

Även om Ahlmarks tonfall kunde skrämma bort vissa läsare var han också en dialogmänniska. Jag blev vän med honom i slutet av hans liv, vi hade många långa telefonsamtal. Det var alltid stimulerande. Ahlmark var en mycket generös person, alltid uppmuntrande när det gällde mina böcker och artiklar. Då var han märkt av stroke, han kunde inte längre skriva på dator och hade svårt att minnas namn och siffror. Trots detta lyckades han slutföra sina memoarer, vilket visade på en stor viljestyrka.

Ahlmark hoppades kunna fortsätta skriva och skickade mig en plan på en bok med arbetstiteln Till frisinnets lov. Den skulle mest bestå av gamla artiklar, men det fanns också skisser till nya texter. De olika ämnena visade på Ahlmarks bredd. Han ville skriva om sin relation till filmregissören Andrej Tarkovskij, som hade vistats hos honom under ett par veckor. (I Tarkovskijs Martyrologion. Dagböcker 1970–1986 nämns Ahlmark på flera ställen, och Tarkovskij beskriver honom som ”en mycket bra person”.)

I ett annat utkast jämförde Ahlmark Olof Palmes och Ingvar Carlssons debattstilar. Han var kritisk mot Palmes utrikespolitik och tyckte att Carlsson var en bättre statsminister. Men han föredrog Palmes engagerade debattstil framför Carlssons själlösa: ”Carlsson var som en maskin på tomgång. Palme kändes däremot som en aggressiv och svårstyrd konstnär i sina formuleringar.”

Ahlmarks främsta decennium som författare var 1990-talet. Då utkom alltså brevväxlingen med Georg Klein. År 1992 gav han ut ett urval Tingstentexter, Tyranniet begär förtroende. Herbert Tingsten fick nu en remarkabel renässans i svensk offentlighet. Även hans memoarer kom i nytryck och i en volym samlades de sena, fina, tankeböckerna, med efterord av Ahlmark.

Mötet med Tingsten var livsavgörande för Ahlmark. Redan som tonåring hade han fått stöd av DN:s fruktade chefredaktör när han kämpade mot den obligatoriska morgonbönen i skolan. Med Tingsten delade han både dödsångesten och de liberala grundvärderingarna. Båda såg kampen mellan demokrati och diktatur som den viktigaste politiska frågan. Deras världsbild präglades starkt av 1900-talets totalitära ideologier, nazismen, fascismen och kommunismen. ”Auschwitz är början på en ny tideräkning”, skrev Ahlmark till Georg Klein. Därför blev försvaret av Israel och det judiska så centralt. År 1983 grundade Ahlmark Svenska kommittén mot antisemitism.

Detta innebär dock inte att Ahlmark alltid skulle ha försvarat Israel, vilket brukar påstås. Den som läser hans böcker finner att han ofta kritiserade bosättningspolitiken och överhuvudtaget var negativ till premiärministrar som Begin, Shamir och Netanyahu. År 1970 gav han, tillsammans med Ernst Klein och Thomas Hammarberg, ut boken Det hatade Israel. Det var den första bok på svenska som förespråkade att en palestinsk stat skulle bildas bredvid Israel. Det var då en originell tanke, äldre Israelvänner som Tingsten hade ingen förståelse för den palestinska nationalkänslan. Samtidigt var den svenska Palestinarörelsen vid denna tid motståndare till en tvåstatslösning eftersom man inte erkände den judiska statens rätt att existera.

Tingstenvolymen följdes av Vänstern och tyranniet (1994), där Ahlmark var ofin nog att citera vad ett antal uppburna politiker och debattörer hade sagt om olika diktaturer. Ahlmark träffade en öm punkt hos 68-vänstern, vars självbild har varit starkt idealiserad. Resultatet blev att Ahlmark sällan bemöttes i sak utan med hån och personangrepp. När den uppföljande boken Det öppna såret kom ut 1997 skrev socialdemokraten Anders Ferm en besynnerlig recension i Sydsvenskan. Istället för att redogöra för bokens innehåll valde han att håna Ahlmarks utseende; han beskrev honom som ”tunnhårig, mager och likblek”.

Ahlmarks försvar för demokratin kan av vissa läsare uppfattas som självklart, närmast banalt. Den som har tagit del av Jan Myrdals hyllningar till Pol Pot, Olof Lagercrantz försvar av Mao, Göran Palms avvisande av demokratibegreppet och Sven Lindqvists relativisering av Förintelsen vet hur nödvändig Ahlmarks strid var.