Så slapp vi undan bilbristen

Med rekordåren kom genombrottet för massbilismen i Sverige. Antalet registrerade personbilar ökade mellan 1950 och 1970 från 250 000 till 2,3 miljoner. Men ännu 20 år efter krigsslutet fanns en utbredd bostadsnöd med många trånga och omoderna lägenheter och på en del håll även en skriande bostadsbrist. Problemen berodde inte på att politiker skulle ha nedprioriterat bostadsfrågorna. Tvärtom. År 1947 ålades kommunerna ansvar för att sörja för en tillfredsställande tillgång på fullvärdiga bostäder. Den ”tillfälliga” hyresreglering som hade införts under kriget bibehölls för att hålla hyresnivåerna nere. Priset på bostadsrätter var reglerat fram till 1968.

En avgörande orsak till den bostadsbrist som Sverige har brottats med i decennier är att Sverige på politisk väg har minskat utrymmet för entreprenörer och avskaffat priset på bostäder som styrinstrument. Hyresregleringen hämmade både nybyggnationen och moderniseringen av det befintliga lägenhetsbeståndet. Assar Lindbeck konstaterade 1971:

”Hyreskontroll tycks i många fall vara den mest effektiva hittills kända tekniken att förstöra en stad – med undantag för bombning.”

Hade Sverige i stället beslutat om ”en social bilpolitik” 1947, medan bostadsmarknaden hade släppts fri, hade sannolikt bristen på bilar idag varit en het politisk fråga medan bostadsmarknaden hade varit i balans. I mitten av 1960-talet hade Socialdemokraterna faktiskt planer på två genomgripande liberaliseringar – avskaffande av hyresregleringen och av många jordbruksregleringar. Dessa planer övergavs dock efter att den ofta övertaktiske Folkpartiledaren Bertil Ohlin hade blåst till strid mot sådana reformer. Ohlin var även en världsberömd nationalekonom och blev sedermera mottagare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Men, som Hjalmar Söderberg har konstaterat: ”En del saker fordras det en fackman för att inte förstå.”