Hegels Ande gör halt

Termen kejsardöme kan bytas ut mot stormakt och syftar på dagens USA, medan kungadömena är länder belägna huvudsakligen utanför Europa dit makten är på väg att förflyttas. Vilka de är framgår under berättelsens gång.

Efter att med kraft och mod ha visat sig solidarisk med förtryckta folkgrupper i Bosnien och i Libyen engagerade sig Lévy 2015 för ett land som geografiskt har stor utsträckning över delar av Irak, Turkiet, Iran, Syrien och Armenien men som inte är erkänt som autonom och suverän stat, nämligen Kurdistan. Lévy påminner om att kurdernas kamp för självständighet har pågått i 100 år, men betonar framförallt deras kamp i nutid gentemot kalifatet, den islamistiska staten. Det var den kurdiska armén, Peshmerga, som under sin anförare Barzani bekämpade IS i Irak och Syrien och stoppade dess framfart. Det var av den anledningen Lévy tillsammans med en skara vänner reste ner och från juli till december 2015 filmade Peshmergatruppernas kamp. Ett år senare spelade samma team in en andra film om befrielsen av Mosul, kalifatets huvudstad.

Irak är en federal stat varav Irakiska Kurdistan med huvudstaden Erbil är en del. Dess president är den omstridde nationalisten Masoud Barzani, som efter sin seger förväntade sig att hans folk skulle få leva i fred i det territorium det försvarat. Han utlyste därför en folkomröstning, som inte var avsedd att utmynna i en självständighetsförklaring utan endast utgöra grunden för en dialog med regeringen i Bagdad.

I Turkiet blev president Erdo˘gan genast på sin vakt, men hans rådgivare ansåg att omröstningen i Erbil inte var någonting att oroa sig för. Det värsta som kunde hända var att det skulle skapas en allians mellan kurderna på ömse sidor av gränsen, men det hade Barzani lovat inte skulle hända. Det som tv-skärmarna visade nästa dag var dock inte bara folkmassor i huvudstaden Erbil som jublade över omröstningens resultat, utan även några israeliska flaggor som smugit sig in bland alla kurdiska flaggor. Lévy ger ingen explicit förklaring till hur det förhöll sig med detta, men någonstans i hans text framskymtar det att man från israeliskt håll ansåg att uppkomsten av ytterligare en demokratisk stat skulle vara bra för hela regionen.

I Erdo˘gans tankebanor slog misstanken om en sionistisk komplott ner som en blixt. Det handlade om en konspiration med ursprung i Tel Aviv. Det fanns bevis: ett foto som cirkulerade på sociala medier, ett foto som tagits vid den lunch till vilken Barzani bjudit in de internationella observatörerna, men där även Lévy och Bernard Kouchner, medgrundare av Läkare utan gränser, stod leende vid Barzanis sida.

Erdo˘gan kontaktade omedelbart Irans president Rohani. Även denne ansåg att det han uppfattade som kurdernas dumdristighet hotade att leda till kaos. Bagdad å sin sida inte bara uttalade sig i hetsiga ordalag utan vidtog skrämmande manövrer, vilka övergick till en militär offensiv. Hela området runt Kirkuk, den oljerika delen av Irak, belägrades. Tanks gick fram mot människor, hus brändes ner, man våldtog och torterade. Lévys kameraman, Arkan Shari, förblödde efter att han stuckits ner med en kökskniv. Stridsvagnar fortsatte sedan från Kirkuk mot Erbil som Peshmerga genom att uppbåda all sin kraft lyckades skydda. Det internationella samfundet rörde inte ett finger för att förhindra denna skändlighet.

Efter att ha tagit sista flyget hem till Paris innan Irak förklarade Kurdistan i blockad tog Lévy reda på hur omröstningen skett i FN:s säkerhetsråd med anledning av vad som hänt. Kina och Ryssland hade lagt in sitt veto mot ett ingripande. Lévy hade även fått vetskap om att Amerikas dåvarande utrikesminister, Rex Tillerson, skickat ett brev till Iraks premiärminister Haider al-Abadi med uppmaning om att beordra eldupphör samt att se till att Irans shiamuslimska trupper lämnade området. USA verkade ha insett i vilket dilemma landet försatt sig. Denna sena, alltför sena insats föll platt till marken.

Lévy tycker sig bevittna en tragedi, där protagonisterna var en medioker president som sätter ”America first”, en stolt men politiskt naiv Barzani och en högmodig irakisk premiärminister som tog åt sig äran över att ha tagit striden mot kurderna och samtidigt glömde deras bragd gentemot IS.

Vad var det exakt som hände i Kirkuk? Lévy medger att det är lätt att skylla på en inkonsekvent och okunnig president, men han medger samtidigt att rent historiskt är det inte helt naturligt för USA att agera världspolis. Till sin hjälp att förklara USA:s historia tar han filosofen GWF Hegel. Enligt Hegels Andens fenomenologi går människoanden i sin bana genom historien på så sätt att allt sker i ett systematiskt uppbyggt framåtskridande förlopp. Där Anden går segrande fram styr förnuftet och människan är fri. USA utgör förlängningen av Europa och utgör slutpunkten för den folkförflyttning som går i en rak linje från öst till väst. För många blev USA framtidslandet, som, om man tar Hegels tankar på allvar, är ägnat att, när tiden är mogen, ge ett fritt och behagligt liv åt en stor del av jordens befolkning. Enligt Lévy är tiden dock ännu inte mogen och det kan dröja innan det amerikanska samhället uppfyller det mål mot vilket världsanden strävar.

USA har styrka och makt, det har stått som segrare i många krig. USA har artister, författare och vetenskapsmän, men landet saknar den strålglans, den självsäkerhet för att inte säga det övermod som kännetecknade 1700-talets Frankrike eller renässansens Italien. Det märkliga, och nu citerar Lévy André Malraux, är att USA blivit världens mäktigaste land utan att ha strävat efter det. Alexander ville vara Alexander, Caesar ville vara Caesar. USA är en stormakt men det har aldrig siktat på att bli ett imperium. När landet nu drar sig tillbaka är det många som finner detta lugnande. Lévy själv är djupt besviken. Han säger med egna ord vad Hegel skulle ha kunnat säga. Anden har inte nått sitt mål, förnuftet har inte segrat. I annat fall skulle president Trump ha höjt sin röst och agerat för Kurdistan.

Fiender är en sak. Har kurderna inga vänner? I varje fall har de allierade, och dit hör Saudiarabien. Irans shiamuslimer är de sunnitiska saudiernas huvudsakliga fiende, alltså kurdernas vänner. Det som dock hände just när denna vänskap skulle prövas var att den unge kronprinsen, Mohammed bin Salman, var i färd med att utföra sin första utrensning, vilken omfattade en handfull teologer och gick helt oförmärkt förbi. Sex veckor senare, och detta krävde noggranna förberedelser, låste han in elva prinsar, fyra ministrar och mer än 30 höga dignitärer på Ritz-Carlton i Riyadh. Han hade varit medveten om att befinna sig i en strid på liv och död och helt upptagen med den uppgift han ålagt sig själv.

Ryssland var egentligen inte kurdernas fiende. Landet hade för många intressen i Kurdistan för att Kreml skulle ingripa på Iraks sida i den pågående konflikten. I Erbil förväntade man sig att Putin skulle mana till nedtoning av stridigheterna. Och Putin hade faktiskt samtalat med Erdo˘gan om kurderna, men inte om kurderna i Kirkuk utan om kurderna i Syrien. Kriget i Syrien var hans krig och där rönte han framgång. Det är möjligt att de ryska trupperna beredde de kurder som var instängda i Afrin en andningspaus, innan den turkiska soldatesken som befann sig i området grep in och anställde massaker. Erdo˘gan och Putin hade förstått varandra mycket väl. De hade bekämpat samma fiende.

Återstod Kina som varken sågs som vän eller fiende. Lévy upptäckte dock när han blev inbjuden att presentera sin film om Peshmerga inför FN:s generalförsamling att Kina hade varit den i säkerhetsrådet som kraftigast motsatt sig det kurdiska folkets historiska rättigheter.

Fem kungar träder fram på världsarenan: Kina, Turkiet, Iran, Ryssland och Saudiarabien. I dessa länder är Hegels filosofi helt ointressant, då folkets frihet inte är en prioriterad fråga. Lévy vågar sig inte på att ställa någon framtidsprognos, men trots dessa kungars aggressiva framtoning har de alla betungande handikapp. Med undantag för Kina så kämpar de andra länderna med en svag ekonomi. Erdo˘gan är efter försöket till statskupp 2017 försvagad och paranoid. De iranska mullorna kan hysa vilka drömmar de vill om att utöka sitt territorium, vad landets ungdomar och medelklass önskar är reformer som stävjar korruption. Ryssland är illa ute med en raserad industri, en sviktande demografi och en BNP som är lägre än Danmarks. Och är Saudiarabien rustat för den era som inträder då landets oljeresurser sinar?

Medan USA tiger och västvärlden ger prov på en viss uppgivenhet, träder dessa fem länder fram, fast beslutna att ta sin revansch och till sin egen fördel rita om världskartan. Det är länder med högst olika betydelse. Det är svårt att till exempel jämföra Kina och det av sanktioner utsatta Iran, men det är länder som kan sluta strategiska allianser, som kan kämpa tillsammans, de skulle också, dessvärre, kunna starta krig.

Europa måste därför, menar Lévy, stå upp mot Erdo˘gan för det turkiska folket, mot Putin, Xi Jinping, Khamenei och den saudiska kungafamiljen, men för deras folk, speciellt om de är alltför skräckslagna för att vädja till oss.

Lévys skildring av den aktuella situationen och skeendena i Kurdistan är intressant i sig. Hans tes att det växer fram nya maktkonstellationer som Europa måste ta ställning till är väl underbyggd och övertygande. För många svenska läsare innebär det som berättas ny och okänd information.

Bilden av författaren Bernard-Henri Lévy så som den har växt fram under alla de år han har befunnit sig i rampljuset förstärkts. Den utgörs av en fascinerande blandning av självbespegling och äkta engagemang i initiativ som utspelar sig i krigszoner och är förenade med uppenbara risker. Även den falang som är kritisk till hans självupptagenhet och till honom som person måste om än motvilligt beundra hans insats i Kurdistan.