Policyprofessionalism

Att forskningsfältet är nytt betyder dock inte att studieobjektet är det. För svenska forskare är möjligen den naturliga startpunkten när Olof Palme anställs som Tage Erlanders politiska sekreterare. De internationella och historiska motsvarigheterna lär dock vara både fler och äldre. Man skulle kunna argumentera för att till och med ”statsvetenskapens fader”, Nicolo Macchiavelli, är ett exempel på en makthavare som inte ryms inom gängse organisationsschema.

Förekomsten av så kallade doldisar är sannolikt lika vanlig som viljan att avslöja hur det ”egentligen” förhåller sig i maktens närhet.

En av världens viktigaste doldisar är utan tvekan den person som innehar posten Chief of Staff (”stabschef”) i Vita huset. Jag hade också kunnat skriva den man, för det har hittills enbart varit fråga om just män.

Närmaste motsvarighet i Sverige vore jobbet som statsministerns statssekreterare, även om jämförelsen haltar, precis som alla andra andra paralleller mellan vår lilla nation och den stora federationen i väster.

Här ett test: Vet läsaren vilka personer som idag innehar dessa ämbeten? En ovetenskaplig undersökning i min egen bekantskapskrets antyder att även den som i vanliga fall betraktar sig som väl bevandrad i svensk eller till och med amerikansk politik har märkbart svårt att presentera ens en kvalificerad gissning.

Detta är helt enkelt funktioner som oftast flyger under den mediala radarn. Kanske är det för att uppgiften framstår som oglamorös? Jobbet handlar inte primärt om att ta hand om politikens bländande retorik eller bakomliggande strategi. Jobbet handlar om att få något gjort.

Om det är ett demokratiskt problem att politikens professionella medarbetare har makt utan mandat får bli föremål för fortsatt diskussion i annat sammanhang.

Däremot är det en obestridlig slutsats att den stabschef som har mandat utan makt inte kommer att bli särskilt framgångsrik i jobbet. Detta är i alla fall huvudtesen i journalisten Chris Wipples bok The Gatekeepers. Undertiteln sammanfattar som vanligt budskapet: Hur Vita husets stabschef definerar varje presidentskap.

Enkelt uttryckt: en framgångsrik stabschef ger presidenten förutsättningar till politisk framgång – och bristen på framgång för stabschefen kommer ofelbart också att spilla över på den som utsett honom. Men vad är det då som definierar en framgångsrik stabschef?

I tio välskrivna kapitel går författaren igenom samtliga stabschefer som har arbetat i Vita huset under det senaste halvseklet. Han börjar med Nixons stabschef Bob Haldeman och avslutar med Reince Priebus och John Kelly, de första två stabscheferna hos Donald Trump. Boken bygger på intervjuer med såväl studieobjekten som topptjänstemän i deras närhet – Whipple har även haft tillgång till några av presidenterna. Resultatet ger en unik inblick i ett unikt persongalleri, samtidigt som läsaren påminns om avgörande politiska händelser i modern amerikansk politik.

Donald Rumsfeld, idag mer känd som försvarsminister i George W Bushs regering, konstaterar att det svåraste jobb han någonsin haft var som stabschef åt Gerald Ford. ”Det var som att sätta sig bakom spakarna i ett skadskjutet plan och försöka få det att landa”, berättar han. Statistiken bekräftar att rollen är krävande: Den genomsnittliga anställningstiden är 18 månader.

Av boken framträder två typer av stabschefer, och på motsvarande sätt två typer av presidenter. Richard Nixon utsåg Bob Haldeman till ”Lord High Executioner”, och gjorde samtidigt klart för sin omgivning att ingen och ingenting kommer in i eller ut ur Vita huset utan Haldemans godkännande. Ingen blir populär genom att säga nej, och därför har inte presidenten råd att säga nej till människor – det blir stabschefens uppgift.

Nixon brukar, för att uttrycka saken milt, inte uppfattas som en framgångsrik president. Men faktum är att under Bob Haldeman så fungerade Vita huset väl, i bemärkelsen att saker blev gjorda. Medan Nixons eftermäle för alltid är förknippat med Watergateskandalens lögner, framkommer det att Bob Haldemans sätt att med fast hand och tydliga rutiner organisera Vita huset än idag står som föredöme för hans efterträdare. Samspelet mellan Nixon och Haldeman fungerade, eftersom Nixon visade Haldeman förtroende, och Haldeman i sin tur såg till att det som behövde göras också blev gjort.

Haldeman var till och med så lojal, att han rentav ljög under ed för att skydda presidenten, ett brott han sedermera dömdes för. Medan Nixon benådades fick alltså Haldeman skaka galler.

Jimmy Carter var ingen Richard Nixon. När han vann valet 1976 ansåg många, möjligen också han själv, att i ett rum fullt av smarta människor var han ändå alltid den klarast lysande stjärnan. Detta avspeglades också i hur han organiserade Vita huset. Någon formell stabschef utsågs inte, även om hans nära förtrogne Hamilton Jordan tog plats vid det skrivbord som Gerald Fords siste stabschef, Dick Cheney, hade haft. Likt ekrar i ett hjul skulle de åtta–nio närmaste rådgivarna ha lika mycket tillgång till presidenten.

Modellen var inte ny. John F Kennedy hade försökt med samma sak, liksom Gerald Ford under ett första kaotiskt presidentår. Men resultatet var förödande, och förklaringen är tämligen enkel. I maktens centrum uppstår falangstrider mellan rådgivare, som både handlar om politiskt innehåll och personlig fåfänga. Det finns heller ingen som kontrollerar den resurs som verkligen är begränsad: presidentens tid. Och när alla på lika villkor kämpar om presidentens gunst och uppmärksamhet finns heller ingen som på allvar vågar göra det som varje makthavare behöver mer än någonsin: säga sanningar som presidenten inte vill höra.

När Carter efter fyra år åter skulle möta väljarna var domen tydlig: det här hade inte varit en framgångsrik presidentperiod.

I en av bokens många intressanta passager framkommer att Carter inte delar detta omdöme, utan tycker att Vita husets organisation fungerade förhållandevis väl. Det är ett omdöme som inte ens hans egna politiska anhängare delar idag.

Efter Carter kom Ronald Reagan. De var varandras motsatser på många sätt, inklusive i valet av stabschef. Efter att ha besegrat George Bush sr i primärvalet utsåg Reagan sin rivals kampanjchef James Baker till Vita husets stabschef. Reagan förstod att de medarbetare som hade hjälpt honom att vinna valet inte nödvändigtvis besatt de egenskaper som krävs för att styra landet. Och han behövde någon som kunde säga nej till bundsförvanterna – och någon som vågade säga nej till honom själv.

Det var ett uppdrag som Baker i efterhand har berättat att han hatade intensivt och helst ville lämna, men som även hans politiska motståndare erkänner att han utförde ypperligt. John Podesta, sedermera stabschef hos Bill Clinton och hårdnackad politisk motståndare till Reagan, rankar Baker som en av de bästa stabscheferna genom tiderna.

Enligt detta mönster avancerar sedan boken vidare liksom i en pendelrörelse. När Baker slutar försvagas organisationen och slutet på Reagans presidenttid blir kantad av skandaler snarare än framgångar. Bill Clintons första år är kaotiska tills Leon Panetta skapar ordning och förutsättningar för återval. Det är naturligtvis en förenkling att säga att allt hänger på stabschefen. Men det är knappast en överdrift att säga att även de bästa politiska förutsättningar och föresatser snabbt kan komma på skam på grund av bristfällig beslutsförmåga. Rätt person på rätt plats är alltså en nödvändig om än inte en tillräcklig förutsättning för framgång.

I det perspektivet är förstås dagens utveckling i Vita huset både intressant och talande. Reince Priebus överlevde inte jobbet som stabschef mer än ett halvår under Donald Trumps kaotiska presidentskap. Den pensionerade generalen John Kelly tog över, vilket ansågs vara ett tecken på att Trump ville få ordning på torpet. Men så blev inte fallet. Snart konstaterade allt fler att någon förtrolighet mellan Trump och Kelly inte finns. Allt kretsar kring presidenten själv, som gång efter annan underminerar sin egen stabschefs position och trovärdighet.

Hur detta i längden påverkar Donald Trumps presidentskap är förstås, för att tala med Zhou Enlai, för tidigt att säga. Med Chris Wipples bok i handen skulle en gissning vara att utan en fungerande administration kommer de praktiska politiska resultaten att utebli. Och det brukar förr eller senare straffa sig i mötet med väljarna.