Italiensk press under press

Italien drabbades hårdare än Sverige av den ekonomiska krisen 2008. Stora nedskärningar på alla fronter i samhället, hög arbetslöshet och en flykt av akademiker utomlands var några av följderna. År 2011 avgick premiärminister Silvio Berlusconi. Han hade då, med vissa uppehåll, suttit vid makten i cirka femton år. Som ägare till stora mediekoncerner personifierade han den förändring som hade skett i medielandskapet de senaste decennierna och som kulminerade med den ekonomiska krisen.

Fortfarande märks förändringen på kultursidorna i de stora dagstidningarna. Kulturjournalisterna i Italien kämpar i motvind för att upprätthålla kvaliteten.

Lara Ricci arbetar på söndagsbilagan Domenica till Il Sole 24 ore, som försöker ha en blandning av kortare och längre artiklar men bidra med en fördjupning av ämnena. Ricci konstaterar att tidningarna generellt befinner sig i ekonomisk kris.

– Från år 2000 växte vi hela tiden, men från 2008 har det bara gått neråt.

På min fråga vad som hände med kulturjournalistiken under Berlusconis tid svarar Ricci att man frångick fakta och att allt blev åsikter. Italien hade sedan tidigare en usel situation beträffande information såtillvida att 95 procent av befolkningen förlitar sig enbart på information från tv, men nu blev relativismen än värre. Allt blev bara en fråga om tro. Även om forskningen visar att ett vaccin inte är farligt, tenderar människor att tro på vad som sägs på sociala medier. Lara Ricci värderar kultursidornas roll högt:

– De spelar en fundamental roll, är räddningen i medielandskapet. Vad finns kvar om man inte kan fördjupa ämnen, om ingen som har kunskap hjälper oss att se och tänka?

Chiara Fenoglio, som är doktor i litteraturvetenskap och skribent på Corriere della Seras kultursidor, har ett liknande synsätt.

– Som litteraturkritiker måste man förstå texten och sätta in den i ett sammanhang. Komma ihåg att människorna, sammanhangen är viktigare än böckerna.

Men människor läser allt mindre kultursidor nuförtiden, det handlar om ett helt nytt medielandskap. Lara Ricci pekar på problemen med att många av dem som skriver på bloggar och sociala medier inte redovisar några källor. En viktig skillnad är att allt som publiceras i tidningar har en ansvarig. Det har inte den information som sprids i sociala medier.

– Vi lägger oss vinn om att ha skickliga, journalister och experter i olika ämnen. Fördjupning kräver mycket arbete, att man läser mycket och sätter in saker i sammanhang.

Men finns det ett problem också hos publiken? Att de inte läser böcker utan hellre tittar på tv? Både Chiara Fenoglio och Lara Ricci är av den åsikten att barn bör lära sig läsa tidningar i skolan, då kan man lära sig att granska källor på ett bättre sätt.

Alberto Sinisgaglia har en mångårig erfarenhet som kulturjournalist på bland annat dagstidningen La Stampa och är också ordförande i journalistfackets Piemonteavdelning. Både Milano och Turin, som är viktiga fästen för stora förlag, ligger i Piemonte. Han betonar att krisen är mycket omfattande. Medieutgivare har skurit i utbudet av alla medieformer, man ersätter inte pensionsavgångar och sänker löner och arvoden kraftigt.

– Inom journalistförbundet ser vi att andelen professionella journalister nu är under 50 procent. Nu är merparten andra sorters skribenter och publicister, till exempel läkare eller arkitekter. Genom de nya medierna är vägen öppen för alla att skriva, men de får uruselt betalt. Det skapar ett slags skrivfabrik där folk får 3–4 euro per artikel och skribenter tvingas skriva en massa artiklar med allt sämre kvalitet som följd.

Albert Sinisgaglia ser dock en liten pånyttfödelse för den kvalitativa kulturjournalistiken:

– Där finns en tydlig motståndsficka bestående av medborgare som vill gå till tidningskiosken och köpa sin papperstidning.

Han sätter också sitt hopp till den minoritet som håller fast vid en hög kulturjournalistisk standard, som RAI:s Radio tre. Sinisgaglia hoppas dock på en ökning, även om det ännu ser problematiskt ut på den ekonomiska fronten.

– Vi är så utsatta för bombardemanget från tv och sociala medier och därför har mänskligheten aldrig haft så stort behov av journalister som idag. Att vara journalist är inget som dilettanter ska ägna sig åt, avslutar Albert Sinisgaglia.