Arvet förs vidare

Nu hade det kunnat vara en generell instruktion för hur föreskrifterna enligt DIN – Deutsches Institut für Normung – ska tolkas, men det är alltså chokladkakorna från Ritter Sport som marknadsförs på detta vis. Det framstår som väldigt tyskt.

Å ena sidan har vi ett land av diktare och tänkare som lade grunden för romantik i konst och kultur, å andra sidan den materiella effektiviteten. Ett evigt Vorsprung durch Technik som kan förstås på alla språk.

Det är vanskligt att göra sig till uttolkare av vad den svenska bilden av Tyskland är. Men en gissning är att ”mysigt och varmt” inte är de adjektiv vi tänker på, även om en hel del kan uppskatta den oängsliga stadskulturen i Friedrichshain och Prenzlauer Berg, de hippa stadsdelarna i Berlin.

När Per Tryding och Simon Westberg tar sig an den sociala marknadsekonomin i tysk tappning (Axess 1/2019), så blir fokus enskilda människors handlingsutrymme och normernas betydelse. Sparsamheten är påfallande närvarande. Försiktigheten, gnetandet, den fasta marken, inte stora nyemissioner eller fientliga övertaganden. En sorts hobbit-kapitalism med livskraft långt in i det tjugoförsta århundradet, där statens uppgift blir att stötta och skapa ordning, inte intervenera. Keine Experimente som det hette under Adenauer.

Och visst är det imponerande att Tyskland både levererat ett Wirtschaftswunder efter andra världskriget, klarat av en återförening med DDR och därefter agerat stöttepelare åt finansiellt mindre ansvariga länder inom eurozonen.

Ändå är det de moraliska perspektiven som är mest fascinerade i Axess Tysklandstema. Thomas Steinfeld beskriver väl hur Merkel pragmatiskt navigerat med en kombination av uttröttningsmetod och moralisk resning. Och hos PM Nilsson är det förutom geopolitiken, de uppenbara likheterna mellan Sverige och Tyskland som framträder; vardagskulturellt och affärsmässigt är vi nog rätt lika – pålitlighet och leveransförmåga är kännetecken.

Ändå är det som att något saknas. I de flesta europeiska länder är framtiden just nu osäker, politiken splittrad och polariserande. Under tidigare kriser har känslan ändå varit att det nog ordnar sig eller som under kalla kriget eller Baader Meinhofs terror att det helt enkelt bara måste ordna sig eftersom alternativet inte går att föreställa sig.

Men nu då? Även om Tyskland utan tvekan har påmint sig självt om skulden efter andra världskriget och tycks ha en stabil ekonomisk situation, är det ingen garanti för att så kommer att ske med motsvarande styrka i framtiden.

Det är ett faktum att tiden kommer att bleka ur minnet av Förintelsen och nazismen. När inga människor längre lever som med egna ögon har sett det som hände, då är det historia. Och hur länge ska unga generationer tyskar stå ut med den historiska skulden när det inte längre är de själva, föräldrarna eller farföräldrarna som var de skyldiga? Hur långt tillbaka sträcker sig en kollektiv arvsynd?

Vi kan ändå vara övertygade om att Tyskland kommer att bli påmint under lång tid framöver i det fall att historien annars skulle riskera att glömmas bort. Som Robert Nozick skriver i en essä i The Examined Life så blir mänskligheten aldrig densamma igen efter Förintelsen, helt enkelt för att vi bär på insikten om vad vi kan vara kapabla till. Den svenska undfallenheten framstår som klandervärd, men ändå jämförelsevis oskyldig.

En helt annan tanke: Fotbollen! I den kontrafaktiska historien inträffar aldrig Das Wunder von Bern och det blir favoriterna Ungern som vinner VM-guld 1954. Västtyskland finns kvar, men utan den nyvunna nationella stoltheten. Vad hade hänt då? Fortsatt missnöje, inga ekonomiska framgångar? Nu vet vi hur det blev; världsmästare även 1974, 1990 och 2014 och finaler 1982, 1986 och 2002. Industrialismen och fotbollen har engelskt ursprung, men det är Tyskland som för arvet vidare. Bättre än att bygga imperier eller sluta sig inåt.