Killen med kuben

När han samlade material från NSA föredrog han den minsta sortens SD-kort. En hel arbetsdag kunde gå åt till att fylla ett Micro SD-kort och därefter kryptera innehållet med hjälp av ett par bortglömda, oanvända datorer. Sällan har väl någon tittat lika sammanbitet på en datorskärm med en stapel av typen ”92 procent klart”. Sedan måste han på något sätt få med sig materialet ut.

Vid den här tiden arbetade Snowden på en underjordisk bas som kallades Tunneln: ”en enorm flygplansfabrik från Pearl Harbor-eran som gjorts om till NSA-anläggning och ligger under ett ananasfält i Kunia, på ön Oahu på Hawaii”. När han passerade vakterna vore det bra om han hade något annat att tänka på. Det skulle hjälpa honom att gå naturligt. Han skaffade en Rubiks kub och började lösa den på vägen ut. Karaktäristiskt nog blev han snart så skicklig att han kunde lösa den med en hand; Snowden har det slags fokus som gör att han blir bra på allt som han ägnar sin tid åt. Han blev känd som Rubiks kub-killen. Vakterna brukade dra sina barndomsminnen och småpratade lite med honom innan han gick hem. I kuben smugglade han ut sina SD-kort, ett efter ett. En kub var också vad han använde som kännetecken när han stämde möte med journalisterna Glenn Greenwald och Laura Poitras för att lämna över sitt material i Hongkong. Allt de fick veta var att de skulle ”gå till en viss lugn alkov i hotellets restaurang” och ”vänta på en kille med en Rubiks kub”.

”Vi vet att nätföretagen övervakar oss – ändå fortsätter vi att använda deras tjänster. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av det?”

I självbiografin Permanent Record (samtidigt utgiven i svensk översättning: I allmänhetens tjänst) framstår Snowden som en idealisk rekryt för varje underrättelsetjänst. Han är intelligent, tålmodig och noggrann. Det är inte konstigt att han snabbt gjorde karriär. Den som undrar om han också kan skriva självbiografiskt behöver inte oroa sig: han har en lugn och återhållen berättarstil som fungerar väl. Före Snowden kunde man misstänka att internet skulle kunna utnyttjas för global massövervakning, eller avfärda tanken som paranoia; efter Snowden vet vi. 2013 visade han världen vad USA:s underrättelsetjänster ägnar sig åt, i samarbete med de monopolföretag som behärskar nätet. Det är ett av vår tids största och modigaste avslöjanden, men hans bok är helt fri från överdriven, uppblåst dramatik.

Huset där han växte upp hade fått en tillbyggnad. I hans sovrum fanns det ett fönster från den före detta ytterväggen; genom det kunde han spionera på vad som hände i rummet bredvid, istället för att sova. En kväll såg han att hans pappa tog fram en beige, okänd apparat och anslöt den till tv:n – en Commodore 64. Det är den vackraste scenen i boken, och där börjar allt.

Snowden blir en datakille. Alla som var med om internets första, entusiastiska och fumliga tid beskriver den som ett förlorat paradis, och Snowden är inget undantag. Därmed visar han indirekt att de senaste årens debatt om nätet är falsk: det hätska samtalsklimat som oroar oss beror inte på tekniken. Samma teknik plus en våg av nördig optimism gav oss ett vänligt internet. Alla körde med pseudonym; det hindrade inte totala främlingar från att hjälpa och uppmuntra varandra. Släpp in ett par miljarder människor till och addera pessimism, sociala konflikter, frustration och ilska, och du får det nät vi har nu. Internet mår som vi mår, eftersom det inte finns något internet som är skilt från resten av samhället. Vi är internet.

Förresten var Snowden själv ett troll ibland. ”Eftersom en viktig aspekt av den tidiga internetkulturen innebar att jag tävlade med andra om att säga de mest provocerande saker brukade jag aldrig tveka att till exempel förorda att bomba ett land som beskattade videospel”, skriver han. Det han säger om nätets diskussionskultur är värt att fundera över. ”Detta kanske inte tycks som den mest hälsosamma miljön att växa upp i och ändå är det just den enda miljö där man kan växa upp. Med det menar jag att det tidiga internets möjligheter att skilja en pseudonym från personen bakom uppmuntrade mig och min generation att ändra våra djupast rotade åsikter, istället för att bara spjärna emot och försvara dem när vi stötte på motstånd. Denna förmåga att återuppfinna sig själv innebar att vi aldrig var tvungna att stänga våra sinnen genom att välja sida eller sluta leden av rädsla för att göra oreparabel skada på våra rykten.”

Är det fortfarande så det fungerar? Oroar vi oss i onödan för samtalsklimatet på nätet? Sannolikt är det lite mer komplicerat. Några leker med åsikter som de sedan överger, somliga radikaliseras på allvar; det ena beteendet kommer aldrig att kunna skiljas helt från det andra.

Västvärlden har övergått ”från att vara skapare och försvarare av det fria internet till att bli dess motståndare och blivande förstörare”, skriver Snowden. Han bekräftar det jag länge har tänkt: digitalisering är en Midasberöring, som förvandlar alla företag och organisationer till underrättelsetjänster. I praktiken är det ingen skillnad på Google och NSA (se min recension av Steffen Maus bok The Metric Society i Axess 5/2019). I likhet med Shoshana Zuboff talar Snowden om övervakningskapitalism. Jag vill rekommendera hennes aktuella bok The Age of Surveillance Capitalism (recenserad av Katrine Marçal i Axess 3/2019), där hon beskriver det samhälle vi får när kommersiell och statlig övervakning blir alltmer lika varandra.

Det kändes ”som om alla större teknikföretag, inklusive Dell, nu rullade ut nya civila versioner av det jag arbetade med för CIA”, skriver Snowden på tal om molnlagring. Att lagra saker i molnet innebär ett steg bakåt i teknikutvecklingen, från det decentraliserade internet tillbaka till centraliserade servrar. Data som ligger på någon annans server är inte dina längre.

Terrorattacken 11 september får honom att ta värvning i armén. Då väger han 56 kilo. Han bryter nästan benen under en militärövning, lämnar grundutbildningen och tar sig dit han vill komma: till CIA och NSA. Från sin nuvarande position betraktar han USA:s anfall mot Irak som ett katastrofalt misstag: ”Mitt eget reflexmässiga och okritiska stöd för det beslutet är det jag ångrar mest i mitt liv.” Han tillägger: ”Den största förödmjukelsen är att inse hur lätt denna förvandling var och hur beredvilligt jag välkomnade den.”

Snowden kommer in i underrättelsevärlden just när den genomgår ett generationsskifte. NSA och CIA fylls av datakillar som inte har någon hög status i organisationen, men deras insikter i verksamheten sträcker sig längre än cheferna förstår: ”En tekniker på systemnivå har ju egentligen tillgång till allt.” På Hawaii var Snowden administratör för dokumentplattformen Sharepoint, vilket gav honom kontroll över stationens dokumenthantering. ”Med andra ord”, skriver han, ”råder det ofta en obalans mellan vad människor som jag är tänkta att veta och vad vi kan veta.”

Han får sin första utlandstjänst i Genève. Det är långt från de konflikthärdar han hoppats på, men snart inser han att det inte kunde bli mycket hetare. Staden var en knutpunkt för den digitala övervakning som höll på att byggas upp. Där fanns ”världens rikaste miljö av sofistikerade mål”: FN, banker, Internationella telekommunikationsunionen, Internationella atomenergiorganet och WTO. På diplomatminglen brukade folk tappa intresset för Snowden när han sade: ”Jag jobbar med it.” Visste folk vad som var på gång i underrättelsebranschen skulle de betrakta honom som den viktigaste personen i rummet. Om inte rent av den farligaste.

”Att bli indoktrinerad in i underrättelsevärlden, liksom att bli teknisk expert, har starka psykologiska effekter”, skriver han. ”Helt plötsligt har man tillgång till berättelsen bakom berättelsen, dolda historier om välkända, eller förment välkända, händelser.” Ändå finns det något hos honom som gör att han inte är lojal med organisationen, utan med de principer som organisationen säger sig försvara. När författningen delas ut gratis är han den ende som tar ett exemplar och läser. Det borde ha fått varningsklockorna att ringa hos hans kolleger. Här har vi någon som riskerar att börja tänka, någon som kanske till och med tar de högtidliga principerna på allvar.

Långsamt blir Snowden alltmer kritisk till underrättelsebranschen. NSA ljuger för kongressen. Ledningen påstår att man inte ägnar sig åt massövervakning av amerikanska medborgare, men programmet är större än så: det omfattar alla uppkopplade människor på planeten, från Angela Merkel till dig.

Snowden bestämmer sig för att belägga i detalj hur övervakningen går till, och sedan överlämna materialet till Greenwald och Poitras, två journalister som han har förtroende för. De två viktigaste övervakningsprogrammen kallas PRISM och Upstream. I PRISM ingår Microsoft, Yahoo, Google, Facebook, Skype och Youtube – ”vilket förvandlar dessa företag till medvetet medsammansvurna”.

Har Snowdens avslöjande skadat USA:s säkerhet? En underrättelsetjänst vilar i grunden på medborgarnas förtroende. Om verksamheten i hemlighet har utvecklats långt bortom vad lagen tillåter kan en visselblåsare behöva lyfta på locket för att återställa förtroendet. Snowden argumenterar konsekvent för att han har försvarat konstitutionen.

Det är en olycklig ironi att Snowdens och Julian Assanges öden har kommit att likna varandra, instängda i exil på varsitt håll. För mig kunde de inte vara mer olika. Assange är en amatör som tror att han och andra Wikileaksfrivilliga kan avgöra vilka läckor som är genuina och vilka data de kan släppa utan att skada tredje part; Snowden är ett proffs och vet när han ska hålla tyst. Han beskriver Assange som ”egoistisk och fåfäng, lynnig och även en översittare”. Assange erbjöd honom sin hjälp, men Snowden bröt kontakten efter en månad.

Det hemliga övervakningsprogrammet inrättades för att förhindra ett nytt 11 september, men när det väl finns på plats kommer det inte bara att användas för att jaga terrorister. NSA har ägnat sig åt ekonomiskt spionage och tjuvlyssnat på FN, EU och vännerna i Nato, skriver Greenwald i Storebror ser dig (2014), en bok som bygger på Snowdens material. Alla som misstänks för att uttrycka radikaliserande tankar kan fastna i nätet – här finns den förutsägbara glidningen från att förhindra våld till att massregistrera åsikter, en glidning som ligger så nära till hands för varje underrättelseorganisation.

Vart hade han tänkt ta vägen efter det att han trädde fram? ”Ryssland var uteslutet”, skriver han. ”USA:s regering skulle inte behöva göra något annat för att misskreditera mig än att peka på kartan.” Han väljer Hongkong. När Hongkong inte kan garantera hans säkerhet är nästa val Ecuador. På vägen dit dras hans pass in; i Moskva får han veta att han inte kan flyga vidare. Han söker asyl i 27 länder, som alla säger nej. Till sist får han stanna i Ryssland.

Våra data är redan globala, skriver Snowden. ”Videorna av en begravning i Varanasi är uppe i Apples Icloud, som delvis ligger i min hemstat North Carolina och delvis är utspritt över partnerservrar som tillhör Amazon, Google, Microsoft och Oracle i hela EU, Storbritannien, Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina.” Han utvecklar inte de konsekvenser som den tanken för med sig, men det är lätt att göra det själv: om våra data är globala borde våra rättigheter också vara det. Nationell lagstiftning är inte längre relevant på internet. Kanske innebär diskrepansen mellan lagstiftning och den tekniska verkligheten att vi står inför nästa språng i mänsklighetens utvidgning från stamsamhälle till allt större sociala enheter.

Nationalstaten har varit det ramverk på vilket medborgerliga rättigheter har kunnat växa fram, som en planta på en spaljé; kan då internet vara en struktur som får globala rättigheter att utvecklas, så att vi äntligen förverkligar idealet om universella mänskliga rättigheter? Vilken världsordning skulle en sådan utveckling föra med sig? Skulle det krävas en världsregering? Vilka bakslag och nya möjligheter till storskaliga orättvisor bör vi vara vaksamma på?

Snowden är ingen visionär; sådana frågor får man fundera på utan honom. Det jag saknar i hans bok är de större resonemangen, såväl teknologiska som idémässiga. Till skillnad från många andra – mig själv inräknad – skulle han med sina kunskaper och erfarenheter vara unikt lämpad att föra en sådan diskussion. Han berättar att han alltid har gillat att undervisa, och det märks. När han förklarar kryptering och andra tekniska detaljer är han en utmärkt pedagog. Varför ger han inte sina läsare lite mer av den varan?

Är massövervakning överhuvudtaget en vettig strategi, betraktad ur en underrättelsetjänsts perspektiv? Med tanke på att Snowden har jobbat sju år i branschen är det konstigt att han inte har mer att säga om det. Om du har ett par miljarder människors samlade kommunikation – kan du identifiera de sällsynta personer som utgör ett hot, eller kommer signalerna att drunkna i brus? Hur vet du ens vilka signaler du ska leta efter? Vill man hitta nålen i höstacken, har nätsäkerhetsexperten Bruce Schneier sagt, är det inte till någon hjälp att samla in mer hö. Hos mig väcks misstanken att vi håller på att bygga upp världshistoriens mest effektiva höinsamlingsorganisationer.

Hur ställer sig Snowden till påståendet att artificiell intelligens är lösningen? För närvarande vill vi tro att allt vi behöver göra är att hälla ner vårt överflöd av osorterade data i ett självlärande system som identifierar mönster och varningssignaler åt oss, utan att vi har en aning om vilka associationsbanor som systemet utvecklar. Det är illa nog om ett försäkringsbolag gör det, men om en underrättelsetjänst arbetar på det sättet är det inte särskilt förtroendeingivande.

Snowden har varit ute ur matchen i sex år; den inside information han kan ge oss börjar åldras. Trots det hade det varit intressant att höra honom spekulera om vart övervakningsindustrin är på väg härnäst. Vilken strategi tror han att NSA och de andra organisationerna har valt efter hans avslöjande?

Snowden varnar flera gånger för att de personliga data som lagras om oss kan användas mot oss ”för evigt” – men nog måste han vara medveten om att det inte finns något arkivbeständigt sätt att lagra digital information? Digitala data har sämre hållbarhet än tidningspapper. Filformat föråldras, hårddiskar går sönder. Jag hade gärna sett att han beskrivit vad detta innebär för övervakningsbranschen.

”Över 90 procent av världens internettrafik passerar genom teknik som utvecklats, ägs och/eller drivs av USA:s regering och amerikanska företag”, skriver Snowden. Här ingår program, hårdvara, chip, routrar, molnlagring, e-post, sociala medier – det är inte realistiskt att tro något annat än att detta används till övervakning. Hans avslöjande har sannolikt inte förändrat något i grunden. Kryptering är det motdrag som Snowden tror mest på, och den har blivit mycket vanligare de senaste åren, men hans varning är fortfarande giltig: ”Att säga att man inte bryr sig om integritet för att man inte har något att dölja är som att säga att man inte bryr sig om yttrandefrihet för att man inte har något att säga.”

Vi vet att nätföretagen övervakar oss – ändå fortsätter vi att använda deras tjänster. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av det? En ökande cynism? En känsla av maktlöshet, som leder till konspirationsteorier eller andra irrationella reaktioner för att kompensera vårt underläge?

Snowden lämnade sin flickvän Lindsay utan ett ord till förklaring. Hon förhördes och trakasserades av polis, men deras förhållande höll. De lever nu tillsammans i Moskva, där han arbetar på Freedom of the Press Foundation. Ingen känner igen honom, skriver han. I tunnelbanan är folk alldeles för upptagna med att titta på sina mobiltelefoner.