Vi får alla betala priset

Kriminaliteten i Sverige har trappats upp osannolikt snabbt. År 2010 bedömde enligt World Economic Forum företagsledare i Finland, Norge och Sverige att kostnaden för organiserad brottslighet var nästintill obefintlig. Sju år senare har den i Sverige nått samma nivå som vilket annat europeiskt land som helst. Samtidigt kvarstår Finland och Norge på samma låga nivå av organiserad brottslighet som tidigare. Parallellt har brott och stöld-indexet ökat kraftigt och Sverige hamnar på samma nivå som hela världens medianvärde, långt över nivån i jämförbara länder.

Statistiken slutar 2017. Efter det kan vi addera terror, sprängningar, våldtäkter och förlupna kulor från gängskjutningar. Dessa säkerhetsproblem orsakar samhällsekonomiska förluster som kan analyseras i linje med den rättsekonomiska forskning som startades av nationalekonomen och Nobelpristagaren Gary Becker redan 1968. För svensk del är det relevant att analysera vilka konsekvenser som uppstår om samhällskontraktet, där rättsstaten är en av de starkaste beståndsdelarna, urholkas.

”Vill vi stoppa brottsutvecklingen måste partipolitiken sättas åt sidan och hela rättskedjan tillföras rätt ekonomiska och juridiska förutsättningar.”

Kostnaderna är omfattande. För varje person som söker vård efter ett våldsbrott är kostnaden 1,5 miljoner kronor de följande åtta åren. Kostnaden för alla brottsoffer är 75 miljarder kronor. Årsnotan för personrån är 1,2 miljarder kronor. Hur länge kan så höga kostnader accepteras? Vems välfärd ska stå tillbaka när varje skjutning kostar 75 miljoner kronor?

Även bostadsmarknaden påverkas. En brittisk studie fann att varje fall av anti-socialt beteende per tio invånare på samma gata ledde till att bostadspriserna sjönk med upp till 0,8 procent. När våldsbrotten ökade sjönk bostadspriserna med upp till 1,6 procent. I realiteten innebära det att hårt arbetande medborgare förlorar hundratusentals kronor genom fallande priser och uteblivna prisuppgångar, vilket i varje enskilt fall definierar en familjs livsinkomst under en hel generation.

När svenskar har sitt sparande i den kollektiva välfärden och i bostadens prisutveckling är det inte svårt att begripa att oron över brottsligheten ökar. Också företagens oro över brotten är förklarlig. Handeln förlorar 8 miljarder varje år på stölder och snatterier. Företagens totala kostnader för brott är enligt Svenskt Näringsliv 55 miljarder kronor årligen.

Deras kostnader är också så mycket mer än enskilda säkerhetsåtgärder. Hur enkelt är det att rekrytera för techbolaget som fick anlita väktare för att följa personal till och från tunnelbanan efter att för många anställda hade rånats och misshandlats? Vem tar ansvar för kapitalförstörelsen när ett utbildningsföretag fick stänga en hel skola efter ett misslyckat försök att stänga av en gängkriminell elev? En fabrik i en av Sveriges största industrikoncerner har utnyttjats av anställda för förvaring, försäljning och användning av narkotika. Vilka redskap har företag att hantera en sådan infiltration av organiserad brottslighet?

Med facit i hand skulle regeringen behövt agera för länge sen. För svensk del visade Världsbanken redan 2014 att företagare då identifierade kriminalitet som den femte viktigaste företagarfrågan. På sjätte plats hamnade konkurrens från informella verksamheter. Bägge dessa faktorer var viktigare för företagen än skatter som kom först på åttonde plats. I ett land med ett av världens högsta skattetryck är det en kraftfull indikator på hur allvarligt läget är.

Företagens brottskostnader är särskilt oroande då de långsiktiga konsekvenserna betalas av samtliga medborgare. Forskarna Daron Acemoglu och James Robinson visade i boken Why nations fail att statens kärninstitutioner är avgörande för att upprätthålla rättssamhället och en fungerande marknadsekonomi. Om de grundläggande förutsättningarna försämras kommer företagen och tillväxten att drabbas. Lag och ordning är nödvändigt för näringslivets utvecklingskraft.

Forskare har studerat länken mellan kriminalitet och ekonomisk tillväxt. Kriminalitet kan då ses som en skatt på näringslivet vars yttersta pris betalas av medborgarna. En studie fann att maffian i Italien ledde till ett så underutvecklat näringsliv att den genomsnittliga invånaren hade 16 procent lägre BNP per capita. En annan italiensk studie befäste ett robust samband mellan organiserad brottslighet och korruption. De fann också att i kommuner med hög grad av maffia betalas också mer företagssubventioner ut.

Så illa är det givetvis inte i Sverige. Men det allmänna har inte agerat tillräckligt på varningssignalerna. Redan 2014 uppgav 29 procent av svenska företag att de utsätts för konkurrens från informella företag. Enligt Världsbanken ökar korruptionen. En underutbyggd polis och decennier av bristfällig integrationspolitik har gjort sitt. Verktyg saknas för att stoppa organiserad brottslighet från att infiltrera företag. Även om svensk lagstiftning skärpts för att motverka pennningtvätt är beslagtagna tillgångar oftast lyxiga kapitalvaror snarare än investeringar i företag, fastigheter och aktier.

Att göra en ekonomisk prognos är enkelt – kostnaderna lär ofrånkomligt öka. Men utbyggnad av polis och säkerhet kan minska andra kostnader. En studie visar att brotten i Stockholms tunnelbana sjönk med 25 procent och rånen med 60 procent efter införandet av trygghetskameror och ordningsvakter. Om landets personrån hade samma bevakning skulle kostnaderna minska med 700 miljoner kronor årligen.

En global studie på 140 länder visar dock att sammansättningen mellan polis och privata säkerhetsföretag inte är avgörande för hur de totala brottskostnaderna utvecklas. Istället är det rättskedjans effektivitet som avgör hur höga brottskostnaderna blir.

Självklart behövs då fler poliser. Men rättskedjans effektivitet handlar inte bara om mer resurser utan också om att utveckla smartare arbetssätt. Ett exempel är de pilotområden Säkerhetsföretagen och Stockholmspolisen tillsatt för att stärka samverkan kring både särskilda händelser och vardagen.

Regeringen har också aviserat att man vill utreda hur ordningsvakter ska få möjlighet att transportera omhändertagna och gripna personer, vilket skulle frigöra polisresurser. Med mer polisresurser som kan sättas in mot gängkriminalitet, och ordningsvakter som kan komplettera med insatser mot ordningsstörningar och enklare brott skulle vi kunna arbeta precis som i New York, där man med nolltolerans mot brott lyckades få ned en hög nivå av kriminalitet.

Med hjälp av kommunalt anlitade ordningsvakter, däribland över 80 i Stockholms stad, förstärks också möjligheten att hantera de underliggande sociala problemen som kriminellt belastade ungdomsgäng som får sälja narkotika ostört på allmänna platser. Kommunernas ökade roll i trygghetsarbetet väcker dock nya frågor såsom behovet av statlig finansiering för att minska regionala skillnader. Likaså skapar de korta straffen en rundgång av återfallsförbrytare vars rutinmässiga kriminalitet måste stoppas.

Vill vi stoppa brottsutvecklingen måste partipolitiken sättas åt sidan och hela rättskedjan tillföras rätt ekonomiska och juridiska förutsättningar. Brottsbekämpningen måste föras på flera fronter – för att minska ”gatubrotten” och för att bekämpa gängkriminalitetens både brutala och sofistikerade nivåer. Något annat har vi inte råd med.