Verklighetsförakt

Bellamy är en i raden av unga franska konservativa filosofer. Han sitter också sedan 2019 i Europaparlamentet för center-högerpartiet Les Républicains. Med sin första debattbok Les Déshérités (De arvlösa) lade han skulden på politikerna för att varken skolans kunskapsförmedling eller överföringen mellan generationerna av kultur och traditioner längre fungerar. Han stod nära rörelsen La Manif(estation) pour tous som vände sig mot reformen för samkönade äktenskap. Han har examen från École Normale Supérieure och säger sig stå i andlig tacksamhetsskuld till både Hannah Arendt och Albert Camus; Arendt för hennes paroll ”friheten uppstår inte ur ingenting, utan utgör ett arv som vi måste älska och föra vidare” och Camus för hans ”det är inte min generations sak att göra om världen, utan att hindra den från att falla samman”.

När nu Bellamy beger sig ut på nya härnadståg, mot den postmoderna progressivismen, går han tillbaka ända till Platon och Aristoteles för att finna fast mark under fötterna i det som han ser som nutidens relativistiska gungfly. På samma sätt som det idag gäller att bekämpa progressivisternas tyranniska verklighetsförnekande stack de båda antika filosoferna hål på påståenden som ”allting-flyter” och ”människan är alltings mått”. Aristoteles argument mot den tidens uppblåsta sofister, som menade att också språket hade en subjektiv, flytande karaktär, var att allt i världen visserligen är i rörelse, men alltid mot ett mål att komma fram till och vila i.

Det aristoteliska lugnet varade dock inte för evigt. Medeltidens astronomer upptäckte att även universum befinner sig i ständig rörelse. I upplysningens tidevarv fördes tankegodset vidare av Hume, som tvärtemot natursofisten Leibniz formulering ”Vi lever i den bästa av världar”, fann att inget av det vi ser i verkligheten kan tas till intäkt för att vara vare sig gott eller ont. En moralisk princip, menade Hume, kan aldrig härledas ur en observation att världen är på ett visst sätt och inte på ett annat. Därigenom tömde Hume så att säga traditionen på dess moraliska auktoritet och attackerade direkt den konservativa reflexen hos människan.

Men den moderna framstegstron har tagit ett radikalt steg längre på så sätt, att den på ett moraliserande vis vänder på presumtionen och hävdar att vad som kommer i framtiden nödvändigtvis är bättre än det som redan finns. Det tror de progressiva sofisterna så starkt att de fördömer varje rädsla för vetenskapliga och teknologiska innovationer och för förändringar inom undervisning och för andra samhälleliga omdaningar. Tvärtom beordras tillit och optimism. Deras nya optimism är värre än den leibnizka, menar Bellamy, därför att den är nihilistisk och går ut på att världen som vi känner den inte är något värd och att nuet och det förgångna definitionsmässigt är mindre ljusa än framtiden. Deras sofism gör realiteterna föraktliga, något man måste ta sig förbi och ständigt övervinna. Inget i verkligheten har samma värde som det som ska förverkligas imorgon.

Moderniteten släpper på så sätt begäret fritt, fast det hos individen väcker både ångest och osäkerhet om hens identitet. Med en politik som riktar in sig på en så radikal förändring, som i Macrons löfte om att ”fullständigt förvandla Frankrike” med sin rörelse ”En Marche!”, blir den enda godkända ideologin bara att det ska fungera. Diskussion görs överflödig när allt som behövs är experter och demokrati övergår i teknokrati. Den som är övertygad om att det är framsteg, kan inte annat än betrakta dem med avvikande åsikt med motvilja och förakt. Fast om inte politiken ställer frågan vilken framtid vi vill gå tillmötes och vilka mål vi vill nå, riskerar vi att negligera och äventyra det goda i tillvaron; sådant som vardagen är gjord av: att vara vid liv i en omgivning med goda livsbetingelser i ett i stort sett fredligt samhälle där allt annat levande inte ständigt utsätts för hot om förintelse utan till och med kan vara oss till stöd; att fritt få ägna sig åt det man vill, åt sina projekt, att få komma och gå, lära sig nya saker, tänka, tala, skapa relationer med andra människor och undslippa ensamhet. Allt detta som är resultatet av myriader av små mirakler i det tysta som skapar våra mänskliga samhällen och som inte ens de mest briljanta hjärnor kan återskapa i all dess komplexitet.

De mänskliga samhällenas relativa harmoni, organisation och komplementaritet är inte resultat av organiserat eller planerat handlande. De har utvecklat sin relativa frihet och ordning genom de mänskliga relationernas långsamma mognad under årtusendena. Alltså är förtiden primärt vad världen består av, vad vi är gjorda av. Men med Moderniteten som den första historiska världsåskådning som bara hyllar framtiden hotas överföringen och arvet mellan generationerna, något som tar sig uttryck i ekologins, skuldsättningens och de institutionella auktoriteternas kris.

För första gången i mänsklighetens historia kan vi skada inte bara våra samtida utan dem som kommer efter oss, ja sätta livet självt i fara. Därför behövs en framtidsetik om mänskligheten ska bestå, och som får oss att inse att vår mänsklighet inte tillhör oss som lever nu; att det inte är vi som skapat den och inte heller har rätt att förfoga över den. Det är den tyske filosofen Hans Jonas’ framtidsetiska påbud som Bellamy gör till sitt. Det är av samma slag som Kants kategoriska imperativ som all morals kärna: handla så att dina handlingar får ett genuint människovärdigt liv att bestå på jorden.

Idag handlar klimatoron i hög grad om att teknologin inte längre är det citadell människan har skapat till sitt skydd, utan tvärtom är i stånd till ekologiska katastrofer som vi inte kan bemästra. Det finns därför inget annat val än att systematiskt ge förtur åt den dåliga prognosen framför den gynnsamma. Den minsta negativa sannolikhet bör få oss att avstå från sådant som hotar mänskligheten. Att vara optimist i det läget är en sorts lömsk egoism, ett sätt att desolidarisera sig med andras lidande.

Den som verkligen bryr sig om framtiden ställer sig därmed främmande till den naiva framstegstron som bland annat söker utsträcka livslängden. Att odödliga åldringar skulle försvåra för nyfött liv och hindra nya generationer från att ta plats på jorden, vore lika med utsläckandet av genuint mänskligt liv. På samma sätt är den teknologiska hybrisen att eliminera alla naturliga begränsningar inget mindre än en revolt mot livet självt. Överträdelser av livets lagar för att inte bara bota sjukdomar, utan bannlysa döden innebär inte bara att orättvisor kanske elimineras utan allt som lägger hinder i vägen för våra begär och drömmar. Har vi verkligen rätt att söka uppfylla dem till varje pris?

Huvudrollen för Modernitetens progressivism spelas av ekonomin, trots att den från början var bara ett medel för mänsklig verksamhet. I och med att den fått företräde framför alla andra aktiviteter, har kommersialismen tagit över i stort sett allting i en ändlös expansion av marknaden. Det sammanfaller helt klart med den likaså gränslösa utökningen av individens rättigheter. Och detta orsakar allvarliga politiska störningar, då vi nått därhän, att embryon kan läggas i köpta livmödrar och säd från okända fäder fås för pengar i namn av individens påstådda rätt att alstra barn. Förvirringen blir närmast total när människor som anser sig stå till vänster applåderar denna marknadsekonomins triumf … som om denna nya etapp i vårt krig mot naturen i namn av individens självförverkligande vore en seger för människovärdet!

Ekonomins övermakt verkar också upplösande på politiken, i så måtto som staten anammar företagsvärldens modell till att driva på en ständigt pågående förändring. En förändring mot vad? Det sägs aldrig, det väsentliga är en ständig anpassningsförmåga och till förändringar som politikerna inte kan styra över. Därmed berövas medborgaren sitt öde och samhället sin demokrati. Detta sker trots att finansiell effektivitet – det vill säga: lönsamhet utgör den enda måttstocken – i längden gör marknaden självförstörande. När marknaden nämligen – och här citerar Bellamy Marx – till slut absorberar absolut allt i en värld där allt kan köpas, förlorar den till slut sin mening.

När allt kan köpas: kärlek, konst, planeten Jorden, ni, jag, där människan blir en vara bland andra är förstås arbete också meningslöst. Det visas redan av de meningslösa bullshit jobs som utsätter miljontals anställda världen över för lidandet att behöva framställa varor och tjänster som saknar reellt värde. Undra på att den moderna ekonomin inte bara har gett upphov till klimatkris, utan också en mänsklighetens växande alienation! Måste man inte vara både blind och döv för att tro att man kan rädda naturen samtidigt som allt ständigt förnyas och uppgraderas? undrar Bellamy retoriskt.

Med ekonomins dominans har matematiken för första gången i historien blivit nyckeln till att förstå världen. Men siffrorna klarar sig inte utan det där andra tecknet som är de bokstäver som bildar ordet. För att kommunicera behöver vi det som betecknar de förkroppsligade realiteterna. Därför attackeras språket i syfte att göra det lika flytande och relativiserande som räknekalkylen. Att en människa lika litet som något annat som existerar i verkligheten kan ”förminskas” eller ”förhöjas” med hjälp av siffran, därför att hon behåller sin essens, vad hon innerst är, bromsar tilltaget att uppnå något slags transhuman eller post-human existens. Allt annat vore att lämna det mänskligas domän, helt enkelt. Essensen, egenskapen människa undandrar sig varje räkneövning och låter sig inte omfattas – ens ofullkomligt – av något annat än ordens betydelse.

”AI besitter bara räknekapacitet som, hur kraftfull den än är, inte förmår greppa verklighetens värld, vars essens bara orden kan beskriva.”

Därför är idén om att den artificiella intelligensen skulle kunna förmedla förståelse av verkligheten helt absurd, hur snabba och komplexa operationer den än kan utföra. AI har inte och kan aldrig uppnå vår förmåga att förstå. Den besitter bara räknekapacitet som, hur kraftfull den än är, inte förmår greppa verklighetens värld, vars essens bara orden kan beskriva. Det enda vi bör ta på allvar med sammanblandningen av vår mänskliga förståelse och en räknemaskin, är att den säger mycket om det förakt med vilket vi omfattar vårt inre liv. Och vilket misstag det är att inte inse att verklighetens natur är just det att den till skillnad från matematiken bjuder motstånd mot mig och mitt tänkande. Orden är nödvändiga för att inte världen skall sjunka ner i obegriplighet, eftersom de betecknar verkligheten på samma sätt, oberoende av vem eller vilka omständigheterna är. Därmed inte sagt att det alltid är lätt att enas om ordens innebörd. Men ett gemensamt sökande efter ordens rätta innebörd betyder inte att deras betydelse varierar i takt med tiden eller vår osäkerhet. Det vore som om en hamn som jag tagit fel kurs mot skulle förflytta sig efter den felaktiga riktning jag valt.

Det är livsviktigt att rädda språket undan en sådan flytande, ”kursändrande” manipulation, menar Bellamy. Förlorar det sin fasta innebörd riskerar det till sist att förlora all betydelse. Liksom Platon och Aristoteles bekämpade de forngrekiska sofisternas ordmärkande, bör vi vägra att montera ner språket. Vi befinner oss redan i ett träsk av dekonstruktion där individen kan cirkulera från ett kön till ett annat genom att vägra beteckningar som fastställer kön och därmed identitet. Att den revolten mot verkligheten är ett uttryck för vanmakt snarare än en slutlig erövring av individuell mänsklig suveränitet, visas av anti-speciesismen. Den läran, som motsätter sig varje slags artindelning och ser människan som ett djur bland alla andra, leder sig själv på så sätt rakt i fällan: vore det så, skulle vi vara den enda djurarten för vilken skillnaden mellan maskulinum och femininum saknar betydelse. Det vill till en monumental självöverskattning för att tro sig ansvara för (eller vara skyldig till) en så fundamental indelning av naturen!

På samma sätt lurar vi oss själva om ett företag inte ses som en mänsklig gemenskap, sammansatt av olika talanger, utan först och främst utifrån produktivitet och lönsamhet; där arbetskraften blir utbytbar mot vilken som helst annan, mänsklig eller mekanisk, här eller någon annanstans, som måste ersättas så snart siffrorna talar för det. På så sätt blir siffersättning och globalisering två aspekter av samma fenomen. För att inte tala om utbytbarhet av mänskliga kontakter i digitaliseringens kölvatten, där man räknar ”likes” och antal ”vänner” eller följare på nätet. På likartat – om än sinistrare – vis förvandlas kinesiska medborgare till siffror med hjälp av elektronisk övervakning för social poänggradering som utmynnar i att de högst rankade belönas med olika förmåner.

För att återfå kontakten med våra liv, menar Bellamy till slut, måste vi återfinna ordens rätta innebörd. I motsats till siffran, som gör allt jämförbart, står ordet för det ojämförbara. Litteratur och poesi är två vägar till räddning som undandrar sig all kalkyl. I en värld som håller på att förloras till digitalisering och en fixering vid siffror måste vi återfå sinnet för det reella, det som bjuder motstånd. Att kontemplera verkligheten utan att tänka på hur vi kan omvandla den, är vårt enda val om vi ska kunna rädda världen från den verklighetsförnekelse som fascinationen över vår egen makt har dragit in oss i. Kan vi erkänna det vi ärvt och arbeta för att föra det vidare? Eller kommer vi att följa den rörelse som vill att allt som har föregått oss omvandlas och ersätts av något nytt, lösligt och rörligt för att bättre ögonblickligen uppfylla varje nytt begär? Det är ödesfrågan för en Modernitet som med sina aldrig tidigare skådade teknologiska erövringar hyllar rörligheten men vägrar den ett mål att vila och dröja i.

Det som slår en med Bellamys analys är att den med sitt breda anslag utgör en civilisationskritik riktad mot det västerländska samhället som sådant i stort, och långtifrån bara det franska. Vidare att han riktar sina skarpsynta angrepp både utifrån invanda höger-och vänsterperspektiv. Kritiken av det allt dominerande marknadstänkandet är ju ett klassiskt ”vänsteruppdrag”, vilket tydliggörs av hans Marxcitat. De post- eller transhumana progressiva idéerna å andra sidan, som den om rätten till sin könstillhörighet eller att skaffa barn, dömer han ut med utgångspunkt i en traditionellt konservativ livsåskådning, som uppskattar nedärvda beteendemönster, traditioner och värderingar. Det kan därför både te sig svårt att placera Bellamy längs den vanliga höger–vänster-skalan och också utmanande att som läsare finna sig tveka mellan vilka åsikter man kan tänkas dela med honom.

Det Demeure kan åstadkomma är nämligen att man som läsare tvingas omdefiniera sina invanda ideologiska ståndpunkter och börja orientera sig efter en alternativ, mer funktionell skala. Kanske den nya GAL–TAN-skalan, som ställer grön/alternativ/libertariansk mot traditionell/auktoritär/nationalistisk. Man tvingas tänka nytt och man gör det gärna.