Sorgen i pulkaåkandets tid

Pulkaåkarnas föräldrar försvarar dock valet av backe med att det inte utesluter att man visar respekt bara för att man åker pulka. Snarare är Skogskyrkogården en bra plats för att fira livet, och många av de döda skulle säkert tycka att det var härligt med glada barnskratt där de vilar.

Nå, de dödas åsikt kan man varken motbevisa eller belägga, därför får de levandes tankar räknas.

Det är egentligen en fin idé. Liv och död på samma plats, glädje och sorg, skratt och gråt. Precis som livet. Men förespråkarna för pulkaåkning och lek på kyrkogårdar har fel av två skäl.

För det första: Barnlek är bara vackert i gamla 1800-talsmålningar. I verkligheten kommer barnlek med en kakofoni av ”Mamma, Liam slog mig!” och ”Mamma, jag måste kissa!” och ”Melvin, nu är det faktiskt Noellas tur!” och (genom gnisslande tänder) ”Älskling, nu har jag fått springa upp tre gånger när Viggo ramlat. Nu får du sluta stirra i mobilen och hjälpa honom”.

Den här listan kan göras längre, och den är möjligen inte glädjespridande för någon annan än den närmaste familjen.

För det andra är en kyrkogård avsedd för sorg och andakt. Om en enda person som befinner sig på kyrkogården för att sörja en nyligen bortgången anhörig, så är det skäl nog att avstå pulkaåkning. En människa som sörjer en make, en mor eller, Gud förbjude, ett barn, lider helvetets alla kval. De ska ges ro, inte skrik och stoj. Att vilja sörja i lugn och ro trumfar viljan att få åka pulka.

Att vuxna människor inte förstår att visa hänsyn för människor i sorg, för att det är viktigare att deras barn får åka pulka på ett visst ställe, lär oss något om vårt samhälle. Lustigt att samma människor som tror sig sprida glädje på en kyrkogård i stället visar oss något av det fulaste i vår samtid.