Konservatism och handlingskraft

Det senaste exemplet kom idag.

Det stämmer förstås att ett förslag inte bör kallas konservativt bara för att politikern som lägger fram det anser sig vara konservativ. Det republikanska partiet i USA, till exempel, håller snarare på att bli revolutionärt, och det var inte speciellt konservativt av den brittiska firman Truss & Kwarteng att föreslå stora ofinansierade skattesänkningar i ett högkänsligt ekonomiskt läge.

Åhlund pekar på ”gradvis förändring” som en nyckelidé i den filosofiska konservatismen och menar att Tidöavtalet är ett flagrant exempel på motsatsen. Jag vet inte det.

Vi lämnar för tillfället frågan därhän om regeringspartierna själva hävdar att avtalet är ett uttryck för konservatism. Deras återkommande tal om ”paradigmskifte” antyder måhända något annat.

Frågan som intresserar mig är om det i varje läge är icke-konservativt att föreslå långtgående förändringar av status quo. Ja, så blir det väl om man med konservatism inte menar något annat än just förändring i små steg. Men det tycker jag är en otillfredsställande definition: i så fall är ju en långsam och pragmatisk socialist lika konservativ som en långsam och pragmatisk liberal och konservatismen reduceras till ren metodik.

”Konservativa bör undvika en de stora språngens politik och åtgärder som river upp fungerande lösningar med rötterna.”

Men konservatism har även innehåll. Att fixera det i några enkla fraser låter sig inte göras, det finns precis som hos andra ideologier en lång rad traditioner och variationer, men ett exempel är de sex huvudingredienser som Russell Kirk föreslog i klassikern The Conservative Mind (i min kondenserade version): det finns rätt och fel, civilsamhälle, lag och ordning, ägande och frihet, hellre tradition än social ingenjörskonst och, ja, gradvis förändring.

Konservativa bör undvika en de stora språngens politik och åtgärder som river upp fungerande lösningar med rötterna.

Men om de befintliga lösningarna inte fungerar? Om de är ett resultat av tidigare styrens stora språng – eller av en handfallenhet som låtit utvecklingen skena iväg åt ett olyckligt håll? Är den konservative då förpliktad att gilla läget och aldrig vidta mer än små och otillräckliga motåtgärder? I så fall är konservatismen en hopplös och oduglig ledstång för dem som ska ta ansvar för ett samhälle.

Att, som föreslås i Tidöavtalet och särskilt nämns av Åhlund, genomföra en rad kärva reformer på rättsområdet är i mina ögon inte att genomföra ett farligt experiment utan att försöka läka skadorna av det farliga experiment som regering och riksdag ägnat sig åt under alltför lång tid. Detta betyder förstås inte att varje åtgärd som föreslås är rätt avvägd eller att varje åtgärd kommer att leda till det önskade syftet. Utformning och genomförande är ytterst viktiga saker.

Men om den extrema våldsbrottsligheten har fått skena och stora områden tagits över av gäng och klaner är det i högsta grad rimligt – och fullt förenligt med en konservativ hållning – att genomföra skarpa motåtgärder. Precis som det är god konservativ politik att rusta upp ett försummat försvar trots att det kräver – radikala – anslagsökningar.