Kultur bör kosta

”På museerna finns vårt kulturarv, det som tillhör oss alla! Det är moraliskt fel att ta betalt för att människor ska kunna se det!”

Denna plötsliga omsorg om kulturarvet är förvisso rörande. Men det gäller att kunna hålla fler tankar i huvudet. Ja, det är vårt kulturarv. Om vi anser att det är viktigt att bevara, så får man räkna med att det kostar. Lokalen är inte gratis. Sakkunskapen kring förvaring och behandling är verkligen inte gratis. Vare sig det gäller Karl XIIs likfärd på Nationalmuseum, dinosaurieben på Naturhistoriska Riksmuseet eller en 400 år gamla paljetterad sänghimmel på Skoklosters slott så måste man räkna med att det kostar att kunna bevara och visa upp detta.

Det kostade till och med när inträdet var ”gratis”. Jag använder citationstecken eftersom det inte finns något som är gratis. Någon annan har redan betalat.

Ett annat problem med ”gratis” inträde, är att fler besöker museerna. Det är inte enbart positivt. Museerna blir lika gärna en bekväm plats som barnfamiljer besöker när det regnar för mycket för att gå till lekparken. Därmed fylls museerna av människor som inte är särskilt intresserade av konsten och kulturarvet. De är i vägen för dem som faktiskt vill se och uppleva kultur.

De sliter också mer på lokalerna, vilket i sin tur kostar mer pengar som hade kunnat användas bättre.
Vidare är frågan om det är pedagogiskt riktigt att lära medborgare att kultur inte kostar något. ”Gratis” inträde på museer. Subventionerade biljetter till Dramaten och Operan. Barnteater för 50 kronor. Allt detta sammantaget skapar en situation där endast den statligt understödda konsten överlever. Om det statliga museet är gratis kan inte det privata museet ta 300 kronor i inträde även om det är vad som skulle behövas för att få budgeten att gå ihop. Om en biljett till Statsteatern kostar 400 kronor, hur ska den fria teatergruppen som försöker slå igenom kunna ha dyrare biljetter? Trots att det kostar att göra teater?

Kulturpolitik är inte enkel, varje beslut påverkar långt utöver det egna området. Men svensk kulturpolitik liknar i mångt och mycket en ekokammare där samma institutioner loopar samma bidrag år efter år. Alla försök att röra om i grytan är välkomna.