Rädda kulturlivet från samtidsberusningen

Man kan tycka att det finns större saker att tackla för en politisk redaktör än några rader på en undanskymd myndighetssida, men det har begåtts alldeles för många sådana underlåtenhetssynder av dem som uppskattar och engagerar sig för vårt kulturarv och Sverige som bildningsnation. Popradikalerna har fått härja ostört alldeles för länge.

Museichefen heter Karin Nilsson och är verksamhetschef och biträdande överintendent vid Statens centrum för arkitektur och design. Hennes budskap är att Sverige har hopplöst daterade museer. De speglar vår historia när det är nutiden som borde gälla, och de speglar värderingarna hos människorna som har bott här när det finns betydligt fräschare värderingar att lyfta fram. Hon skriver inte att vi borde upplösa svenska folket och välja ett nytt, men resonemanget pekar onekligen däråt.

Museerna handlar enligt Nilsson alldeles för mycket om manliga gärningar och föremålen som varit knutna till dessa. Cwejman kommenterar: ”Så länge Sverige var ett land där stora delar av den manliga befolkningen kallades in i europeiska krig var just sådant som fartyg, vapen och tekniska föremål något som präglade hela samhället på ett ofta smärtsamt vis. Man kan tycka att det är ett trist urval, men det gör inte dessa föremål mindre viktiga för att förstå Sveriges förflutna.”

Tanken att vi inte borde visa upp den historia vi verkligen har haft utan antingen satsa på någon sorts coolare och mer jämställd variant eller ligga allmänt lågt med det historiska är väl svårt att kalla annat än bildningsfientlig: en ambition att göra människor urarva. Nilsson menar att det som pågår i vår samtid är viktigare än det som pågått förut, men varför har hon i så fall sökt sig till museivärlden?

Sverige har varit ett västland och förblivit ett västland och möjligen är det en del av förklaringen till att så många människor från andra delar av världen har velat flytta hit. De föredrar säkerligen att leva i ett land som präglas av dagens snarare än gårdagens västliga värderingar, men det hindrar inte att man kan vara genuint intresserad av hur den historiska resan till vår samtid har sett ut. ”Varför skulle vi med rötter utanför Sverige vara ointresserade av det här landets historia och dess människor?” lyder Cwejmans befogade fråga.

Hur bra har det offentliga Sverige egentligen varit på att berätta för nyanlända vart de har kommit? Hur riket tog form? Hur den folkliga delaktigheten i styret växte fram långt innan den allmänna rösträtten blev ett faktum? Hur gränserna förändrats? Hur seder och bruk har utvecklats och vad som kännetecknar dem i dag? Vilka visor och dikter som kittlat våra förfäders fantasi och traderats mellan generationerna? Jag vågar gissa att ansträngningarna på dessa områden lämnar åtskilligt övrigt att önska. Och att det är hundra gånger viktigare att vi inte gör om sådana misstag än att vi går till storms mot den historiska kunskap och förankring som våra museer ändå har lyckats skydda och bevara.