De inpräntade föredömena

Bilden ser värre ut än jag tyckte mig ha anledning att tro. Åtgärder måste till och det illa kvickt.”

Regeringens nationella samordnare mot sportrelaterad brottslighet, seniorpolisen Björn Eriksson, har inte lagt fingrarna emellan i sin analys och sina förslag. Kriminell infiltration och påverkan på idrottsrörelsen, särskilt i storstäderna, är bister verklighet numera. Något måste göras, men det politiska intresset för att genomföra Erikssons åtgärder eller att söka problematikens rötter har hittills varit lika med noll.

Inga opinionspoäng att hämta på att bråka med idrottsrörelsen, kanske.

Den alltid lika flinka tjänstemannen Björn Eriksson lade fram sitt första delbetänkande i april 2012, under titeln ”Mindre våld för pengarna”. Förutom ett 30-tal idéer om klubbarnas, polisens och åklagarnas arbete ingick förslag till skärpta lagar om maskeringsförbud, tillträdesförbud till arenor och upprättande av ett nationellt huliganregister över dem som inte är välkomna.

I mars 2013 kom slutbetänkandet ”Mera glädje för pengarna”, och var man inte nervös för idrottens svans förut så blev man det nu. Baserat på en stor enkätundersökning och ett antal djupintervjuer inom fotboll och hockey förmedlas bilden av en sektor där våld, hot och trakasserier är vardag.

Utsattheten som andelen drabbade personer är bland vd/klubbdirektörer/sportchefer över 40 procent, bland domare 35 procent, bland ordningsvakter/publikvärdar 30 procent och bland spelare 10 procent. Bara en bråkdel av incidenterna, 13 procent, polisanmäls och endast 40 procent rapporteras till närmaste chef på arbetsplatsen.

Björn Eriksson ser en liknande tendens bland massmedierna att sopa hot och våld under mattan. Resultatet blir en idrott präglad av bakgatans kultur, och delvis styrd av kriminella nätverk. En alternativ titel på Erikssons utredningar kunde ha varit ”Fler tatueringar för pengarna”.

De kriminella reflexerna är ju inte begränsade till läktarna, utan lika närvarande på spelplanen. De manifesteras i beundran för våldsamma tacklingar och filmningar för att vinna favörer av domaren, i tankefigurer om hämnd, revansch och ett aldrig sinande behov av att ”sätta sig i respekt”. Hockeyspelande ungdomar stöter på kulturen redan i unga år. Tv-tittare stöter på den i allsvenskan likaväl som i fotbollens Champions League. Ju högre nivå, desto fler tatueringar.

I samhället i övrigt råder som bekant det omvända förhållandet. Som den brittiske fängelseläkaren Theodore Dalrymple konstaterar i boken Livet på samhällets botten:

”Orsaken till kriminaliteten bland den vita befolkningen i England är fullständigt uppenbar för alla som är någorlunda observanta, fast den ännu inte har uppmärksammats av kriminologerna. Denna orsak är tatueringarna. Ett långsamt verkande smittämne, likt det som orsakar scrapie hos får, förs in i kroppen via tatueringsnålen och tar sig sedan vidare till hjärnan, med resultatet att den drabbade efter några år börjar stjäla bilar, göra inbrott i hus och misshandla människor. Jag formulerade första gången denna smittämnesteori om kriminaliteten när jag lade märke till att minst 90 procent av de vita engelska fångarna är tatuerade.”

Det statistiska sambandet mellan kriminalitet och kroppsmålning är starkare än det mellan kriminalitet och någon annan enskild faktor, möjligen med undantag för rökning. Doktor Dalrymple raljerar givetvis, men ingen kan vifta bort hans iakttagelse från fångvården. Det märkliga är att kriminalitetens stigma från samhällets botten är höjden av statusmarkör inom europeisk fotboll.

Ta en titt på omslaget till David Lagercrantz bästsäljande biografi Jag är Zlatan Ibrahimovic. Stjärnans rygg är intecknad nästan ända ner till byxbältet. Tatueringarna är effektfulla och professionella, men förstärker också en halvkriminell image från den tuffa uppväxten i Malmöförorten Rosengård. Skilsmässobarnet Zlatan stal cyklar för att fördriva tiden, han plågades av hunger därför att kylskåpet hemma ofta var tomt, han skolades in i en miljö där det är livsfarligt att ”vika ner sig” och där drivkraften först och främst är revansch.

Inget ont om Zlatan Ibrahimovic som människa och bolltrollare. Han är förmodligen den bästa fotbollsspelare Sverige någonsin har frambringat. Han har burit sin stratosfäriska idolstatus med både heder och humor. Men på sina ställen bekänner han sig ändå till det tatuerade brödraskapets värderingar:

”Ingen kände igen mig, inte polarna, inte någon. Jag blev tristare, och då ska ni veta att jag ända sedan Malmö FF har haft en filosofi: jag kör min stil. Jag skiter i vad folk tycker och jag har aldrig trivts bland ordningsmän. Jag gillar grabbar som kör mot rött, om ni fattar vad jag menar […] Jag kör alltid som en dåre. Jag har bränt i trehundratjugofem med min Porsche och dundrat ifrån snuten. Jag har gjort så många vansinnigheter att jag knappt vill tänka på det.”

Laguppställningarna inför finalen i Champions League liknar – vad tatueringarna anbelangar – en parad från Spandau, Wormwood Scrubs, Kumla eller någon annan av Europas fångvårdsanstalter. Zlatan beskriver sin drivkraft så här:

”Tatueringar blev som en drog för mig. Jag skulle ha något nytt hela tiden. Men det var aldrig några impulsgrejer. Allt var genomtänkt … Den första tatueringen var mitt namn från höft till höft i vitt. Den syns bara när jag är solbränd. Den var mest ett test. Sen blev jag djärvare. Jag hörde om uttrycket ”Only God can judge me”. De kunde skriva vad de ville i sina tidningar. Vråla vad som helst från läktaren. De skulle ändå inte komma åt mig. Bara Gud kunde döma mig! Jag gillade det. Man får gå sin egen väg, och jag lät tatuera in de där orden. Jag gjorde en drake också, för draken i den japanska kulturen står för krigaren och jag var en krigare. Jag satte dit en karp, fisken som går mot strömmen, och en sån Buddhasymbol som skyddar mot lidande, och de fem elementen, vatten, jord, eld och det. Jag lät tatuera in min familj; männen på höger hand, höger som står för kraften, pappa brorsorna, så småningom sönerna, och så kvinnorna på vänster, vänster som står närmast hjärtat, mamma, Sanela, inte halvsyrrorna som brutit med familjen. Det kändes självklart då, men senare skulle jag tänka en del på det, vem är familj och vem är inte? Men det var senare.”

Utredaren Björn Eriksson talar ofta om goda och onda supportrar som det svarta och det vita laget. Självklart måste poliser och ordningsvakter få verktyg att stoppa bråkmakarna som kastar in föremål på planen, eller tänder bengaliska eldar med maskering för ansiktet. Likaså måste idrottsrörelsen själv bli bättre på att dra upp rågången till kriminella element – typ Firman Boys i AIK.

När slutsignalen ljuder i matchen mellan svarta och vita är det trots allt kulturen och idéerna som är avgörande. Theodore Dalrymple igen:

”Den kulturella relativismen sprider sig alltför lätt. Underklassens smak och beteende, seder och bruk smyger sig upp genom samhällsskikten med förvånansvärd hastighet. Heroin chic är en yttring av detta, fastän ingen människa med verklig kunskap om heroin skulle tycka att det fanns något chict med vare sig drogen eller dess verkningar. När en medlem av det brittiska kungahuset avslöjade att hon hade tagit efter ett av slummens moden och piercat naveln var det ingen som blev det minsta förvånad. Vad modet när det gäller kläder, kroppssmyckningar och musik beträffar är det i allt större utsträckning underklassen som anger tonen. Aldrig tidigare har det funnits en sådan kulturell strävan nedåt.”

En trappa måste städas uppifrån, som Björn Eriksson konstaterade när han lade fram sin utredning om den sportrelaterade brottsligheten. Rent konkret handlar det om att idrottsrörelsens ledande företrädare måste ta ett tydligare ansvar. I förlängningen handlar det om vilka värderingar som genomsyrar populärkulturen, massmedierna och skolan.