Europas vintersalong

Från första början var det söderns milda klimat som lockade. Britter, tyskar, ryssar och nordbor sökte sig som vintersvalor till Nizza, som staden kallades, med sina doftande trädgårdar, palmer och apelsin- och citronträd. Men det var långtifrån självklart att just Nizza skulle inta rollen som hela Europas vintersalong. Fortfarande vid mitten av 1700-talet var det en ganska obetydlig stad i ett hörn av det italienska kungariket Piemonte-Sardinien. Staden bestod enbart av vad som idag kallas Gamla stan, som med sina trånga gator och gränder hukade under Slottsberget på östra sidan av floden Paillon. Västerut bredde ett platt område ut sig med enstaka gårdar, trädgårdar och olivlundar – mark som med tiden skulle visa sig bli oerhört värdefull.

Upplysningens vindar drog genom Europa. Det var en tid av nya upptäckter och kartläggningar. Den skotske läkaren och författaren Tobias Smollett reste 1763–65 genom Frankrike och Italien med sin hustru. De var tyngda av sorg efter att ha förlorat sitt enda barn, en 15-årig dotter. I Nizza fann de ett verkligt paradis.

”Sannerligen, slättlandet består ej av annat än trädgårdar, fulla av grönskande träd, dignande av apelsiner, lime, citroner och bergamott, vilket gör ett förtjusande intryck […] och rosenbäddar, nejlikor, smörblommor, anemoner och påskliljor, blommande i full prakt och med sådan skönhet, styrka och doft, som inga blomster i England någonsin har uppvisat.”

Smollett gav ut sin reseskildring Travels through France and Italy vid hemkomsten 1766. Hans lovprisande av landskapet och det hälsobefrämjande klimatet blev en ögonöppnare för britterna. Smollett förutspådde inte bara Nizzas roll som rekreationsort, utan lyfte även fram Cannes och Hyères.

Det var inte bara det milda klimatet som lockade, utan också den direkta tillgången till havet. I England spirade under 1700-talet ett nyväckt intresse för hydroterapi, vattenkurer av skilda slag. Redan länge hade man druckit brunn från mineralhaltiga källor, men nu flödade nya idéer fram. Läkaren Richard Russell var en av pionjärerna som uppmanade sina patienter att genomgå vattenkurer som inkluderade havsbad och till och med att dricka havsvatten. Särskilt rekommenderade han kusten vid Brighton, som under andra halvan av 1700-talet fick sitt stora uppsving som kurort. Andra omtyckta kurorter med havsbad var Bath och holländska Scheveningen.

Inte sedan romarnas tid, på mer än ett tusen år, hade européerna haft något egentligt intresse för havet. Där lurade allehanda faror, havsvidunder och sjörövare. Nu blev Nizza startskottet för en ny sorts urbanisering av Medelhavskusten med stad som möter hav. Nizza omdanades till ett vintersäsongens Bath eller Brighton i enlighet med det koncept som redan hade utvecklats av britterna på hemmaplan.

Redan i slutet av 1700-talet övervintrade ett hundratal brittiska familjer i Nizza. Hotellen gavs solida brittiska namn, som Westminster och Windsor, och ordet engelsman, ”Anglais”, kom att bli lokalbefolkningens självklara beteckning för ”turist” – ett uttryck som ännu inte existerade på det egna tungomålet. Att orden användes närmast synonymt bekräftas av Alexandre Dumas, som 1835 bodde på Hôtel d’York när en vagn stannade utanför entrén. När Dumas frågade hotelldirektören vilka främlingarna var svarade denne: ”De är definitivt engelsmän, men huruvida de är franska eller tyska vet jag ej!”

Vintern 1821–22 börjar den brittiska kolonin på initiativ av pastor Lewis Way anläggandet av en ny strandpromenad i väster. Efter att citrusskörden slagit fel samlade medlemmarna i den nygrundade anglikanska församlingen in medel till promenadbygget för att försörja de nödställda arbetarna. Det var förmodligen ett fiffigt sätt att stävja tiggeriet, men i projektet låg också en nostalgisk längtan efter de brittiska kurorternas strandpromenader.

Promenadvägen, som mest av allt liknade en bredare åsnestig omgiven av lummig grönska, gick från flodens mynning till nuvarande rue Meyerbeer och kallades av invånarna för ”Camin dei Angles”.

Från 1844 heter vägen officiellt Promenade des Anglais och förlängs och utvidgas successivt. Den görs åtta meter bred med en central körbana för hästskjutsar, en stenlagd trottoar närmast de nya villorna med sina trädgårdar, och mot stranden och havet en promenadväg kantad av planterade dadelpalmer och blomsterrabatter.

Därmed introduceras den stilbildande vy, vajande palmer mot det himmelsfärgade havet, som blir själva sinnebilden av ett turistparadis och får otaliga efterföljare, inte bara på Rivieran. Palmerna var förresten inte bara en grönskande garnering. Palmträdet är en urgammal kristen symbol för uppståndelsen och därmed odödligheten (det grekiska ordet foi’nix, som i fågel Fenix, betyder för övrigt palm). Ett trösterikt bildspråk för de kurgäster som tyckte sig vandra i dödsskuggans dal snarare än utmed Promenade des Anglais.

År 1864 invigs bron över Paillon, Pont des Anges, som knyter ihop den nya förstaden New Borough med den gamla stadskärnan, Vieille ville, på östra sidan. Då har Nizza med Savojen också anslutits till Frankrike genom folkomröstning och stadens betydelse som samlingpunkt för den kosmopolitiska stora världen har börjat visa sig på allvar. Med järnvägens ankomst i samma andetag får utvecklingen en närmast explosiv skjuts.

En helt ny stadsdel växer upp runt Croix-de-Marbre där Smollett hundra år tidigare blickat ut över ett agrart landskap: en vinterstad främst bebodd av utländska familjer från tidiga oktober till sena maj i ett framväxande nät av boulevarder, avenyer, gator och parker. Där ligger villor, pensionat, hotell, restauranger och snart även en synagoga och kyrkor för olika trosinriktningar.

Invånarantalet femfaldigades under ett sekel, från 20 000 år 1800 till 100  000 vid sekelskiftet 1900 och fördubblades till 200 000 redan år 1930. Till dessa siffror ska läggas alla vintergäster, som före första världskriget sades uppgå till 200 000 under en enda säsong. År 1892 räknade man 82 hotell – ett decennium senare var antalet 180. Rumskapaciteten översteg 10 000, varav nästan hälften stod att finna på första klassens hotell.

Många besökare liknade Nizza vid en majestätisk amfiteater. Den vitskimrande staden sträckte ut sig i en halvmåne runt Baie des Anges, änglarnas bukt. I bakgrunden såg man grönskande kullar i vågliknande rörelser, där slottsliknande villor och blomstrande trädgårdar klättrade på sluttningarna. Långt bort i fjärran tronade Havsalpernas snöklädda toppar.

Och amfiteaterns scen utgjordes förstås av det myllrande stadslivet, främst utmed Promenade des Anglais, som i mjuka linjer följer stranden och havsbukten i flera kilometer med det azurblå havet och himlen som ridå. Promenaden var en plats för rekreation, men också en plats för att se och bli sedd – ett möte mellan civilisation och naturelement, de elegant ekiperade vintergästerna och stranden, havet och solen.

Dagens Nyheter rapporterade i februari 1881: ”Här har man ett utmärkt tillfälle klockan mellan 3 och 5 att se hela främlingsverlden på en gång, allt under det musiken spelar i den bredvid liggande Jardin public. Lifvet och bullret äro alldeles öfverväldigande…”

Nizza var alltså inte bara ett hospital för lungsjuka eller ett dödens väntrum. Det var en plats där man flydde livets grå vardag och sökte nöjena i ett allt högre pulserande tempo, vilket fick till följd att de allvarligt sjuka med tiden kom att föredra den relativa stillheten i närbelägna Cannes, Menton, Bordighera och San Remo.

Om det hektiska livet i Nizza vittnar även blivande kung Oscar II, som vintern 1861–62 hyrde Villa Bermond med sin familj. Hans gemål Sophia var då utmattad efter tre förlossningar på lika många år och behövde stärka sin hälsa.

”Här dansas och lefves! Jag kommer aldrig ut förrän efter 10 på aftonen, emedan jag vill vara hemma hos frun, tills hon lägger sig, men sedan håller man på så mycket längre. Det är en underlig kosmopolitisk societet, men intressant att lefva i, när man kommer in i den”, rapporterade kronprins Oscar i brev till sin utrikesminister Manderström.

Med på resan var lillprinsen Gustaf, den blivande kung Gustaf V, som med tiden skulle bli en trogen gäst i staden. Han brukade ta in på d’Angleterre precis vid Jardin Albert Ier och promenaden. Gatorna närmast heter nuförtiden Avenue de Suède och Avenue Gustave V, som en reverens till kungens många Nizzasäsonger, och i parken står en porträttbyst.

De berömda vintergästerna var många, som hämtade ur en encyklopedi av tidens politiska och kulturella personligheter: exkung Ludvig I av Bayern, storhertiginnan av Baden (född Stéphanie de Beauharnais), kung Vilhelm I av Württemberg, storhertigen av Mecklenburg, prinsessan Marie Bonaparte-Wyse, författarinna och värdinna för en känd salong, den stormrika lady Caithness, en av spiritismens förgrundsgestalter och vars palats i Nizza blev en samlingspunkt för ockulta kretsar.

De kungligas närvaro skapade en förtätad stämning, då man anade att världspolitiken avgjordes bakom empirefönstrens tunga gardiner. Inte minst den ryska kejsarfamiljen gjorde ett djupt avtryck i Nizza. I två omgångar hyrde ryska änkekejsarinnan Alexandra Feodorovna med sin stora uppvaktning vid Promenade des Anglais. Våren 1857 tog hon emot Sardiniens kung Viktor Emanuel II och förhandlingar fördes om den ryska flottbas som kort därefter etablerades i Villefranche. Ett par år senare var hon med om att inviga den första rysk-ortodoxa kyrkan i Nizza.

Den liberalt sinnade storfurstinnan Elena, som bidrog till att avskaffa den ryska livegenskapen, ägnade dagarna åt havsbad. Man kunde se de karakteristiska badvagnarna, så kallade ”bathing machines” utmed stranden, eleganta badhytter på hjul som med häst kördes ut på tillräckligt djupt vatten och varifrån man diskret kunde stiga ner i vågorna och låta sig sköljas av.

Men en stor tragedi drabbade familjen 1865 då den lungsjuke tronföljaren Nikolaj somnade in i Villa Bermond. Kejsarparet greps av en så stark sorg att de lät riva villan och reste ett minneskapell på platsen. I början av 1900-talet uppfördes den rysk-ortodoxa katedralen strax intill.

Belle époque, tiden från 1885 till 1914, är den verkliga glansperioden. Vid sidan av Paris hade Nizza den livligaste teaterscenen med omkring tio etablissemang. Skådespelare som Duse och ”den gudomliga” Sarah Bernhardt stod på estraderna, liksom operaprimadonnorna Emma Calvé och Nellie Melba.

Tjechov lyckades fullborda Tre systrar under en vistelse på Pension Russe, trots att både solen och rouletten distraherade. Hjulen snurrade på stadens tre kasinon, grundade i skarp konkurrens med Monte Carlo. Som en orientalisk hägring tedde sig Jetéekasinot på en pir ute i vattnet: en gjutjärnskonstruktion med en väldig kupol, minareter och skulpturer. Invändigt fanns exklusiva salonger i japansk, indisk, turkisk och morisk stil. Förebilden var de nöjesbryggor, pleasure piers, som präglar varje brittisk kuststad med självaktning. Byggnaden var ett landmärke i Nizza ända fram till andra världskriget då den tyska ockupationsmakten plundrade alla värdefulla metaller tills bara en naken ruin stod kvar ute i vattnet.

Men alla kunde – eller ville inte – ta del av den mondäna lyxen. Nietzsche avskydde vad han kallade ”det franska Nice” och höll sig undan i Gamla stan där man kunde hyra billiga rum i ålderdomliga byggnader i rosa och terrakotta med turkosa fönsterluckor. ”Där måste man tala italienska – det är som att vara i en förort till Genua”, skrev han. Fem vintrar åren 1883 till 1888 tillbragte Nietzsche i Nizza och fullbordade Viljan till makt och Bortom gott och ont samt fann inspiration för Sålunda talade Zarathustra. Rivierans klimat var välgörande, konkluderade han: ”Likt en liten planta växer jag i solljuset.” Snart därefter sjönk Nietzsche definitivt ner i sinnessjukdomen.

Inte heller den åldrade brittiska drottning Victoria sökte i första hand det hektiska livet vid Promenade des Anglais. I förnäm avskildhet residerade hon fem säsonger i Cimiez på höjden ovanför stadskärnan, åren 1895–96 på Grand Hôtel och därefter på Excelsior Hôtel Regina, ett splitternytt hotell anpassat för hennes behov. Drottningen reste nämligen med en tjänarstab på över ett hundra personer och hela västra flygeln stod reserverad.

Nizzas mest berömda hotell, Negresco, invigdes 1913 med sin kupol formgiven av ingenjör Gustave Eiffel. Negresco var ”de sköna årens” passionerade final. Med första världskriget upphörde en stor del av säsongslivet. Imperier störtade samman, blodet rann i Europas skyttegravar, i våningarna hängdes lakan över soffor och schäslonger i väntan på ägare som aldrig skulle återvända.

Det har sagts att Rivieran var brittiskt vid krigsutbrottets skymning, för att efter freden väckas till liv igen som amerikanskt. Nice med omnejd blir nu medelpunkten för en ny sorts turism. En trio affärsmän med den amerikanske järnvägsmagnaten Frank Jay Gould i spetsen lanserar sommarsäsongen i Juan-les-Pins, en parallell till hur britterna hade skapat vintersäsongen i slutet av 1700-talet. Bronserade kroppar, färgade av sommarens sol och bad, blir högsta mode och på plagerna ägnar man sig åt gymnastik, tennis och simning.

På promenaden flanerar USA:s unga miljonärer och skådespelare, snarare än furstar och lorder, omgivna av det europeiska avantgardet i ett berusande tempo. Författare, atleter, kvinnoslukare och alkoholister glider omkring i sina racerbilar på vägarna och befolkar barerna: F Scott Fitzgerald, Ernest Hemingway, Rudolph Valentino.

I den hetsiga atmosfären möter den mytomspunna dansösen Isadora Duncan sitt bisarra öde på Promenade des Anglais. Den 14 september 1927 låter hon sig tas med av sin älskare på en provtur i en sportbil. Om halsen bär hon sin enorma sidenscarf. Motorn varvar upp, farten ökar. Duncan lutar sig tillbaka i sätet för att njuta av kvällsbrisen. Men plötsligt trasslar den långa scarfen in sig i bilens bakhjul, drar hennes huvud åt sidan med strypning som följd och kroppen slungas ut på gatan. Döden blir ögonblicklig. Som Gertrude Stein nyktert konstaterade: ”Choser kan vara farliga.”

En kort tid senare förändrades promenaden för alltid. Motorismen fordrade allt större utrymme och 1930 byggdes promenaden om till flerfilig bilväg med bred trottoar, genom att kapa 15 meter av stranden. Nya lägenhetskomplex och nöjestempel ersatte många av de gamla praktvillorna med sina trädgårdar.

Allt var dock inte till det sämre. Palais de la Méditerranée öppnade 1929 och blev genast en symbol för det glada 20-talet med drag av den svunna sekelskiftesstämningen. Art déco-byggnaden inrymde hotell, teater, kasino och restaurang och kombinerade lyx med en utstuderad arkitektonisk innovation. En trappa upp kunde restauranggästerna i Sea Lounge blicka ut över bukten genom sju meter vida panoramafönster. Från danssalongen hördes nya tidens synkoperade jazzrytmer förmedlade av Sidney Bechet och Louis Armstrong.

Bakom storsatsningen stod Frank Jay Gould, som tillika förutsåg vurmen för den nya vintersportturismen och 1932 öppnade ett trendigt hotell i Beuil. Därmed fixerades det moderna semesterschema som ännu gäller: skidåkning på vintern, strandliv på sommaren – en nydaning som blev räddningen för Nice som turistort. Men den gamla ”vinterhuvudstadens” societetsliv var för alltid borta. Andra världskriget blev den definitiva slutpunkten, och somrarna direkt efter kriget var både hotell och stränder reserverade för amerikanska soldater.

Promenade des Anglais, av invånarna kort och gott kallad La Prom, rymmer ett kalejdoskop av tidens vindlingar. De många perspektiven har på senare år rönt ett nyväckt forskningsintresse. Stadsplanering, arkitektur, turism, salongsliv, film och musik är bara några infallsvinklar som kastar ljus över promenadens mytiska status i vinterturismens historia. Man slås av den kulturella rikedomen, det snabba tempot och den ständiga anpassningsförmågan till nya epoker. Det gäller även bildkonsten där Nice med omnejd blev en tidig katalysator för impressionisterna och senare fauvisterna, lockade av det skarpa Medelhavsljuset och färgskalan. Vyerna över Baie des Anges tolkades av konstnärer som Munch, Matisse, Dufy och Chagall.

Nu vill staden Nice att detta märkliga, och i högsta grad levande, kulturarv ska tas upp på världsarvslistan. Och även om nutidens resenärer i allt högre grad söker sig till än mer fjärran och exotiska destinationer i Karibien, Sydöstasien eller Stilla havet, så är sinnebilden av turistparadiset sig lik: palmerna, stranden och det blå havet.