Gustav III och spelet om makten

Förnuftet skulle frigöra människan. Så löd upplysningens credo när 1700-talsfilosofer som Voltaire, Helvetius, Diderot och Montesquieu förkunnade att vetenskap, kritik och individuella rättigheter var medel för att krossa gamla auktoriteter. Ändå gjorde under samma sekel en rad härskare sig till upplysningsidéernas främsta uttolkare och nyttjade dem för att stärka sin egen makt. Hos monarker som Fredrik II av Preussen, Katarina II av Ryssland och Gustav III av Sverige förenades två motstridiga löften: å ena sidan en vision om rättssäkerhet, vetenskaplighet, religionsfrihet, tryckfrihet och human lagstiftning; å andra sidan en enväldeslogik där alla reformer måste utgå ifrån den styrande monarkens vilja.

Begreppet upplyst despotism är alltså laddat med en paradox: för att bli fria måste folket lita på en enväldig härskare och mystiken kring den upphöjda monarken måste leva vidare, samtidigt som den tillåter viss offentlig kritik. I denna spricka mellan förnuftets universella anspråk och härskarens personliga makt steg Gustav III fram och gjorde sig till både filosof och teaterdirektör för det svenska riket.

Han växte upp under frihetstiden (1719–1792), en tid då kungamakten var reducerad till en maktlös symbolposition. Det reella inflytandet utövades istället av riksrådet och ståndsriksdagen. ”Rådet var i praktiken Sveriges konung” som Gustav anmärkte när han, pretentiöst nog, som 19-åring började skriva sina memoarer. Systemet eftersträvade svaga monarker och ambitionen var att ge den unge prins Gustav en uppfostran som inympade respekt för författningen. Den ambitionen kom minst sagt på skam.

Gustav uppvisade inte bara stor begåvning utan också betydande egensinnighet. Herrarna i riksrådet såg med viss oro på hur kronprinsen fascinerades av stora gestalter ur historien. Till exempel gjordes en bekymrad notering när Gustav vid tio års ålder genomgick en muntlig examination och tycktes uppskatta diktatorn Julius Caesar mer än statsmannen Gnaeus Pompejus.

Ett brinnande intresse för teater, litteratur och historia, aktivt inplanterat av modern Lovisa Ulrika, blev Gustavs väg in i en omfattande beläsenhet. Inte minst kom han, under framförallt 1760-­talet, att ta till sig många av upplysningsfilosofernas verk, eller lyssna till dem vid någon av de ”litterära assembléer” – det vill säga högläsning – som hovet anordnade.

En författare som särskilt fångade den unge Gustavs intresse var den radikale fransmannen Pierre-­Paul Le Mercier de La Rivières, som idag hör till de mer bortglömda upplysningsfilosoferna, men som i sin L’ordre de la nature drev tanken om männi­skans naturliga strävan efter behag och undvikande av obehag.

I hans idé om en ”naturlig ordning” fann Gustav en teori som inte bara legitimerade ett starkt kungligt styre utan också förenade det med upplysningens löfte om framsteg och förnuft. ”Den kommer säkert att åstadkomma en revolution i alla sinnen”, skrev Gustav entusiastiskt om boken i ett brev till sin mor. Om samhället kunde styras i enlighet med dessa ”självklara” ekonomiska och moraliska lagar skulle det, menade han, uppstå en perfekt balans mellan frihet och ordning.

Gustav anammade idén om att en upplyst monark inte bara hade rätt att styra efter eget huvud, utan också en skyldighet att göra det – för folkets långsiktiga bästa. I Gustavs ögon var detta en ideologi som inte motsade upplysningens ideal, utan snarare fulländade dem.

Samtidigt fanns det andra filosofer som Gustav förhöll sig mer ambivalent till, som Jean-Jacques Rousseau. Förvisso uppskattade kronprinsen delar av schweizarens idéer, särskilt betoningen på ett moraliskt fostrande ledarskap och värdet av känslomässig upphöjdhet. Men Rousseaus resonemang om folkets suveränitet, som han utvecklade i boken Du contrat social (Om samhällsfördraget), gick stick i stäv med kronprinsens egen övertygelse om monarkens roll som samhällets naturliga centrum. Dess­utom skulle Gustav med tiden visa sig alltför pragmatisk för att ta till sig Rousseaus idealistiska och radikala syn på samhällsordningen. Den skavde mot hans egna ambitioner.

Betydligt mer i linje med Gustavs egna tankar låg Montesquieu. Redan som ung hade han stu­derat den franske filosofens verk och till och med skrivit en ofullbordad uppsats med titeln ”Réflexions sur l’esprit des lois de Montesquieu”. Här kritiserade han Montesquieus klimatlära och menade att det var utbildning och kulturella förebilder som formade ett folk snarare än väder och natur. Senare i livet skulle han dock finna mycket att beundra i Montesquieus syn på maktdelning och behovet av balans mellan samhällets olika krafter, även om Gustav även då skulle visa sig mer pragmatisk än strikt.

Våren 1771 reste kronprins Gustav på bildningsresa till Paris. Han fick då chans att träffa några av de författare vars böcker han läst, som Claude Adrien Helvetius, Jean-François Marmontel och just Jean-Jacques Rousseau. Den senare fick han besöka i bostaden på Rue Plâtrière, men blev föga imponerad. Den 58-årige Rousseau ska ha varit fåordig och en smula ohövlig. ”Det är mycket roligare att läsa dem än att råka dem”, var Gustavs samlade omdöme om sina fysiska möten med filosoferna.

Det var också i Paris som Gustav, mitt under en kväll på operan, fick beskedet att hans far kung Adolf Fredrik hastigt avlidit. Det blev en brådstörtad hemresa. Gustav hade under flera års tid, inspirerad och understödd av franska diplomater, närt planer på att stärka kungamakten i Sverige genom en revolution. Det kommande året slöt han hemliga allianser med högt uppsatta personer inom adeln och utarbetade en plan för att med vapenmakt driva igenom en författningsändring.

Den 19 augusti 1772 fick Gustav III livgardets officerare att svära honom trohet personligen. Riksrådets medlemmar greps och kungens trupper tog kontroll över huvudstaden. Med det militära hotet hängande över sig tvingades den inkallade riksdagen att godkänna en ny regeringsform som kraftigt utökade kungens makt. Samtidigt byggde regeringsformen in några tydliga spärrar: ständerna behöll rätten att besluta om skatter, kungen fick inte på egen hand starta krig och i Justitierevisionen (landets högsta dömande instans) hade han bara två röster mot rådsherrarnas sammanlagda. På papperet fanns alltså ett slags maktdelning i Montesquieus anda, mellan den exekutiva, lagstiftande och dömande makten. Det hindrade dock inte Gustav III från att, när det passade honom, söka sätta maktdelningen ur spel.

När den nya regeringsformen väl var antagen kunde Gustav omsätta sitt upplysningsprogram i konkret politik. Under det fortsatta 1770-talet bedrev han en aktiv reformpolitik. Han förbjöd tortyr och stärkte den individuella rättssäkerheten. Han gjorde livet enklare för ogifta mödrar genom det så kallade barnamordsplakatet, liberaliserade spannmålshandeln och tog stora steg mot religionsfrihet för katoliker och judar.

Gustav insåg dock relativt snabbt att realpolitiken ibland kunde vara svår att förena med upplysningsidéerna. Ett exempel var hans inställning till det så kallade brännvinsregaliet, en reform som innebar att böndernas rätt att tillverka eget brännvin avskaffades. Sverige fick därmed sitt första statliga alkoholmonopol genom de så kallade kronobrännerierna. Gustav lät sig övertygas om att reformen var nödvändig av ekonomiska skäl, men förstod själv att den utgjorde ett föga uppskattat ingrepp i den privata äganderätten.

Makten över brännvinet var dock bara ett av flera områden där nytta fick gå före princip. En annan prövosten var det fria ordet.

Gustav III utfärdade 1774 en egen tryckfrihetsförordning som framförallt inskränkte möjligheterna att kritisera regimen. Genom att inte ge den status som grundlag blev det enkelt att skärpa förordningen när så behövdes, vilket Gustav kom att göra flera gånger.

I Gustav III:s utformning av sin egen självbild utgjorde monarkins mystik en central komponent. Därom vittnar de alltmer påkostade ceremonier som ingick i Gustav III:s nya hovordning. Bland annat lät han, likt Ludvig XIV i sitt mytomspunna Versailles, bjuda in väl valda gäster till dagliga påklädningsceremonier, så kallade levéer, där allt rampljus riktades mot kungens person. I Gustavs paradsängkammare trängdes män och kvinnor ur rikets elit och var och en hoppades intensivt att kungen skulle förära just dem med en nådig blick, eller ännu hellre ett ”Hur står det till?”.

Men den alltmer barocka hovglansen förstärkte också bilden av en kung fjärmad från folket, och irritationen började växa. Under 1780-talet blev det allt tydligare att den politiska smekmånaden var över för Gustav III. Olika missnöjesyttringar visade sig med allt högre frekvens och vid riksdagen 1786 led kungen av en stor prestigeförlust när ständerna lyckades rösta ner flera av hans förslag genom att samarbeta.

Vid det laget hade kungen redan under ett antal år närt tankar på kriget som alternativ. Möjligen kunde en militär konflikt vända det interna missnöjet mot en yttre fiende. Därtill skulle det erbjuda Gustav III möjlighet att vinna ära på slagfältet. Få svenska kungar har varit så måna om sitt eftermäle, och genom martialiska bragder hoppades han kunna ta plats i historieböckerna som ”den tredje gustaven”, jämte Gustav Vasa och Gustav II Adolf.

Det krig som bröt ut mellan Sverige och Ryssland sommaren 1788 hade han alltså själv drivit fram och det blottlägger kanske den upplysta despotismens största brist. När despotens själva maktbas hotas är det lätt att idealen åker ut genom fönstret.

Kriget var så impopulärt att ett hundratal officerare gjorde myteri – det så kallade Anjalaförbundet. Till en början såg Gustav III ut att vara på fallrepet. Han grät och beklagade sig. För sina närmaste bekände han till och med att han övervägde att abdikera. Samtidigt hade myteristerna långt gångna planer på att gripa kungen. Men så anföll Danmark, Rysslands allierade vid denna tid, Bohuslän. När Gustav III tog del av nyheten utbrast han: ”Jag är räddad!” Den danska invasionen tillät nämligen kungen att lämna krigsskådeplatsen i Finland utan att det såg ut som flykt.

Väl på säker mark inledde han en intensiv kampanj där han gav hela adelsståndet skulden för krigsbefälets myteri. Genom att spela ut de ofrälse ständerna mot adeln lyckades Gustav III krossa Anjalamyteriet och sammankalla en ny riksdag. Löften om uppluckrade privilegier för adeln gjorde att prästerna, borgarna och bönderna slöt upp på kungens sida och han lyckades driva igenom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten, vilken gjorde honom i praktiken enväldig.

Samma år som Gustav III stärkte sin makt en andra gång, 1789, stormades Bastiljen av en uppretad folkmassa och bara ett år senare internerades den franska kungafamiljen i Tuilerierna. Den gamla regimen var satt i gungning. ”Vilka förskräckliga människor! De äro Europas orangutanger”, deklarerade Gustav III som förfärat följde revolutionärernas framfart.

Det missnöje som riktades mot Gustav III handlade dock inte, som i Frankrike, om massornas traktan efter representation, utan snarast tvärtom. Gustav III:s dödsfiender återfanns nu inom den del av adelsståndet som han retat upp under kriget. Så var det män ur rikets yppersta elit som efter fredsslutet 1790 började konspirera mot ”tyrannen” och till sist tog honom av daga genom Anckarströms skott på maskeradbalen den 16 mars 1792. Attentatet var en del av en tänkt statskupp, men denna kom på skam när kungen inte avled omedelbart. Han överlevde hela 13 dagar och under den tiden kunde han både säkra tronföljden, trygga regimens fortlevnad och se konspirationen rullas upp av polismästare Nils Henric Liljensparre.

Kanske var Gustav III:s upplysta despotism bara ännu ett i raden av försök att legitimera enväldig makt? Det finns delar av den som var hämtade ur äldre tankegods – som Platons tankar om ett rättrådigt filosofvälde, där den som vet bäst bör sitta vid makten – och det finns delar av den som överlevt.

Tron på den starke och rationelle ledaren överlevde den upplysta despotismens ideal och fann under senare epoker nya ideologiska dräkter. Lenin lovade diktatur i proletariatets namn, Mussolini menade att hans envälde var till för att skapa nationell vitalitet och Pinochet rättfärdigade militärmakten som en kort kur för marknadsekonomisk hälsa. I vår egen tid beskriver Xi Jinping centraliserad makt som förutsättningen för ”gemensamt välstånd”, medan Paul Kagame i Rwanda hänvisar till behovet av snabb utveckling och social harmoni. Om någon plötsligt förklarar att terrorhotet, klimatnödläget eller nästa pandemi kräver en ”paus för demokratin”, hör vi den upplysta despotismens eko: Förnuftet ska göra er fria.