I stim, skov och kaskad

De ord vi väljer när vi talar visar vad vi tycker. Ordval påverkar hur vi alls kan tänka om vissa fenomen. Målet, särskilt i politiken, är att få så många som möjligt att ta upp mitt språkbruk, och därmed min världsbild. Kampen om språket är central i vad författaren Lars Gustafsson kallade ”problemformuleringsprivilegiet”, alltså rätten, eller möjligheten, att vara den som avgör hur vi talar om frågorna, om vi ska betrakta glaset som halvfullt eller halvtomt, och därmed också om vad det grundläggande problemet egentligen är. Gustafsson själv kopplade sitt begrepp till den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier. Den som dominerar kulturen, och därmed har det Gramsci kallade kulturell hegemoni, kan (i förlängningen) styra hur värderingar och åsikter utvecklas i samhället. Hans idé var att vänstern borde ta sig in i medierna, på universitet och i kulturlivet, för att genom att behärska dessa styra utvecklingen. Dessa tankar är även besläktade med Noam Chomskys idéer om fabricerat av samförstånd, manufacturing consent.

Länge var den här typen av tankar mest typiska för vänstern. Det var deras teoretiker som först utvecklade den typen av analys och kritik som bland annat behandlar hur reklamen påverkar oss mot att bli lydiga konsumenter, strävande efter materiell trygghet och status på ett sätt som passar kapitalisterna. Men det finns också en konservativ kritik av förytligande, konsumism, och så vidare, som smälter samman med en del vänsterkritik, inte minst i länder som Frankrike och Italien. Idag finns det även en extremhöger, som sedan åtminstone 70-talet tagit till sig Gramscis tankar om hegemoni, och som strävar efter att skapa sig ett utrymme utifrån vilket de kan påverka opinionsbildningen.

Kampen om hegemoni är en kamp om språket. Ska man få säga ”neger”? Vilka har rätt att kallas ”flyktingar”? Ska exempelvis den som fått sin asylansökan avslagen fortfarande kallas ”flykting”? Varje gång det sker något slags terrordåd återkommer diskussionen om det verkligen ska kallas ”terrorism”, respektive anklagelser om att motståndarna inte vill kalla saker vid dess rätta namn. Vänstern är apologetisk och bortförklarande mot islamistiska dåd, högern mot rasistiska, åtminstone som det utmålas i debatten.

På senare år har en egentligen rätt halvhjärtad kamp kring ordet ”hen” exempelvis utspelat sig. För de flesta mera borgerliga sinnade är det på sin höjd ett praktiskt könsneutralt pronomen. För aktivister är det ett ord som hänger samman med genderism, flytande könsidentitet och individens rätt att definiera sig själv. Ironiskt nog utpräglat liberala idéer om radikal individualism, men som genom queeraktivism och liknande upptagits av delar av vänstern. De som använder ”hen” aktivistiskt använder det ofta där vi redan hade det könsneutrala ”den”, och de väljer dessutom genomgående att skriva ”en” istället för ”man”, vilket gör att en del texter ser ut lite som ett dialektalt uttryck i någon gammal roman om lantliv före första världskriget. Men det må väl vara hänt, språket förändras, hur det ser ut för andra kan inte jag avgöra. Själv är jag skeptisk till ”hen” och kritisk mot ”en”, men jag kan ändå tänka mig att skriva ”hen”, om det någonstans någon gång skulle vara praktiskt, och om det inte skulle fungera grammatiskt med ”den”. Politisk styrning av språket, vare sig det sker från den politiska maktens eller intressegruppers sida är aldrig tilltalande för mig, av flera skäl.

Hen-reformen har av somliga jämförts med du-reformen. Jämförelsen haltar betänkligt, men är ändå intressant, för den säger något om hur man ser på ordet bland dem som propagerar för det. Det betraktas som demokratiserande, jämställt, som något modernt, och därmed också något ostoppbart, något som utvecklingen nödvändiggjort. Och så kan det kanske vara. Men om det vore så, skulle det väl inte behövas något vidare arbete för att få det att slå igenom? Många länder hade inga du-reformer, men det är lika naturligt att dua åtminstone jämnåriga där som det är i Sverige. Skulle vi verkligen tilltala varandra i tredje person, med titlar och enstaka ”ni”, om inte du-reformen genomförts? Det är naturligtvis omöjligt att veta, men utvecklingen i våra grannländer som inte genomgått den tyder inte på att någon kampanj egentligen var nödvändig, utan den var på sin höjd ett sätt att göra politik av något som redan var på väg att bli ett faktum genom folks vardagsbruk.

En intressant fotnot i sammanhanget är att det i Italien under Mussolinis diktatur faktiskt också genomfördes en reform, men där handlade det om att gå från artigt tilltal i tredje person, med ”lei”, till att gå till ett då som mera avspänt ansett ”voi”, alltså ”ni”. Den kampanjen genomfördes med sedvanlig fascistisk propaganda, enorma betongskulpturer av ordet ”voi” och entusistiska påståenden om att det var oitalienskt, att det tillhörde en tidigare, servil epok, att tilltala folk med ”lei”, medan ”voi” var modernt, folkligt och fascistiskt. Så snart fascismen försvunnit återgick italienarna till artighet i tredje person, utom på vissa dialekter och, kuriöst nog, i dubbningen av utländska filmer. Någon enstaka försökte driva med förändringen och det fascistiska nit den genomfördes med. Komikern Totò gjorde en sketch i vilken han ändrade Galileo Galilei till Galileo Galivoi. Mussolini gillade den icke, Totò gjorde avbön. Kampanjen för att förändra tilltalsformerna under fascismen hängde samman med andra, som syftade till att rensa italienskan från utländska ord, och hitta på italienska motsvarigheter istället. Den typen av försök verkar göras återkommande, inte minst i mindre språk, och en del ord som konstrueras så överlever faktiskt, som norskans ”fjernsyn” och ”kringkasting”. Med detta vill jag inte säga att viljan att påverka och förändra vårt språkbruk är fascistisk, men däremot är det naturligtvis uttryck för makt och kontrollbehov, vilket även demokratiska stater ägnar sig åt, även om det inte alltid sägs rakt ut. Språkkontroll och strävan efter hegemoni är oskiljaktiga.

När jag frågade helt förutsättningslöst på Facebook vilka folk tycker är samtidens ”värsta klichéer, standardfraser, öknamn, nyord, formler, soundbites, corporate bullshit, övertalningsdefinitioner osv?” fick jag många intressanta svar. De flesta tycker illa om de ord som deras politiska motståndare gillar, de till vänster nämner exempelvis ”skäggbarn”, ”batikhäxa” och ”gammelmedia”, de till höger snarare ”utmaning”, ”värdegrundsabete” och Löfvens återkommande ”inte okej”. Flera klagar på dåligt språkbruk i största allmänhet, som när man säger ”vart” istället för ”var”, byter tempus mitt i en mening och slappa stående uttryck, som ”vi ska titta på det här” och annat i samma stil. Återkommande är också hur många som stör sig på onödiga anglicismer, ”validera”, ”spendera”, ”komittad”. Vare sig ”hen” eller ”en” nämndes, vilket verkar tyda på att de har accepterats i rätt hög grad – något som i sig är rätt intressant.

Politisk jargong, mäklarspråk, sportjournalistuttryck, kultursidesord, ord som markerar tillhörighet, identitetspolitiska schibolletord – allt sånt stör jag mig på. Dåligt språk leder till dåligt tänkande, till dåliga samtal, till en försvagad och tillplattad offentlighet. Men dåligt språk behöver varken vara nyord, anglicismer eller fåniga klichéer. Dåligt språk är det språk som styrs av stående formuleringar, som formelmässigt upprepar något som redan anses givet och klart. Ett levande språk kan naturligtvis bekräfta det rådande, men även när det bekräftar måste det göra det aktivt – det finns inget självändamål i ifrågasättande, däremot i att håll tanken levande.

Den tyske litteraturvetaren Victor Klemperers beskrivning av hur det nazistiska språkbruket kom att genomsyra Tyskland före och under Hitlers år vid makten, som han redogör för i LTI – Tredje rikets språk (Glänta produktion, 2006) är ett av 1900-talets omistliga dokument. Inte minst för att han så väl beskriver hur propagandans språk äter sig in i vardagssamtalen och gör det omöjligt för folk att tänka utanför nazibubblan, också om de själva var antinazister, liberaler, kommunister eller till och med judar. Även George Orwells framställning av nyspråket i 1984 är en viktig beskrivning av hur inskränkningar i ordförrådet systematiskt kringskär människors personliga och intellektuella frihet. Andra exempel finns också, som Aldous Huxleys beskrivningar av språket i Du sköna nya värld. Klemperer fortsatte sitt arbete med språkkritiken i sina dagböcker under återstoden av sitt liv i DDR. Han tog upp flera likheter och beröringspunkter mellan LTI och det kommunistiska språket, som han kallade LQI, lingua quarti imperii, det fjärde rikets språk. Men alla dessa författares beskrivningar och modeller härrör från en annan tid, då makthavarna verkligen kunde bestämma vilka nyheter som nådde ut och hur de givna formuleringarna skulle vara. Etermedierna var enkelriktade och censuren ännu möjlig. Läget idag är helt annorlunda, vilket gör att lärdomarna från 1900-talets totalitära erfarenheter måste tas med en nypa salt.

Opinioner idag rör sig på helt andra sätt än tidigare. Det är ett återkommande påstående att sociala medier skapar så kallade filterbubblor, där man enbart får sin egen världsbild bekräftad. På nätet riskerar man att radikaliseras, man kan dras in i islamism eller nazism hur lätt som helst tydligen, och hatgrupper, troll, och ryska trollfabriker pekas ut som ett hot mot den fungerande offentligheten och demokratin. De som inte håller med om detta anser i sin tur att demokratin idag är ofullständig, och att själva ordet ”populism” eller ”högerpopulism” numera missbrukas av dem som helt enkelt vill skydda sina egna positioner. Samtidigt som filterbubblorna sägs isolera oss skapas ”säkra rum”, efter amerikansk förebild, ”safe spaces”, där folk utesluter alla som inte passar in i sammanhanget, till exempel kan bara kvinnor, bara muslimer eller bara sådana som själva anser sig vara svarta vara välkomna i vissa rum. Även där bekräftas ensidigt den egna världs- och självbilden i en sluten miljö. Egentligen är det knappast något kontroversiellt med detta, alla typer av intressegrupper har naturligtvis rätt att skapa sig egna sammanhang där de kan dryfta sina angelägenheter i avskildhet, och folk har väl alltid valt sina medier efter vilka politiska åsikter de har. Vad man anser om filterbubblor respektive säkra rum beror också mycket på ens egen hemvist politiskt. Min personliga erfarenhet av debatt på nätet är att många fler olika källor är tillgängliga och att olika människor i högre grad än kanske någonsin tidigare möts och samtalar med varandra. Men det kanske bara är jag som inbillar mig det i min egen lilla bubbla. Det är en av de där sakerna som är lika svåra att avgöra som den om hur andra uppfattar färger – ser de verkligen exakt likadana ut för dig som för mig?

De flesta svenska antirasister vill att inga skillnader ska göras mellan landets invånare, och därmed att inga epitet som anger någons etnicitet ska användas, vare sig i nyhetsrapportering eller statistik. För den svenska antirasismen har länge färgblindhet varit ett ideal, vilket också omöjliggjort diversifierad statistik kring sociala förhållanden och så vidare. Å andra sidan finns idag de som vill tydliggöra klassmotsättningar och olikheter i social status utifrån hudfärg. Dessa, som forskaren Tobias Hübinette, är mycket noga med att påpeka att den svenska antirasismens föregivna färgblindhet är illusorisk, och att det i själva verket finns en strukturell rasism i Sverige som systematiskt utesluter och håller ner dem som inte anses passa in. Hur man än vänder sig i dessa sammanhang blir det problem – för vilken statistik ska bedömas som relevant? Ska bara det som kan sägas vara till fördel för de förfördelade lyftas fram, eller måste inte också då till exempel brottsstatistik föras utifrån etniska uppdelningar? Och hur ska det i sin tur göras utan en fullständig katalog över födelseplats, föräldrars födelseplats, uppväxtförhållanden, ekonomisk status, religion, och så vidare. Både färgblindhet och katalogisering utifrån hudfärg tycks mig väldigt problematiska. Kampen om hegemonin är långtifrån färdig i det sammanhanget, men den utspelar sig i allt högre grad idag internt, bland olika slags antirasister.

Ett antal fenomen, som inte är helt nya, men som förstärks av den nya tekniken, är viktiga att försöka förstå. Jag kallar dem: stim, skov och kaskad. För att börja bakifrån, så är kaskader då ett visst begrepp, en åsikt eller något annat i samma stil, även en meme, som snabbt sprider sig över många användare i sociala medier. Det kan användas även för att beskriva hur nya åsikter eller insikter sprider sig i grupper på andra sätt, men som sagt: tendensen att det uppstår kaskader förstärks mångfalt av de sociala medierna. Dessa är omöjliga att kontrollera, kan vara svåra att sätta igång med något bestämt mål i sikte, men när de väl fått fart kan de leda till verkliga skov, alltså att någon uppfattning får snabbt genomslag och påverkar hur vi talar om ett fenomen, och därmed uppfattar det. Stim är de som rör sig i grupp, naturligtvis, också något som är vanligt, mycket äldre än internet och sociala medier, men förtydligat idag, på ett sätt som det aldrig varit tidigare. Den uppmärksamme kan följa hur stim bildas i realtid på sociala medier.

Troll är experter på att manipulera offentligheten. De jobbar i stim, och försöker få igång kaskader som kan leda till skov. Ofta gör de det genom angrepp på specifika personer, genom att avslöja något som kan ställa till skada eller förvirring, genom att hitta på nyheter eller liknande typer av aktiviteter. Deras mål är att så tvivel och disruption. Det har alltid funnits de som försökt påverka negativt, agent provocateur är inget nytt. Det ökända antisemitiska falsariet Sions visesprotokoll är väl det mest slående exemplet på traditionella trollmedier, som bidragit till antisemitism, och som sprids över världen och refereras till jorden runt än idag. Inte minst i Mellanöstern, där den ständigt ges ut i nya upplagor.

Samtidens troll använder sig ofta av ett slags språklig judo – de vänder motståndarens kraft mot den själv, genom att ta dess uttryck och vända på det, vränga det ut och in, rikta det tillbaka mot den som först sade det eller, i enklaste fall, helt enkelt försöka göra sin motståndare till en meme, någon som kan förlöjligas systematiskt i alla tänkbara sociala medier. Att bemöta troll med att försöka trolla själv fungerar inte. Mer trollande leder bara till mer förvirring, vilket enbart trollen vinner på, eftersom disruption är ett självändamål för dem. De är experter på det de sysslar med, och etablerade politiker som försöker skapa memer riskerar att detta faller tillbaka på dem själva. För den som vill fördjupa sig mer i detta ämne när det gäller det svenska språket finns en nu tio år gammal, men ännu aktiv, tråd på Flashback, där vrängandet, vridandet och vändandet på samtida ord och uttryck, som av medlemmarna i tråden uppfattas som politiskt korrekta kan följas. Tråden heter ”Medievänsterns propaganda-vokabulär – förslag behövs?” och den startades med syftet att bygga upp en pk-parlör, för dem som är anti-pk, naturligtvis. I den 365 sidor långa tråden kan de språkstrategier som används studeras. Rätt mycket är rasistiskt, förgripligt, aggressivt, men icke desto mindre är det intressant och viktigt att följa deras tankegångar, ordvändningar och försök att skapa olika slags motpropaganda. Ord som ”batikhäxa”, ”skäggbarn” och ”kulturberikare” härrör ur denna fatabur, även om de inte skapats just i den tråden. Här några exempel, för att visa hur det kan fungera:

Troll– Person som uttrycker saklig kritik mot etablissemanget på internet.

Expert– Proffstyckare som har åsikter som går i linje med etablissemanget

Nätsvans– Ett kollektiv av helt vanliga människor som på ett aktivt sätt följer en webbsida/offentlig person/informationskanal som inte följer etablissemangets narrativ.

Intressant nog var Goebbels ett tidigt och skickligt troll, som visste precis hur man skulle driva med sina motståndare och få skrattarna på sin sida. Det var en strategi, som han använde inte minst för att vinna anhängare i det ”röda Berlin”. Humor, nyord, att vränga motståndarnas begrepp och rikta dem tillbaka mot dem själva, var några av de trick han använde sig av. Och det fungerade där och då, han fick skrattarna på sin sida och Berlin blev allt brunare… liksom den typen av taktik tycks fungera än idag. Samtidigt är naturligtvis inte taktiken i sig unik. Under Milosevics sista tid vid makten i Serbien förekom det demonstrationer som spexade och skojade på gatorna för att driva med honom. Den östeuropeiska humorn, driften med makten i Sovjet, är ett rätt välkänt fenomen, och mycket av 68-rörelsen handlade om skämt, skoj, gatuteater och aktivism som syftade till att förlöjliga makthavarna. Den som befinner sig i underläge har större möjligheter att använda den typen av karnevaliska metoder, vare sig den sen vill ont eller gott. Även på Kuba finns för övrigt en rik folklig humor, med udden mot makthavarna i kommunistpartiet. Min favorit bland dess uttryck är nybildningen ”sociolismo”, istället för ”socialismo” – ”socio” betyder kompis, och ordet är perfekt dubbeltydigt, då det både kan syfta på sammanhållning vänner emellan, och korruption, som styrs av de ”vänner” som har makten i landet, och som ser till att behålla den tillsammans.

Språk är en levande materia, det är föränderligt och utvecklas hela tiden. Utvecklingen sker på flera olika sätt, som ibland samverkar med, ibland motverkar varandra. Folkliga bruk, slang, dialekter och sociolekter kan utveckla egna ord, som ibland letar sig in i det mera allmänna språkbruket, ibland bara fräser till och slocknar, efter att ha varit moderna ett litet tag. Få saker är så skrattretande för ungdomar som gammal slang, och få saker så svårbegripliga och ofta provocerande för äldre som ny slang. De här rörelserna går inte att kontrollera, men de går att förstå och förhålla sig till, och när tempot i utvecklingen, nyord och övertalningsdefinitioner ihop med memernas genombrott skapar nya förutsättningar för vårt politiska språk, som gör det kvicksilveraktigt föränderligt, krävs det både aktivitet och intelligens av den som vill göra genomslag i debatten.

Metadebatt är viktig, för den avgränsar och förtydligar vad vi talar om. Menar du detsamma med ”demokrati” som jag verkligen? Vad innebär ditt ”frihet”? Språklig medvetenhet är viktigare än någonsin i dessa trolltider. Metadebatten borde vara en integrerad del av det politiska samtalet. Låt mig nu avsluta detta med några lärdomar och beskäftiga råd till politiker, makthavare och opinionsbildare. Först och främst: Du kan inte bestämma hur dina ord kommer att uppfattas, du kan inte kontrollera vad folk kommer att lägga för innebörd i det du säger. Det enda du kan göra är att vara så klar och tydlig, så ärlig och konsekvent, så saklig och transparent det bara går. Hyckleri slår tillbaka, klichéer slår tillbaka, maktspråk slår tillbaka. I en demokratisk stat med fri debatt är det enbart genom din egen trovärdighet som du kan säkra ditt inflytande. Ett tag gick det bra med pr-byråproducerade soundbites, men den tiden är förbi. Tar du till anekdotisk bevisföring öppnar du för att dina motståndare också gör det. Kör du känsloargument öppnar du för att andra gör likaså. Beklagar du dig över fake news måste du se till att inte bara vara sanningsenlig själv. Om du är en demokratisk politiker som vill motverka populism måste du se dig i spegeln först, och se till så att du är sammanhängande, relevant och sanningsenlig när du uttalar dig. Jag upprepar: Du kan inte trolla troll. De vinner när du spelar enligt deras spelregler. Det enda sättet att bekämpa dem är de jag redan räknat upp. Följ de råden så vinner du, och rätt sett blir trollens ordlekar och populismens utmaningar av hegemonin då en möjlighet till förnyad och förbättrad demokrati, snarare än något hot.