Maria Sibylla Merian – banbrytande och lysande

I juni 1699 begav sig Maria Sibylla Merian,­ en 52-årig, nyligen frånskild konstnär som blivit naturforskare, tillsammans med sin tjugoåriga dotter Dorothea, från Europa till Suri­nam. Syftet med resan till landet strax norr om ekvatorn på nordöstra hörnet av Sydamerika var att studera insekter i tropikerna. Företaget var inte bara ovanligt för en kvinna. Ingen tidigare europeisk naturforskare hade vågat sig på en sådan självständigt planerad och finansierad expedition. Och en resa över havet till tropikerna var i sig vådlig. Många hade gett sig iväg men aldrig kommit fram eller hem efter att ha omkommit till sjöss eller dött av sjukdomar orsakade av parasiter eller, just, insekter.

Under årtusenden har insekter hos många framkallat mer obehag än de flesta andra djur. Men samtidigt som många känner avsky inför eller har fobier mot dessa små ”kryp” eller ”fän”, blir andra hänförda över deras skönhet. Plinius d ä, som under första århundradet eKr ensam skrev sin tids Wikipedia, bad läsarna att inte hoppa över kapitlet i Naturalis Historia om insekter, även om de kände motvilja mot många av dem. Han frågade: ”Varför skall vi fortsätta att beundra elefanter, tigrar och lejon, medan Naturen visar sig tydligare i hennes minsta skapelser?” Kristna författare ersatte snart ”Naturen” med den ”Gudomliga Skaparen” och små insekter hölls fram som rikedomen och prakten i hans skapelse.

Men inställningen till insekter var ändå negativ, tills de under 1500- och 1600-talen började dra till sig stor uppmärksamhet från naturfilosofer och konstnärer som samlade in, odlade, studerade och presenterade dem i konstverk.

Maria Sibylla Merian föddes 1647 i Frankfurt som enda barnet i sin fars andra äktenskap. Matthaus Merian, som var bok- och karttryckare, hade ingått ett nytt äktenskap efter det att modern till Maria Sibyllas sex väsentligt äldre halvsyskon dött. Maria Sibylla blev faderns ögonsten. Han sade sig veta att hon skulle bli något stort och göra namnet Merian­ berömt men fick inte uppleva att han fick rätt. Han dog när Maria bara var tre år, ironiskt nog när han badade i Bad Schwartbach, en kurort känd för sitt hälsobringande vatten.

Efter faderns död gifte modern om sig med stillebenmålaren och gravören Jacob Marrell, som undervisade sin unga och uppenbart mycket begåvade styvdotter i akvarellmålning. Maria var främst intresserad av insekter och hon började tidigt att rita silkesmaskarna som livnärde sig på mullbären i hennes trädgård. Genom skarpa observationer lärde hon sig att dessa silkesmaskar och andra larver förvandlades till nattfjärilar och fjärilar, och hon började samla så många larver hon kunde för att se vilken sorts nattfjärilar eller fjärilar de skulle bli.

Redan som 13-åring hade Maria bevittnat och avbildat silkesmaskens metamorfos, nästan ett decennium innan någon publicerade en beskrivning av processen. Kunskapen om insekter var då tämligen begränsad. Många natur­filosofer trodde på förekomsten av ”uralstring”, att larver uppkom ur ruttet kött och att flugor och andra flygfän på samma sätt uppkom ”spontant” från död materia, såsom lera, sand, vatten och exkrementer.

De första mikroskopen som konstruerades i mitten av 1600-talet gav förutsättningar för ingående anatomiska och, i viss mån, fysiologiska studier, och holländaren Jan Swammerdam visade alldeles klart att bisamhällets ”kung” i själva verket var en drottning, som hade äggstockar. Han visade också att den insekt som genomgår en fullständig metamorfos från ägg till larv, sedan till puppa och slutligen vuxen insekt är en och samma individ. Swammerdam avfärdade bestämt idén om uralstring, som han också menade innebar ett förnekande av Guds allmakt.

Ett par år efter att Merian hade bevittnat en silkesmasks metamorfos publicerade den holländske målaren Johannes Goedaert verket Metamorphosis Naturalis, med illustrationer av metamorfosen hos många olika insekter. Verket tycks ha stimulerat Merian till egna intensifierade studier av metamorfosen hos olika insekter. Hon kunde snart bevittna och dokumentera hur dag- och nattfjärilar lade ägg från vilka det bildades larver och, i sinom tid, nya fjärilar. Arbetet fordrade tålamod och uthållighet men Merian­ fick sin belöning varje gång hon såg en fjäril ”födas”.

Som 18-åring gifte hon sig 1665 med Andreas Graff som varit lärling hos Merians styvfar. Vid 28 års ålder var han redo att bli gravör och mästare i sin egen rätt, men för det var han enligt skrålagen tvungen att gifta sig. År 1668 födde Merian dottern Johanna Helena och tio år senare Dorothea. Strax därefter flyttade den unga familjen till Andreas Graffs födelsestad Nürnberg.

Merian fick tidigt lära sig att för att lyckas som konstnär måste man samtidigt vara entreprenör. Vid sidan om målning lärde hon sig också att gravera, och för att dryga ut familjens ekonomi utförde hon också en stor mängs botaniska illustrationer och gav mellan 1675 och 1680 ut flera volymer med botaniska gravyrer.

Under de fjorton år familjen skulle komma att tillbringa i Nürnberg fortsatte Merian sina studier av insekter, och hon publerade1679 ett förs­ta verk, Raupen, om insektslarvers förvandling och de speciella växter som ger dem näring, och en andra volym följde 1683.

Med sina målningar bröt Merian ny mark. Före henne trodde man att små djur måste avbildas “små”, men hon visade att djur kan avbildas i vilken storlek som helst om de avtecknas proportionella till bakgrunden. Istället för att visa djur och växter i ett speciellt ögonblick, kombinerar hon de olika stadierna av tillväxt och förruttnelse och visar, på samma bild, blommor som är i knoppning, nyss utslagna och även vissna blommor. På samma sätt avbildar hon blad som spirar, frodas, blir bruna, dör och faller, och många av dem är halvt uppätna av larver. Insekterna visas också när de passerar genom varje stadium av sina märkliga cykliska liv.

Som en av de första avbildar hon organismerna på deras värdväxter och ritar den typ av skador de lämnar efter sig. Genom att dokumentera växternas och insekternas olika stadier registrerar hon tidens gång samtidigt som hon riktar uppmärksamheten mot naturens ofullkomlighet.

1685 återvände Merian till Frankfurt för att stötta modern men också för att, plötsligt, lämna Johan Graff efter 20 års äktenskap. En samtida tidning anger Graffs ”skamliga laster” som orsak, vilket kan förklara hennes nästa drag. Tillsammans med modern och döttrarna anslöt hon sig till Labadisterna, en strängt pietistisk, protestantisk sekt i Nederländerna, som förespråkade celibat och inte erkände formella äktenskap. För att ansluta sig gav sektmedlemmarna upp alla sina ägodelar och bodde isolerade på landet. När modern några år senare dog lämnade Me­rian och döttrarna sekten och slog sig ner i Amsterdam. Merian lyckades då få tillbaka sina målningar, som tydligen magasinerats.

I Amsterdam kunde Merian hos samlare studera exotiska exemplar av fjärilar och andra insekter från Amerika. Hon ville veta mer om varifrån de kom, hur de fortplantades och hur de livnärde sig och fattade det modiga beslutet att göra en forskningsresa till holländska Surinam för att studera och dokumentera insektslivet i tropikerna.

För att kunna finansiera en resa till Sydamerika sålde Merian ett stort antal av sina målningar. Som ett mindre bidrag fick hon av staden Amsterdam,som första kvinna någonsin, ett litet stipendium för ett vetenskapligt ändamål, och i juni 1699 avseglade hon och dotter Dorothea till Surinam.

Merian hade förväntat sig att i Surinam få viss hjälp av europeiska kolonisatörer, men var tvungen att tillsammans med sin dotter klara sitt boende och arbetet i regnskogen på egen hand. Den hjälp hon fick var från indianer och afrikaner som under holländska slavägare levde under mycket hårda förhållanden. Merian förlitade sig på deras kunskap och expertis för att identifiera växter och förstå dessas användningsområden. Av direkt praktiskt värde var att hon fick deras hjälp, eller utnyttjade dem, för att kunna ta sig fram i den oländiga djungeln men också i sitt ”biologiska laboratorium”.

Enligt Linnélärjungen Daniel Rolander, som ett femtiotal år efter Merian besökte Surinam, bidrog afrikanska slavar till Merians arbete genom att dag som natt vaka över hennes kärl med larver för att se om larverna förpuppades och för att driva bort myror som försökte äta upp larverna. Det finns ingenting som tyder på att hon direkt ”använde” förslavade människor i den exploaterande mening som förknippas med slaveri, samtidigt som hon inte direkt, i otvetydiga termer, fördömde slaveriet. Men med sympati skrev hon: ”Indianerna och de svarta slavarna, som har stora kunskaper om örter, använder fröna från påfågelsblomman (Caesalpinia putcherrima) för att abortera sina barn, så att de inte skall bli slavar som de själva.”

Vistelsen i regnskogen i Surinam varade i två år. Hon ansåg sig inte färdig med sitt arbete men blev allvarligt sjuk i malaria eller möjligen gula febern och tvingades återvända till Amsterdam. Tre år efter hemkomsten publicerade hon resultaten av expeditionen i ett magnifikt verk, Metamorphosis insectorum Surinamensium (1705; nedan benämnd Metamorphosis), som hon publicerade själv, och den var en av de största volymer som någonsin kommit ut, 53 x 35 cm.

Med sin”Dagbok” som underlag kombinerade hon 60 illustrationer av flora och fauna med förklarande beskrivningar. Alla insekterna avbildades i naturlig storlek och i deras verkliga habitat – på de plantor de förekommer, och illustrationerna avbildar dessutom andra växter och djur i regio­nen. Verket var det första någonsin som ägnades åt Surinam och gav henne stor internationell uppmärksamhet. Det har kommit att betraktas som ett av de mest fascinerande verken i naturvetenskapens historia samtidigt som det fått en bestående plats i konsthistorien.

Hösten 2024 rapporterade Rijksmuseet i Amsterdam i jublande ordalag att man lyckats förvärva ett exemplar av första utgåvan av Metamorphosis insectorum Surinamensium och att det därmed fyllt en förarglig lucka i sin boksamling som innehåller drygt en halv miljon böcker om konst och konsthistoria.

Utgivningen av Metamorphosis gav Merian erkännande och berömmelse, men hon blev inte rik. Under många år slet hon med nya utgåvor för att kunna bli av med skulder efter expeditionen till Surinam, och efter ett slaganfall 1715 som gjorde henne delvis förlamad, försvann hennes krafter och hon dog, nästan utfattig, 1717 vid 70 års ålder.

Samma dag som Merian dog förvärvade den ryske tsaren Peter den store, genom ombud, en stor del av Merians målningar för 3 000 holländska gulden, vilket motsvarade 8–10 årslöner för en skolad snickare. I köpet ingick också tidiga blomstermålningar, några målade då Merian var åtta år.

Merian var inte den första naturforskaren som illustrerade sitt eget arbete, men hon var en av de första utbildade konstnärerna som genomförde långtidsstudier av en specifik grupp av organismer. Texten och bilderna som ligger till grund för hennes volymer är resultatet av årtionden av noggranna observationer av insekternas livscykler, och hennes skicklighet i att dokumentera vad hon såg var oöverträffad. De allra flesta av hennes målningar är avbildningar av levande organismer som hon utfört med konstnärlig skicklighet och precision som jämförts med Albrecht Dürers.

En annan faktor som bidrar till kvaliteten på bilderna i de tidiga upplagorna av Merians verk är att hon själv noggrant kontrollerade produktionen av dem. Hon graverade själv samtliga femtio plåtar som användes för tryckningen av var och en av de två första delarna av Raupen. För Metamorphosis, graverade hon bara en plåt men måste ha övervakat gravörerna, för förutom avståndet mellan organismerna på sidan finns det få skillnader mellan de tryckta bilderna i Metamorphosis och de ursprungliga akvarellerna av hennes hand. Gravyrerna i några av de förs­ta upplagorna av hennes verk var också handkolorerade av Merian själv.

Senare utgåvor av Merians böcker avviker ofta en hel del från originalen. De färglades, ofta dåligt, av andra, och det är bara de ursprungliga målningarna och de gravyrer som färglagts av Merian själv som säkert visar insekternas verkliga färger.

J W von Goethe och Carl von Linné och många andra av 1700-talets stora naturfilosofer skrev om ”den respekterade” Merian, som Linné helt litade på när han beskrev växter som han inte hade egna exemplar av; i sin Systema Naturae citerar han Merian ett fyrtiotal gånger. Men under 1800-talet riktades skarp kritik mot Metamorphosis som påstods innehålla ”entomologiska karikatyrer” och ”avsiktliga lögner”. Merian hade i en gravyr avbildat en fågeldödande spindel och i text skildrat hur myror kunde bygga broar med sina kroppar.

Gemensamt för kritikerna var, med en hi­storikers ord, att de aldrig satt sin fot i Suri­nam. Att flera samtida entomologer tog Merian i försvar hindrade inte att hennes eftermäle fläckades. Uppenbarligen hade 1800-talets entomologer svårt att acceptera en kvinnas banbrytande arbete, särskilt som hon tackade afrikanska slavar för deras hjälp.

Hennes upptäckter har senare bekräftats och under 1900-talet fick hon full upprättelse, både som banbrytande entomolog och lysande konstnär. Hon har avbildats på banksedlar och frimärken, och ett drygt tiotal taxa (arter och släkten) har fått namn efter henne, de flesta på 1900- och 2000-talen. Som en näsknäpp åt hennes vedersakare har den fågelätande spindeln fått namnet Avicularia merianae.

Idag finns tre uppsättningar originalakvareller för Metamorphosis: en på Windsor Castle, en annan på British Museum, och den tredje, som tsar Peter den store köpte, på ett konstmuseum i Sankt Petersburg.