Övertron på mätning

Abstrakta kvantitativa mått har blivit avgörande ingredienser i samtidens recept för framgång. Med hjälp av olika algoritmer såsom BMI för att mäta hälsa, H-index för att mäta akademisk framgång eller BNP för ekonomisk tillväxt utvärderas och kontrolleras både individer och organisationer. Men allt detta mätande är inget nytt. Det har förekommit åtminstone sedan början av 1800-talet då Hans Järta riktade kritik mot den ökade fascinationen för statistiska uppgifter – särskilt i hans landshövdingeberättelse över Kopparbergs län 1812–1822 och texten ”Om statistik”. Järtas kritik är särskilt värd att uppmärksamma i diskussionen om hur abstrakta mått riskerar att dra sönder samhället, liksom hur de samtidigt kan vara viktiga för organisering om de är inbäddade i bildning och moral.

Järta blev som 36-åring landshövding i Kopparbergs län 1812. Han hade växt upp i Dalarna, studerat vid Uppsala universitet och hade erfarenhet av att arbeta vid olika myndigheter, vara Kopparbergs kommissionär i Stockholm, jurist, politiker, författare och sekreterare till 1809 års svenska författning. Hans mångfasetterade kunskaper, parat med ett historiskt intresse, låg till grund för kritiken av ensidig styrning genom abstrakta mått.

Hans Järtas landshövdingeberättelse innehåller en detaljerad beskrivning av Dalarnas seder och bruk, naturresurser, transportmöjligheter, liksom av hur olika näringsgrenar samverkade – som i en organism. På det sättet gick han långt bortom den mall och de kategorier och kolumner som en landshövdings redogörelse formellt skulle följa. Järta ansåg att denna mall skulle ge en alldeles för mekanisk bild av landskapet, framförallt för att olika delar och verksamheter skulle redovisas isolerat från varandra och det som var till gemensam nytta skulle sönderdelas. De som utarbetat mallarna hade varit alltför beroende av idéer­ från den ”stats-economiska materialismen”, enligt vilken människor bör underordnas aritmetiska beräkningar för att inte irra runt som oskäliga djur. Denna lära hade, enligt Järta, gjort sig märkbar bland merkantilister och särskilt bland fysiokrater, som använde det abstrakta måttet ”produktionsvärde” för att utveckla jordbruket och skattesystemet.

”Det är i landshövdingeberättelsens redogörelse som Järtas idéer och lösningar formas till initiativ anpassade just för Dalarna.”

Järtas kritik av användningen av abstrakta mått i ”Om statistik” var generell och täckte många delar av samhället. Enligt honom fungerar statistiken endast i ett samhälle där invånarna utför mekaniserade uppgifter. Detta illustreras med problemet att mäta stridskraft via måttet antal soldater – vilket bara stämmer om krigskonsten är helt mekaniserad.

Andra exempel på beräkningsproblem som Järta tar upp gäller just produktionsvärdet. Om fabrikers produktion mäts i penningvärde ser det ut som om de är väldigt viktiga för nationen. Men om man beaktar hur sådana fabriker påverkar hela ”samfundsorganisationen” går det inte bortse från det eländiga med att barn stängs in i fabriker där de med en mekanisk rörelse utför en liten del av hela konstverket. Måttet produktionsvärde bortser dess­utom från att människan har blivit ett bihang till maskinkraften och samtidigt förlorat den moraliska förmågan. Ytterligare exempel på problem med måttet produktionsvärde är att det inte tar hänsyn till att vissa varor (till exempel brännvin) kan ha negativa effekter, att musik har goda effekter på känslotillstånd eller att domare värnar om landets inre fred.

I Järtas landshövdingeberättelse för Stora Kopparbergs län varnade han för att styras av ensidiga mekaniska beräkningar och att låta färdigheter i att automatiskt fylla i kolumner bli viktigare än att ledas av ”den klara och öfvade blicken, med den lifliga känslan, med det moraliska omdömet”. För att bedöma situationer och åtgärder utifrån en helhetsförståelse för hur sy­stemets delar samverkade, i vad han beskrev som en ”idoghetsorganism”, var han tvungen att gå bortom de formella kraven:

”Det gick helt enkelt inte att klumpa ihop all­mogen och anta att bönderna utförde likartade och mekaniska sysslor.”

”Gränsorne för denna underdåniga Berättelse och dess i nåder föreskrifna form medgifva mig icke, at söka framställa Länets näringsyrken såsom utgörande tilsamman en enda organisation uti hvilken alla delarne, under en ständig vexelverkan, ömsesidigt frambringa, underhålla och fortdrifva hvarandra til et gemensamt mål. En sådan framställning borde vara historisk, borde ådalägga utvecklingen af den moraliska kraft, som småningom bildat detta konstigt sammanflätande idoghets-system, och som lefver i hvarje dess tråd eller åder. Men Statistiska Taflor lemna ej rum åt mera än den, vid en gifven tidpunct kända eller förmodade, producten af någon kraft, hvars inre beskaffenhet och styrka, samt hvars progression icke kunna med zifferräkning bestämmas.”

I ”Om statistik” utvecklar han sitt resonemang och förklarar att livskraften i organismen försvinner när helheten delas upp och sysslor mekaniseras, vilket användare av abstrakta mått både förutsätter och bidrar till:

”räknemästaren adderar, subtraherar, multiplicerar och dividerar således ouphörligen enkelheter af skiljaktiga qvantiteter, och talen, som derigenom upkomma på papperet, hafva ingen motsvarighet i det verkliga samfundslifvet. De kunna endast närma sig til sanning, i samma mån som Staten närmat sig til et dödt ma­chineri, uti hvilket samhällets medlemmar verka såsom räknebara ting, och icke såsom lefvande beståndsdelar af en frisk organism. Statistiken förutsätter mekaniserade Stater, med aftynande anda och kraft, och det värde, som denna vetenskap i nyare tider vunnit, röjer alltså lågheten af de moderna politiska begreppen, samt de derefter bildade statsinrättningars rigtning at förnedra menskligheten.”

Isin omfattande landshövdingeberättelse gick Järta bortom abstrakta mått och standardiserade mallar. Det viktiga var att göra rättvisa åt hur Dalarnas olika näringsverksamheter tillsammans med lokala seder och bruk stödde varandra – i en egenartad idoghetsorganism. Järta påpekar att ”folkets bildning, lynne, seder, konst- och näringsflit samt välmåga, icke allenast uti de särskilda af detta vidsträckta Läns hufvude­lar, utan äfven i Socknar, som gränsa intill hvarandra, äro skiljaktigheterna så märkbara och så mångfaldiga, at man icke kan sammanföra dessa olika folkmassor, äfven af olika ursprung, under någon sådan allmän caracters-teckning, som det i nåder meddelade formuläret äskar”.

Det är i landshövdingeberättelsens redogörelse som Järtas idéer och lösningar formas till initiativ anpassade just för Dalarna. Där finns detaljrika förklaringar av de skilda geografiska förutsättningarna i olika delar av länet. I några socknar var risken större för frost medan andra riskerade översvämningar och olika grödor var lämpliga i olika socknar beroende på jordmån. Några områden hade behov av bättre transportmöjligheter, både när det gäller vägar och vattenvägen via Dalälven. Och, olika byar hade varierade möjligheter till binäringar till jordbruket, såsom malmbrytning eller inkomster från skog.

Det så kallade undsättningssystemet, som Järta utvecklade, skulle minska effekterna av ­missväxt. Initiativet är särskilt intressant som exempel på hur nödvändigt det var att bygga ett situationsanpassat nödhjälpssystem – utifrån en förståelse för egenarter och en helhetsförståelse för länet som organism. Detta system gav allmogen möjlighet till inkomster genom vägarbeten, dikning och transporter. Järtas undsättningssystem omfattade även Falunbygdens mer eller mindre lokala kreditsystem som byggde på assignationer (checkar som cirkulerade som betalningsmedel). Det var ett system som skulle underlätta bergsverksamhetens problem med långa kreditgap, det vill säga att det tog lång tid mellan produktion och betalning.

Assignationerna var även viktiga som betalningsmedel för bönderna, särskilt i de södra socknarna. I landshövdingeberättelsen väger Järta nackdelen med systemet: det innebar risk för att bönder som pantsatt sin jord kunde hamna i en kreditfälla. Men samtidigt gjorde kreditsystemet det lättare för dem att utföra olika sysslor för att kunna betala tillbaka de skulder som uppstått genom nödhjälpen. Att ge bönderna möjligheter att betala av sina skulder ansåg Järta var viktigt för bergverken, som enligt honom hade bättre nytta av att fria bönder sökte sig till gruvverksamheten som binäring än av alltför beroende och skuldsatta bönder som inte ägde jorden de brukade.

När det gällde jordskiften, som allmänt ansågs bidra med högre produktionsvärde, är detta ett exempel på hur en generell samhällslösning inte alltid behöver fungera överallt. Järta var väl bekant med hemmansklyvningen som tillämpades i Dalarna och problemen som ­följde av att gårdar delades upp mellan arvingarna och den ägoblandning som uppstod till följd av detta: det var svårt för enskilda delägare att göra förbättringar och välja sädesslag. Men Järta, som grundade sin uppfattning utifrån det egenartade, var ändå försiktig med att förorda skiften som en universalmetod. Lokala omständigheter påverkar hur lämpliga olika tekniker och metoder är för att förbättra jordbruket. De områden där andra grödor än vete var lämpligare gynnades inte lika mycket av skiften som de mer sydliga områden där villkoren för odling av vete var fördelaktigare. Detsamma gällde djurens beskaffenhet: skilda slag av hästar, oxar, kor och getter passade olika bra i olika socknar.

”Han varnade för att polisverksamhet kunde leda till onyttig och förhatlig övervakning av andra. Bättre var att satsa på förebyggande moralisk undervisning.”

För att kunna bidra med omdömesgilla insatser för olika delar av länet var det enligt Järta avgörande att förstå det egenartade tillsammans med hur olika verksamheter kunde stödja varand­ra. De olika byarnas sysslor skilde sig åt beroende på binäringar från skogarna, bergverken och fabrikerna. Dessutom ansåg Järta att tidpunkten för när skatten skulle tas upp måste anpassas till de tider under året då byarna utförde sysslor som gav penninginkomster. Byarnas mångsidiga sysslor var även grunden till Järtas kritik och varningar för planerna som fanns på att låta bruken köpa de skogar som de hittills arrenderat. Så länge bruken bara arrenderade dem var de viktiga för böndernas binäringar, men om de såldes skulle familjers självständighet förstöras och möjligheter till nyodlingar skulle försvåras.

Ett annat exempel på betydelsen av det egenartade är att allmogen i Dalarna hade skapat en frivillig näringsordning där socknar och byarna sinsemellan inte konkurrerade med ­varand­ra. Det fanns en uppdelning av sysslor mellan byarna som hade utvecklats ”genom en gammal vana, fördelade emellan olika socknar, efter deras Innevånares allmännaste fallenhet för särskilda yrken och arbetssätt”. Att jordbruket sågs som en del bland flera verksamheter som tillsammans utgjorde byarnas näringsorganism var centralt i Järtas kritik mot dem som ensidigt beaktade det abstrakta måttet produktionsvärde. Det gick helt enkelt inte att klumpa ihop allmogen och anta att bönderna utförde likartade och mekaniska sysslor.

Eftersom det var svårt att beräkna ett produktionsvärde som omfattade alla olika binäringar, som var olika viktiga för olika byar var det enligt Järta också svårt att använda produktionsvärdet som grund för beräkning av jämlik skatt. Detta gällde särskilt beräkning av jämlik fördelning av olika skyldigheter, som att ta hand om soldater, att utföra transporter eller att alla ska betala till exempel 8,5 procent i skatt av sitt produktionsvärde. En strävan mot jämlik skatt försvårades dessutom av att byarna påverkades på olika sätt av klimatet, att jordmånen skilde sig åt, att bönderna i olika byar ägnade olika mycket tid åt olika sysslor och att en del byar oftare än andra råkade ut för missväxt.

I landshövdingeberättelsen riktade Järta även kritik mot vissa institutioner som hade börjat sprida sig i landet för att de påverkade kraften i idoghetsorganismen negativt. Han varnade för att polisverksamhet kunde leda till onyttig och förhatlig övervakning av andra. Bättre var att satsa på förebyggande moralisk undervisning. Dessutom menade han att fattigdomsanstalter inte passade i Kopparbergs län – där hela allmogen under vissa perioder kunde anses som fattig. Istället förespråkade han fattigdomskassor som den lokala församlingen själva bestämde över.

Idoghetsorganismen där mångfasetterade verksamheter stödde varandra hade något som Järta beskrev som liv eller en organiskt drivande kraft, något som mekaniskt anordnade statsinrättningar saknade och som förklarar varför de tenderar att falla sönder. Utvecklingen mot mer mekaniserade styrningsformer hängde, enligt Järta, ihop med den ökade användningen av abstrakta mått och kunde förklaras av att man gått ifrån bildning till förmån för den ”nyttiga lärdomen”. Det handlar om att ställa upp beräkningar på ett mekaniskt vis vilket gör människor till slavar under ”våldet och egennyttan”. Bildning till frihet däremot ger omdömeskraft och förmåga att tänka. Mot denna bakgrund framhåller Järta att lärare som kunde förmedla bildning var särskilt viktiga för att stärka idoghetsorganismen.

Järta varnade konsekvent för de ”beräknare” som tillhörde den statsekonomiska materia­lismen och som försökte isolera sig från andra vetenskaper; de som såg samhället som en maskin, med mekanisk arbetsfördelning, och där de abstrakta måtten bortsåg från särskilda naturförhållanden, bildning och mångsidiga verksamheter. Men samtidigt fascineras Järta av statistiken när den används under rätt förutsättningar. Då kan den vara viktig och vägleda omdömesförmågan. Men bara när den underordnas ”högre moraliska forskningar” som inte avgränsar sig från moral, det egenartade och idoghetsorganismen. När sådan kännedom och förståelse finns kan såväl mått på befolkningsökning, omfattningen av olika näringar, kreditverksamhet och pengarnas omsättning leda till högre insikter och möjligheter att utforma olika initiativ för förbättringar.

Om abstrakta mått ska ha något värde måste de alltså stöttas av bildning, som är en förutsättning för att förstå det egenartade och hur olika delar stöder varandra. Vilket i sig är en förutsättning för en god omdömesförmåga, det gäller att avgöra när olika initiativ är lämpliga. Det var därför som Järta varnade för att dela in dem som sysslar med vetenskap i olika klasser, på ett sätt som liknade hur städernas skrån var avskilda från varandra. Vetenskaperna måste kunna berika varandra.

Mot denna bakgrund kan också dagens uppdelning av vetenskap i olika ämnen ses som problematisk. Detta kanske särskilt gäller ekonomiämnena som, speciellt i undervisningen, i hög grad handlar om mekaniska beräkningar av abstrakta mått och där ekonomi framställs som något som har sina egna lagar och principer och är isolerat från samhället. En viktig fråga idag är just vem som står för den bildning som hjälper oss se möjligheter utifrån specifika omständigheter och hi­storiska betingelser. Det är bara när abstrakta mått är inbakade i såväl moral som en mångfasetterad förståelse av hur ett systems beståndsdelar stöder varandra som de kan hjälpa oss att utforma initiativ för att möta samtida utmaningar som rör såväl ekosystem, klimatet, ökade inkomstklyftor och ett livskraftigt näringsliv.