På spaning efter vitaminer

Det går knappast en dag utan att vi får läsa eller höra om vitaminer i nyheterna, om hur mycket eller lite vitaminer det finns i maten vi äter, eller hur viktigt eller onödigt det är att inta alla de vitaminpreparat som upptar hylla efter hylla på apoteken och i hälsokostbutiker. Vitaminer definieras som organiska ämnen som inte eller bara delvis kan bildas i kroppen och därför måste tillföras i små mängder för att upprätthålla hälsa och välmåga. De olika vitaminernas funktion varierar, vilket avspeglas i den varierande flora av sjukdomssymtom som uppkommer vid brist på ett specifikt vitamin. Nu är sjukdom orsakad av vitaminbrist ovanlig. Den som lever ett normalt liv och äter en allsidig kost får i sig de vitaminer kroppen behöver. Men så har det inte alltid varit.

Skörbjugg må vara en nu nästan bortglömd sjukdom, men dess betydelse genom historien kan knappast överskattas. De som drabbas av sjukdomen får svullet tandkött och tänderna lossnar, de blir trötta, apatiska och mentalt påverkade och dukar under av inre blödningar. Under århundraden drabbades sjöfarare under långa seglatser utan tillgång på färsk proviant. Den franske upptäcktsresanden Louis Antoine de Bougainville rapporterade i mitten av 1700-talet från ett av sina skepp: ”Människor har länge tvistat om var helvetet är beläget. Vi har funnit det.”

Nu vet vi att sjukdomen orsakas av brist på C-vitamin och att den kan förebyggas och botas genom intag av födoämnen som innehåller C-vitamin, framförallt citrusfrukter, bär och färska grönsaker. C-vitamin är nödvändigt för bildandet av kollagen, som är ett protein som fungerar som armering i bindväven i kroppens alla organ och kan sägas hålla ihop vävnaderna. Det tog årtusenden att nå den kunskapen.

Den första beskrivningen av skörbjugg hittar man i Papyrus Ebers från omkring 1500 f Kr och redan där rekommenderade man behandling med lök och grönsaker, som man nu vet innehåller rikligt med C-vitamin.

Vasco da Gama, som 1498 seglade runt Godahoppsudden och fann sjövägen till Indien, och efter honom engelska och holländska kaptener rapporterade på olika sätt om att sjömännen fick låg puls, brunblek eller likblek hud, att benen svullnade och förlorade all kraft och inte bar den sjuke som också fick svullet, stinkande tandkött och tandlossning och inre blödningar. De beskrev också hur uppkomsten av skörbjugg kunde förhindras med färska grönsaker och citroner och apelsiner. Men i dåtidens uppfattning om sjukdomar fanns ingen plats för idéer om att de kunde orsakas av att någonting vitalt saknades. Mycket troligare var att sjukdom uppkom då kroppen hade utsatts för någonting giftigt, och enligt den ”lärda” uppfattningen berodde skörbjugg på fuktig, dålig luft under däck eller på för mycket salt eller tilltäppta hudporer som rubbade balansen mellan kroppsvätskorna och framkallade symtomen.

Den unge skeppskirurgen James Lind seglade 1747 med det brittiska skeppet HMS Salisbury, som under det österrikiska tronföljdskriget deltog i flottblockaden mot Frankrike. Många i besättningen blev svårt sjuka i skörbjugg, och i ett försök att hitta en bot valde Lind ut tolv svårt drabbade sjömän, delade in dem i sex grupper som vardera dagligen under två veckor fick ett av sex olika tillägg till den vanliga, enformiga skeppskosten. Resultatet av försöket var otvetydigt: de två patienter som fått apelsiner och citroner blev symtomfria efter 6 dagar och fick sköta om de övriga 10 sjömännen, som inte visade några tecken på förbättring.

Linds försök har betraktats som medicinhistoriens kanske första kontrollerade behandlingsstudie, det vill säga en studie där två eller flera likvärdiga grupper av individer behandlas på samma sätt med undantag för den faktor som man vill undersöka. Samtidigt som de 12 sjömännen behandlades var de alltså ”försökskaniner” eller, eftersom försöket utfördes på ett brittiskt skepp, ”human guinea pigs”. Det verkliga marsvinet skulle göra en mycket större insats, men det skulle dröja till början av 1900-talet.

Under amerikanska frihetskriget var 25 procent av de brittiska sjömännen sjuka och en historiker har skrivit: ”Man kan nästan säga att de amerikanska kolonierna förlorades på grund av skörbjugg.” Det dröjde, men till slut tog amiralitetet intryck av skeppsläkarnas rapporter, och från sekelskiftet 1700–1800 försågs alla brittiska skepp med juice från citroner, och sjuktalen minskade drastiskt. När britterna besegrat Napoleon sades det att det först och främst var tack vare citroner och karronaden, det vill säga den nyintroducerade korta, grovkalibriga, slätslipade kanonen.

Skörbjugg uppfattades länge som en sjukdom som enbart drabbade sjöfarande, men under krig, belägringar och perioder av missväxt insjuknade långt in på 1900-talet också människor på landbacken. Den anses ha varit en av de vanligaste sjukdomarna i de nordiska länderna under 1500–1700-talen, och rapporter om att enskilda växter kunde förebygga och bota skörbjugg föranledde kung Kristian IV av Danmark att kräva en total översikt av alla plantor som växte i Danmark och Norge. Detta blev den första Flora Danica som utgavs i tre band 1646–49. I ett av banden citeras ett brev från en tysk läkare som besökte Bergen och hörde hur folk i norra delarna av Norge botade skörbjugg med hjortron: ”Du kan inte tro vilka mirakel dessa människor i Norge varje dag åstadkommer med denna enda medicin.” Under Karl XII:s fälttåg i Ukraina år 1708–09 angreps soldaterna svårt av skörbjugg, men även hos de svårast sjuka lindrades symtomen när de på inrådan av kungens livläkare drack te bryggt på tallbarr.

Men man hade ingen aning om varför citronerna, hjortronen, tallbarren, et cetera gjorde nytta, och hundra år senare ifrågasattes på nytt om de alls gjorde det. Under senare delen av 1800-talet blev skörbjugg på nytt ett stort problem inom den brittiska flottan, trots att besättningarna fick daglig tillförsel av juice av citrusfrukter.

Vi vet nu att den konserverade juicen innehöll helt otillräckliga mängder av C-vitamin. Av kostnadsskäl hade citroner från Medelhavsländerna övergivits till förmån för limefrukter från de brittiska kolonierna i Västindien, men dessa innehöll bara en fjärdedel så mycket C-vitamin, och C-vitaminet förstördes när juicen upphettades i kopparkärl under konserveringsproceduren.

Mot slutet av 1800-talet började också symtom på skörbjugg uppträda hos barn i England och USA. De flesta som insjuknade var 6–18 månader gamla och kom från ekonomiskt välbärgade familjer, och det blev snart uppenbart att majoriteten av de sjuka barnen hade fått ”barnmat” och olika typer av mjölkersättningsprodukter.

Det började bli dags att på allvar lösa skörbjuggens gåta.

De som till slut lyckades var två norrmän: Axel Holst och Theodor Frölich. Men de gjorde det inte ensamma – utan hjälp av ett antal marsvin hade de inte lyckats. Holst var professor i bakteriologi vid universitetet i Kristiania (dagens Oslo) och hade arbetat hos Robert Koch i Berlin när denne upptäckte tuberkelbakterien. Hans forskning var inriktad på att hitta en mikrobiologisk förklaring till varför sjömän som under slutet av 1800-talet anlände hem till Norge efter långa seglatser från Fjärran Östern ofta plågades av trötthet, svaghet och smärtor i muskler, symtom som liknade dem vid beriberi, en allvarlig sjukdom som var vanlig i Fjärran Östern. Men ett besök i holländska Ostindien 1902 fick honom att ändra inriktning. Sjömännens symtom liknade inte riktigt dem vid beriberi. Och viktigare, den holländske läkaren Christiaan Eijkman och hans medarbetare hade visat att kycklingar och duvor utvecklade beriberi när de enbart utfordrades med polerat ris. Det föreföll som om dieten kunde spela en roll. Kunde sjömännens symtom ha med dieten att göra? Och kunde man utesluta att sjömännens symtom berodde på skörbjugg?

Holst inledde samarbete med barnläkaren Theodor Frölich som hade intresserat sig speciellt för skörbjugg hos barn. De utfodrade marsvin med en enformig diet bestående av sädeskorn och bröd och sedan, när djuren uppvisade grava symtom på skörbjugg, kompletterade de födan med färsk kål, citronsaft och äpple, vilket medförde att marsvinen snabbt tillfrisknade. Färsk komjölk kunde förebygga och bota skörbjugg, men om mjölken kokades försvann dess skyddande effekt, liksom kålens om den blev gammal eller fuktig. Holst och Frölich menade att deras försök tydligt visade att vissa födoämnen, om de intogs i färsk form, innehöll någonting som botade skörbjugg. Under tiden hade Eijkman rapporterat att nervskadorna hos kycklingar och duvor snabbt botades om de tillfördes ett vattenextrakt av risskal. Därmed hade han bevisat att beriberi inte berodde på en infektion utan på avsaknaden av någonting i födan. Vid ungefär samma tid visade engelska och amerikanska forskare att råttors diet, för att de skulle kunna växa normalt, utöver kolhydrater, fett och protein måste innehålla ”speciella näringsfaktorer”.

Holst och Frölich publicerade1907 sina resultat i en erkänd vetenskaplig tidskrift. Men liksom många andra upptäckter som i efterhand uppfattas som epokgörande genombrott möttes Holsts och Frölichs resultat med misstro och de förkastades av vissa som uppenbart felaktiga, och det skulle dröja många år innan de skulle få något verkligt erkännande.

Översiktliga redogörelser för medicinens historia kan ge intrycket att en upptäckt snart leder till nästa och att utvecklingen följer en rak väg, ungefär som en armé som marscherar mot ett bestämt mål, men verkligheten är oftast en annan. Historiker har förundrats över hur det kunde ta många århundraden för en så nära till hands liggande lösning på skörbjuggens gåta att vinna acceptans. I själva verket tycktes vetenskapen periodvis gå bakåt. Man kan med fog säga att det var ett av vetenskapshistoriens största genombrott som ställde till det. Efter upptäckten på 1870-talet att bakterier kan orsaka sjukdom antog man att bakterier låg bakom allt ont. Holst och Frölich blev direkt motarbetade forskare som menade att skörbjugg orsakades av föda som förgiftats av bakterier. Störst uppmärksamhet väckte och hårdast tog Holst den skarpa kritik som Fridtjof Nansen framförde, inte i någon vetenskaplig tidskrift utan i en artikel i den norska dagstidningen Morgenbladet.

Och Nansen var inte vem som helst. Han var zoologen som blivit polarforskare och nationalhjälte och var på god väg att bli nationalhelgon och var en ivrig anhängare av teorin att skörbjugg orsakades av mat som förstörts av bakterier. När han 1893 med fartyget Fram gav sig iväg mot nordpolen var alla födoämnen noggrant konserverade i tennförslutna plåtkärl. Nansen nådde inte nordpolen men alla de tolv expeditionsdeltagare som seglat iväg med Fram kom hem. De hade tillbringat tre strapatsrika år i Arktis. Ingen hade uppvisat några symptom på skörbjugg. Och de hade inte haft tillgång till citrusfrukter. Nansen gav inte mycket för påståendet att det var citroner eller något annat som saknades i kosten. Men han förbisåg att Fram förutom konserver också lastats med ett halvt ton hjortron. Och när han själv tillsammans med en av expeditionsdeltagarna under osannolika umbäranden skidat över isen och övervintrat i ett litet tält hade de livnärt sig på bland annat färskt sälkött.

Holst och Frölich var de första som använde djur för att experimentellt studera skörbjugg, och Nansen ville inte acceptera att ett konstgjort laboratorieförsök kunde avspegla verkligheten. Han menade att när det gällde sjukdomar som drabbade människor var det experiment på människor som räknades, och expeditionen med Fram hade varit just ett sådant noggrant kontrollerat experiment på människor. Det var omöjligt att dra slutsatser angående näringsbehovet hos människa från försök på marsvin – ”som zoolog kan jag inte tro något annat”.

Den polskfödde kemisten Kazimierz Funk lyckades 1912 identifiera den substans, tiamin, som om den saknas i dieten orsakar beriberi. Han spekulerade i att andra sjukdomar kunde bero på brist på liknande substanser och upprättade en lista på sådana ämnen, som han kallade vitaminer, och reserverade bokstaven C för den fortfarande oidentifierade substans som han var övertygad om skyddade mot skörbjugg.

Det skulle dröja ända till början av 1930-talet, då både Holst och Nansen var döda, innan skörbjuggens gåta fick sin av alla accepterade lösning. Den ungerske läkaren och biokemisten Albert Szent-Györgyi isolerade och karakteriserade en substans som finns i bland annat citrusfrukter och färska grönsaker och som i försök på marsvin visades skydda mot och bota skörbjugg. Substansen fick namnet askorbinsyra. Under tiden hade vitaminerna upptäckts och askorbinsyra blev C-vitamin.

Szent-Györgyi fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1937.

När skörbjuggen definitivt förklarats som en följd av C-vitaminbrist skrev den brittiske marinläkaren och historikern J J Keevil: ”Kanske är en av de märkligaste aspekterna på skörbjuggens historia det sätt på vilket en bot igen och igen upptäcktes, bara för att förkastas på grund av en felaktig uppfattning om det sätt på vilken den verkade eller för att någon annan okontrollerbar faktor tycktes kunna erbjuda en bättre förklaring till dödsfallen.”

Under andra världskriget, då det var ont om grönsaker och i synnerhet citrusfrukter i England, deltog unga individer, som av samvetsskäl vägrat vapentjänst men ändå inte ville undandra sig umbäranden och risker, i en studie för att bedöma behovet av C-vitamin. Som tillskott till en diet som bara innehöll minimala mängder C-vitamin men i övrigt var allsidigt sammansatt fick de dagligt tillskott på antingen 10 respektive 70 mg C-vitamin eller följa dieten utan något tillskott av C-vitamin. Efter 20 veckor började tecken på skörbjugg uppträda och efter 30 veckor uppvisade alla som inte fått tillskott av C-vitamin hudblödningar, svullet tandkött och tandlossning och ett par försökspersoner fick akuta bröstsmärtor som tolkades som tecken på blödning i hjärtsäcken. Under dagligt tillskott av 10 mg C-vitamin läkte snart alla symtom på skörbjugg och ingen fick något bestående men. De som hela tiden fått tillskott av 10 mg C-vitamin följdes under 36 månader utan att några tecken på skörbjugg kunde iakttas.

Marsvinen hjälpte till att lösa skörbjuggens gåta och bidrog till upptäckten av C-vitamin. Nu hade ett antal ”human guinea pigs” gett ett tillförlitligt besked om hur mycket, eller kanske snarare lite, en människa behöver och samtidigt visat vad som händer om hon inte får i sig den nödvändiga dosen. Man skulle tro att forskningen kring C-vitamin därmed hade gått i mål. Men ett par decennier senare fick historien en sorglig fortsättning.

Linus Pauling var en av 1900-talets verkligt stora vetenskapsmän. Han är den ende som ensam tilldelats två odelade Nobelpris, i kemi 1954 och fredspriset 1963, och sågs som den lysande stjärnan bland samtidens vetenskapsmän. Men han gjorde sig till åtlöje. Under ett föredrag i New York 1966 sade han: ”Jag är 65 år men hoppas att få leva i ytterligare 15–20 år, så att jag kan få uppleva hur vetenskapen utvecklas ytterligare till gagn för mänskligheten.” En åhörare rådde honom att dagligen inta 3 g C-vitamin, då skulle han leva åtminstone 25 år till. Pauling följde rådet och rapporterade att han kände sig friskare och att han slapp förkylningar. Uppmuntrad av resultatet ökade han intaget till 18 g dagligen, det vill säga 1 800 gånger mer än den dos som visats vara tillräcklig. Flera kontrollerade studier visade att stora doser C-vitamin inte skyddade mot förkylningar, men Pauling gav sig inte. I början på 1970-talet ökade han insatsen när han påstod att stora doser C-vitamin också hjälpte mot cancer och 1977 skrev han att ”enligt min bedömning kan en minskning av all cancer med 75 procent uppnås enbart med C-vitamin och ytterligare minskning med andra näringstillskott”. Enligt Pauling var C-vitamin bara verksamt om patienterna inte tidigare fått cellgiftsbehandling. Stora kontrollerade studier, där cancerpatienter som behandlades med C-vitamin jämfördes med direkt jämförbara patienter som fick sedvanlig behandling, kunde inte påvisa någon effekt av höga doser C-vitamin, oavsett om patienterna tidigare fått behandling med cellgifter eller inte. Pauling var inte läkare men tog ändå hand om behandlingen av sin hustru när hon insjuknade i cancer. På sin makes bestämda inrådan avstod hon från all cellgiftsbehandling för att istället inta allt högre doser C-vitamin. Hon blev hans enda egna patient, eller kanske försökskanin, men hans behandling lyckades inte och hon dog i sin cancer. Själv dog Pauling, 93 år gammal, i prostatacancer.

Utan marsvin, såväl de verkliga som den mänskliga varianten, hade C-vitaminet inte blivit upptäckt och boten mot skörbjugg blivit funnen. Holst förklarade aldrig varför han valt just marsvin för sina försök men valet var synnerligen lyckosamt. Senare har man visat att det bland däggdjur förutom människan och vissa apor bara är marsvin som inte själva kan producera C-vitamin och som alltså kan drabbas av skörbjugg. Av ren tur blev det marsvinet som löste skörbjuggens gåta.