Vad hade Jefferson sagt?

Våra grundlagsfäder var lyckligtvis goda psykologer. De visste att vi inte är änglar, de visste att vi är stamvarelser. Som Madison skrev i Federalist Papers 10: ”De latenta fröna till splittring är alltså sådda i människans natur.” De var också goda historiker. De var fullt medvetna om Platons åsikt att demokrati är det näst sämsta statsskicket eftersom den ofrånkomligen urartar i tyranni. I Federalist Papers 10 skrev Madison om rena eller direkta demokratier, som snabbt förtärs av majoritetens känsloglöd: ”Sådana demokratier har ständigt varit skådeplats för oro och tvedräkt […] och har i allmänhet varit lika kortvariga i livet som de varit våldsamma i döden.”

Vad gjorde då grundlagsfäderna? De byggde in garantier mot skenande splittring, till exempel maktdelningen mellan de tre grenarna och en invecklad serie kontrollmekanismer och motvikter. De skapade en ny typ av republik som skulle kräva långt större mognad av sina medborgare än som behövdes i nationer där en kung eller ett monster av något annat slag härskade.

Om James Madison besökte Washington idag skulle han konstatera att vår statsledning är delad i två allt uppslukande fraktioner som skär rakt igenom mitten av var och en av de tre grenarna och förenar de tre röda halvgrenarna mot de tre blå halvgrenarna, utan någon gren som fyller den ursprungliga funktion han hade tänkt sig. Vad skulle Jefferson säga om han gjorde en tur runt Amerikas förnämsta universitet 2017? Vad skulle han tycka om säkra utrymmen, mikroaggressioner, varningar för innehållet i tidningar och andra medier, självutnämnda kontrollanter av politisk korrekthet och det klimat av rädsla, skrämsel och konflikt som nu härskar vid universiteten? Men först ska vi fråga oss: Hur kom det sig att vi ställde till detta elände?

Jag har studerat politisk polarisering sedan 2007. Siffror från Gallup och Pew visar att polariseringen stadigt har ökat sedan 1990-talet, om man frågar folk hur starkt de ogillar motsidan, hur övertygade de är om att motsidan är ett hot mot landet, eller hur illa de skulle ta vid sig om deras barn gifte sig med någon från motsidan.

Varför hatar och fruktar vi varandra så mycket mer än vi gjorde så sent som i början av 1990-talet? Statsvetaren Sam Abrams och jag skrev 2015 en uppsats där vi räknade upp tio orsaker. Jag ska inte ta upp alla här utan ge er en sammanfattande idé: håll ögonen på balansen mellan centrifugala och centripetala krafter. Tänk er tre ungdomar som bildar en mänsklig kedja med armarna, en av dem med sin fria hand runt en stång. De börjar springa runt stången, snabbare och snabbare. Centrifugalkraften ökar. Det är den kraft som drar utåt när den mänskliga centrifugen får fart. Men samtidigt stärker ungdomarna sitt grepp. Det är centripetalkraften som drar dem inåt längs kedjan som deras armar bildar. Till sist blir centrifugalkraften starkare än centripetalkraften och händerna glider isär. Kedjan bryts. Jag tror att det är detta som just nu händer i vårt land. Jag ska i korthet nämna fem av de trender som Abrams och jag lyfte fram och som alla kan sägas förstärka centrifugalkrafterna eller försvaga centripetalkrafterna.

Externa fiender: Att USA utkämpade och vann två världskrig, följda av kalla kriget, hade en enorm enande verkan. Vietnamkriget var något annat, men generellt är krig den starkaste kända centripetalkraften. Sedan 1989 har vi inte haft någon enande gemensam fiende.

Medierna: Under republikens första tid var tidningarna partibundna och ofta riktigt otäcka. Men med televisionens ankomst vid mitten av 1900-talet upplevde Amerika något nytt: medierna blev en gigantisk centripetalkraft. Invånarna fick huvuddelen av sina nyheter från tre tv-bolag som var reglerade och skyldiga att iaktta politisk jämvikt. Så kunde det inte fortsätta, och situationen började förändras på 1980-talet med kabel-tv och lokalradio, följt av internet på 1990-talet och sociala medier på 2000-talet. Nu drunknar vi i chockerande uppgifter av högsta dignitet, ofta förstärkta av skrämmande filmat material. De sociala medierna är på väg att bli en gigantisk centrifugalkraft.

Invandring och mångfald: Detta är komplicerat och politiskt laddat. Jag vill tydligt framhålla att jag anser att invandring och mångfald i stort sett är goda företeelser. Nationalekonomerna verkar vara ense om att invandring medför stora ekonomiska fördelar. Amerikas totala dominans i Nobelpris, musik och kultur och nu i tekniksektorn skulle inte ha uppstått om vi inte varit öppna för invandrare. Men som socialpsykolog måste jag påpeka att invandring och mångfald har många effekter på samhället av vilka några är skadliga. Den viktigaste är att de minskar det sociala kapitalet – de band av tillit som finns mellan individer. Detta konstaterade statsvetaren Robert Putnam i en uppsats med titeln ”E pluribus unum”, där han drog en slutsats av sina data som han uppenbarligen inte var glad åt: ”På kort sikt reducerar invandring och etnisk mångfald den sociala solidariteten och det sociala kapitalet. Nya siffror från USA tyder på att invånare av alla folkslag i etniskt varierande områden tenderar att dra sig inom sitt skal. Tilliten (även till den egna etniska gruppen) är svagare, altruism och samarbete i lokalsamhället är ovanligare och vännerna färre.”

De båda sista orsakerna jag ska nämna kommer säkert att väcka störst oenighet eftersom jag pekar ut ett specifikt parti och en specifik sida och klandrar dem: republikanerna i Washington och vänstern vid universiteten. Båda har förstärkt de centrifugalkrafter som nu sliter isär oss.

Det radikalare republikanska partiet: Medan demokraterna hade makten i representanthuset i nästan sextio år, före 1995, uppträdde de inte särskilt hyggligt mot den republikanska minoriteten. Därför kan jag förstå att New Gingrich var hämndlysten när han 1995 övertog posten som representanthusets talman. Men många av de förändringar han vidtog polariserade kongressen, försvårade tvärpolitiskt samarbete och förde in oss i en ny epok av förbittring och konflikter i Washington. Särskilt en förändring tilldrar sig min uppmärksamhet i min egenskap av socialpsykolog: han lade om kalendern för beslutsgången så att alla lagstiftningsärenden handlades från tisdag till och med torsdag, och han uppmanade nykomlingarna från sitt eget parti att inte flytta till Washington. Han ville inte att de skulle bygga upp privata vänskapsrelationer med demokrater. Han ville inte att deras fruar eller män skulle sitta i styrelsen för samma välgörenhetsorganisationer. Personliga kontakter mellan kongressmedlemmarna och deras familjer i Washington hade länge varit en mycket stark centripetalkraft. Gingrich försvagade den medvetet.

Vänsterns nya identitetspolitik: Jonathan Rauch har en enkel definition på identitetspolitiken: en ”politisk mobilisering organiserad kring gruppkarakteristika som ras, kön och sexuell läggning, i motsats till parti, ideologi eller ekonomiska intressen”. Han tillägger: ”I Amerika är denna typ av mobilisering inte ny, ovanlig, oamerikansk, olaglig, skambelagd eller särskilt vänsterbetonad.” Med denna definition får vi lätt att identifiera två slags identitetspolitik. Den goda är den som i det långa loppet är en centripetalkraft. Den dåliga är den som i det långa loppet är en centrifugalkraft.

Orättvisa är centrifugal. Den fördärvar tilliten och väcker rättmätig vrede. Institutionaliserad rasism bakar in orättvisa i systemet och sår fröna till en slutlig explosion. När slaveriet skrevs in i författningen beredde den marken för den största explosionen i vår historia. Det var en nödvändig explosion, men under återuppbyggnadsperioden skötte vi inte läkningsprocessen väl. När diskriminering skrevs in sydstaternas lagar ledde det till ännu en period av nödvändiga explosioner på 1960-talet.

Medborgarrättskampen var i högsta grad identitetspolitik, men den var ett försök att rätta till ett misstag, att göra oss bättre och starkare som nation. Martin Luther Kings retorik klargjorde att den var en kampanj för att skapa villkor för en nationell försoning. Han hämtade fram den amerikanska civila religionens moraliska resurser för att aktivera vår gemensamma identitet och våra gemensamma värderingar: ”När vår republiks arkitekter skrev de storartade orden i författningen och självständighetsförklaringen undertecknade de en skuldförbindelse.” Och: ”Jag drömmer alltjämt en dröm. Det är en dröm som är djupt rotad i den amerikanska drömmen. Jag drömmer att denna nation en dag ska resa sig och förverkliga sin trosbekännelses verkliga innebörd: ’Vi ser dessa sanningar som självklara, att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.’ ”

Somliga betraktade naturligtvis medborgarrättsrörelsen som splittrande eller centrifugal. Men Kings tal hör till de mest berömda i Amerikas historia just för att det formulerade vårt största moraliska misslyckande som en möjlighet till centripetal försoning. Det är vad jag kallar den goda sortens identitetspolitik.

Nu ska vi ställa Kings identitetspolitik mot den version som lärs ut vid universiteten idag. Det finns en ny variant som har svept genom den akademiska världen de senaste fem åren. Den kallas intersektionalitet. Termen och begreppet presenterades 1989 i en uppsats av Kimberlé Crenshaw, professor i juridik vid UCLA, som lade fram det högst rimliga resonemanget att en svart kvinnas erfarenheter i Amerika inte kan sammanfattas genom att man lägger ihop den svarta erfarenheten och den kvinnliga erfarenheten. Hon analyserade ett rättsfall där svarta kvinnor var offer för diskriminering på General Motors, också då företaget kunde visa att det anställde gott om svarta (för fabriksarbeten dominerade av män) och anställde gott om kvinnor (för kontorsarbete dominerat av vita). Trots att GM befanns oskyldigt till att diskriminera svarta eller kvinnor anställde det knappt några svarta kvinnor. Detta är ett utmärkt resonemang. Vilken akademiker skulle kunna invända mot påståendet att vi måste se på interaktionseffekter, inte bara huvudeffekter, när vi analyserar ett komplicerat system?

Men vad händer när unga människor studerar intersektionalitet? Den är inarbetad i många kurser för vissa högre examina. Studenterna memorerar diagram som visar matriser för privilegium och förtryck. Det är inte bara vitas privilegier som orsakar förtryck av svarta eller manliga privilegier som orsakar förtryck av kvinnor. Här finns heterosexuella kontra hbtq, fullt arbetsföra kontra funktionshämmade, unga kontra gamla, vackra kontra fula, till och med fertila kontra sterila. Allt gott eller högt värderat som en grupp har uppfattas som ett privilegium, och det orsakar förtryck av dem som inte har det. Det händer något egendomligt när man tar unga människor, med hjärnor utvecklade för stamkrig och vi/de-tänkande, och fyller dem till brädden med binära dimensioner. Man säger till dem att den ena sidan av varje binär dimension är god och den andra dålig. Man sätter i kabeln till deras urgamla tribala elledningar och förbereder dem för strid. Många studenter tycker att det är spännande, och det översvämmar dem med en känsla av mening och mål. Och här har vi det strategiskt briljanta drag som intersektionaliteten gör: alla förtryckets binära dimensioner sägs vara hopkopplade och överlappa varandra. Amerika påstås vara en enda stor förtrycksmatris och dess offer kan inte utkämpa sina slag separat. De måste alla samlas och bekämpa sin gemensamme fiende, gruppen som sitter högst upp på förtryckspyramiden: de heterosexuella, vita, arbetsföra kristna eller judiska eller eventuellt ateistiska männen. Det är därför som det en offergrupp uppfattar som en förolämpning utlöser protester från alla offergrupper. Intersektionalitet är som Nato för aktivister för social rättvisa.

Detta innebär att konflikten aldrig tar slut vid ett universitet där intersektionaliteten frodas, eftersom inget universitet förmår utplåna allt stötande, alla mikroaggressioner och alla missförstånd. Det är därför som utvissling, skrämsel och till och med våld som svar på ord och idéer är vanligast vid våra mest progressiva universitet i landets mest progressiva regioner. Det är lärosäten som Yale, Brown och Middlebury i New England och U C Berkeley, Evergreen och Reed på västkusten. Är det där som förtrycket är värst, eller är det där som detta nya sätt att tänka är mest utbrett?

Här vill jag påminna om grundlagsfädernas vision av den framtida utbildningen, återgiven av E D Hirsch: ”Det amerikanska experimentet […] är en alltigenom artificiell konstruktion, byggd för att motväga de naturliga impulserna till misstankar och hat hos gruppen. […] Denna väldiga, konstgjorda, stamgränsöverskridande konstruktion var vad våra grundlagsfäder ville uppnå.”

Intersektionaliteten strävar efter raka motsatsen: att blåsa eld i tribal misstänksamhet och hat för att hetsa till vrede och aktivism hos studenterna och värva dem som soldater för professorns politiska mission. Den identitetspolitik som lärs ut vid universiteten idag är en helt annan än Martin Luther Kings. Den förkastar Amerika och amerikanska värderingar. Den talar inte om förlåtelse eller försoning. Den är en massiv centrifugalkraft som nu sträcker sig ner till gymnasierna, i synnerhet progressiva privatskolor.

Dagens identitetspolitik har ett annat intressant inslag: den lär studenterna att tänka på sätt som är raka motsatsen till vad en humanistisk utbildning ska göra. När jag läste vid Yale på 1980-talet fick jag många instrument för att förstå världen. När jag tog min examen kunde jag fundera över saker och ting som en utilitarist eller en kantian, som en freudian eller en behaviorist, som en dataingenjör eller en humanist. Jag fick många olika förstoringsglas att betrakta en situation genom. Men nu för tiden får studenter på institutioner som prioriterar social rättvisa framför opartiskt sökande efter sanningen bara ett enda förstoringsglas – maktens – och blir tillsagda att använda det i alla situationer. Allt handlar om makt. Alla situationer ska analyseras med utgångspunkt i hur de onda agerar för att bevara sin makt över de goda och sin privilegierade ställning. Detta är inte utbildning. Detta är införandet i en kult, en fundamentalistisk religion, en paranoid världsåskådning som skiljer människor från varandra och skjutsar dem till alienation, rädsla och intellektuell vanmakt.

En ung queeraktivist beskriver kulten i en uppsats med titeln ” ’Everything is Problematic’: My journey into the center of a dark political world, and how I escaped.” Skribenten pekar ut fyra drag hos denna kultur: dogmatism, grupptänkande, korstågsmentalitet och antiintellektualism. Följande ord är av största relevans för vår utforskning av tribalismen: ”Ett sådant tänkesätt delar snabbt världen i en innegrupp och en utegrupp – troende och hedningar, rättfärdiga och orättfärdiga. … För varje litet kätteri som man begår knuffas man längre bort från gruppen. När jag ingick i sådana grupper hade alla exakt samma åsikt om en misstänkt lång rad frågor. Intern oenighet var sällsynt.”

Kan ni tänka er en kultur som kontrasterar skarpare mot ett universitets uppgift? Kan ni föreställa er att många universitet erbjuder dussintals kurser som underblåser ett sådant sätt att tänka? Några kräver rentav att samtliga studenter läser en kurs med det innehållet.

Låt oss återvända till Thomas Jeffersons vision: ”Ty här fruktar vi icke att följa sanningen vart den än leder, ej heller att tolerera alla villfarelser så länge förnuftet får behålla sin frihet att bekämpa dem.” Om Jefferson kom tillbaka idag och gjorde en tur runt nationens främsta universitet, skulle han bli chockerad över kulturen av fruktan, dominansen av oemotsagda villfarelser och bojorna som fjättrar förnuftet.

När jag nu har berövat er allt mod ska jag sluta med några strålar av hopp och några tankar om vad som går att göra. Jag är pessimistisk om vår framtid, men jag vill klart och tydligt säga ifrån att jag misstror min pessimism. Det har alltid varit fel att slå vad mot Amerika, och det är antagligen fel att göra det nu.

Och för den som vill ha mer hopp ska jag berätta varför jag tror att läget på universiteten kommer att förbättras från och med hösten 2018. Efter hand som läget förvärras där börjar fler göra motstånd och fler söka efter lösningar. Några rektorer börjar opponera sig. De vet alla att de sitter på en krutdurk och vill desarmera den. En annan faktor är att de i allmänhet är liberala forskare som inte vill veta av illiberalism.

Jag har ringt i larmklockan om politisk obalans och renlärighet sedan 2011, och än så länge har jag inte råkat ut för något obehagligt. Jag har inte ostracerats. Problemet vid universiteten – den mycket starka illiberalismen – är koncentrerad till några få institutioner som går in för politisk aktivism. När man ser vilka som undertecknar protestuppropen mot professorer för vad de har skrivit, eller vilka som kräver att tidskriftsatiklar ska dras tillbaka, finner man att det mestadels är professorer från ungefär sju institutioner för humaniora och identitetsstudier. Knappast några professorer vågade utsätta sig för vreden hos denna illiberala vänster 2015, men för varje ny häxjakt, varje aggressiv utvissling är fler medlemmar av den liberala vänstern villiga att resa sig och säga: Nu räcker det. Detta strider mot mina värderingar.

På Heterodox Academy (www.heterodoxacademy.org) följer vi dessa trender mycket noga och sprider idéer och redskap som hjälper människor att kämpa för åsiktsmångfald och öppet ifrågasättande. Vi har skapat en guide för universitet och högskolor som ska leda sökande till lärosäten där det råder större åsiktsmångfald. Vi har byggt upp en översikt online som man kan använda till att bedöma graden av renlärighet och rädsla vid ett universitet eller i vilken föreläsningssal som helst. Framförallt har vi skapat en app som heter Openmind. Den är självstyrd och undervisar studenterna om värdet av åsiktsmångfald och utbildar dem i att tala med människor som inte delar deras värderingar. Vi har många fler initiativ planerade för 2018.

Förtvivla inte. Var oroliga – situationen är sannerligen oroande. Men de flesta amerikaner är hyggliga, tänkande människor som inte vill släppa taget om sitt land eller dess universitet. Det finns mycket vi kan göra för att reducera tribalismen, göra våra barn starkare och reparera våra lärosäten.