Visselblåsaren av Guds nåde

I sin bok Mörkrets hjärta, vars första upplaga publicerades 1902, beskriver Joseph Conrad kung Leopold II:s brutala rovdrift i sitt privata afrikanska rike. Författaren hade tillbringat sex månader som kapten på en flodångare i Fristaten Kongos inre och delgav sina erfarenheter i romanens form. Boken blev en succé som sedan tryckts i upplaga efter upplaga och lästs av generation efter generation.

Fem år senare, 1907, publicerades den svenska baptistmissionären Edvard Vilhelm Sjöbloms dagbok I palmernas skugga av hans trossamfund. Där berättar han detaljerat om det han sett och hört under mer än fyra års vistelse djupt inne i Kongos regnskogar (det skulle bli ytterligare några år som inte skildrats i dagbokens form). Texten vibrerar av vrede när missionären beskriver den brutala ondska som han bevittnat.

När boken publicerades hade Sjöblom varit död i fyra år. I palmernas skugga blev ingen internationell bästsäljare, och hans gärning är idag förvånansvärt okänd. Ändå kallas han i den amerikanske journalisten och författaren Adam Hochschilds bok Kung Leopolds vålnad för den belgiske kungens kraftfullaste kritiker mot slutet av 1890-talet. Och Edmund Morel, en brittisk journalist och politiker som mobiliserade opinionen mot Leopolds afrikanska projekt, betygar i en av sina skrifter: ”Under många år var det endast en Kongo-missionär; en enda, som vågade med sin själ i brand av passionerad vrede över de fruktansvärda ting, som hans egna ögon skådat, att ställa till ansvar kung Leopolds agenter i Afrika och kung Leopold själv i Europa. Han var svensk. Hans namn var Sjöblom.”

Så vem var han då, denna Edvard Vilhelm Sjöblom? Han föddes i en fattig torparfamilj i Vittinge socken i Uppland den 30 september 1862 och hette då Vilhelm Edvard Eriksson. Efter en kort skolgång blev han bonddräng som 13-åring och mötte sju år senare den baptistiska väckelserörelse, som fick ett starkt fäste i hans hembygd. Den unga drängen anslöt sig och blev därmed en del av en folkrörelse där troende samlades för att studera Bibeln och samtala om dess innehåll på egen hand, utanför det lutherska prästerskapens kontroll. De kallades för läsare. Och de såg som sin uppgift inte allenast att missionera inom hemlandets gränser. De sände missionärer till fjärran länder som Kina och till Kongo.

Rötterna till folkväckelsens revolt mot religionsmonopolet i Sverige återfinns bland annat i den pietistiska lekmannarörelse som nådde Sverige i början av 1700-talet. Pietisterna, som satte det personliga fromhetslivet framför läran, samlades i hemmen till så kallade konventiklar. 1727 förbjöds religiösa sammankomster som inte skedde under en luthersk prästs ledning. Konventikelplakatet upphävdes först 1858 då den lutherska statskyrkans religiösa monopol blivit alltmer ifrågasatt.

Konsekvenserna av folkväckelsen blev nya trossamfund som Svenska missionsförbundet och Svenska baptistsamfundet. Metodistkyrkan hade anglikanska rötter och kom till Sverige via USA. Evangeliska fosterlandsstiftelsen fångade upp den lågkyrkliga väckelsen men stannade kvar i den lutherska kyrkans hägn. Alla dessa nya trossamfund och organisationer utgjorde delar av den religiösa rörelse som tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen lade grunden till ett modernt, demokratiskt Sverige.

Vilhelm Edvard Eriksson tog snart steget från drängsysslorna till kolportörsverksamhet, det vill säga han blev en kringvandrade predikant och spridare av kristen litteratur. Carl Olof Rosenius (väckelsepredikant och en av Evangeliska fosterlandsstiftelsens grundare) och Paul Petter Waldenström (Svenska missionsförbundets grundare och ledamot av riksdagens andra kammare) var storsäljare på dåtidens bokmarknad.

Vilhelm Edvard Eriksson bytte till efternamnet Sjöblom och kastade om sina förnamn i samband med sina studier vid Betelseminariet i Stockholm, där Svenska baptistsamfundet utbildade pastorer och missionärer. Efter studierna for han till Fristaten Kongo. Ärendet var att predika evangelium för de infödda och grunda kristna församlingar. Samt att bygga skolor och kliniker – vilket ofta var det första missionärerna företog sig.

Det var förstås ett stort steg för torparsonen och bonddrängen från Uppland, men egentligen inte överraskande. Upptäcktsresanden som David Livingstone och Henry Morton Stanley hade väckt stort intresse för den afrikanska kontinenten. De öppnade tidigare stängda områden inte bara för kommersiella intressen utan också för kristen mission. Och unga svenskar som tänts av folkväckelsens glöd var beredda att fullgöra den missionsbefallning som Jesus en gång givit sina efterföljare.

E V Sjöblom var en av dem.

Redan under båtfärden från Antwerpen till Kongostatens huvudstad Boma, som låg en bit innanför Kongoflodens breda mynning, började den nyutexaminerade missionären ana att hans kunskap om förhållandena i landet dit han var på väg hade brister på vitala punkter. Han hörde representanter för det vita styret håna Centralafrikas urbefolkning och tillskriva kongoleserna noll och intet människovärde. Han hörde statliga agenter skryta över mord på olydiga ”vildar”. Det skar i Sjöbloms hjärta, men han vågade inte höja sin röst i protest. Inte än. Men det skulle komma.

Eftersom Svenska baptistsamfundet ännu inte hade en egen verksamhet i Fristaten Kongo kom Sjöblom att arbeta först i brittiska och sedan i amerikanska missionsorganisationers tjänst. Han stationerades i provinsen Equateur, där han under trägna resor längs Kongoflodens många biflöden kom i närkontakt med den verklighet som hittills varit mer eller mindre okänd, eller betraktats som enstaka olycksfall i arbetet med kung Leopolds humanitära civilisationsprojekt.

Det var vid Berlinkonferensen 1884–1885, sammankallad av Tysklands rikskansler Otto von Bismarck, som Internationella Kongosällskapet anförtroddes hela Kongobäckenet, ett område lika stort som Västeuropa.

Detta sällskap var helt i händerna på kung Leopold II, som länge trånat efter koloniala erövringar utan att få med sig den belgiska regeringen på sina äventyrliga expansionsförslag. Den listiga lösningen blev att ta hjälp av ett internationellt sällskap som skulle gynna forskning, fri handel och kristen humanism i en salig blandning och på köpet ”civilisera” Centralafrikas infödda befolkning. Löftet att bekämpa slavhandeln vägde också tungt.

Berlinkonferensens syfte var att undvika konflikt mellan kolonialmakterna, som alla hungrade efter de bästa bitarna av den afrikanska kontinenten. Den tämligen obetydliga nationen Belgiens kung betraktades som en ofarlig aktör i det pågående maktspelet, och Leopold II:s samarbete med Henry Morton Stanley – betraktad som dåtidens ledande Afrikaexpert sedan han lyckats korsa kontinenten från östkusten till västkusten och på vägen kartlägga farbara sjöar och vattendrag – gav honom trumf på hand.

När Berlinkonferensen avslutades var kung Leopold av Belgien privat ägare till Fristaten Kongo, även om flaggan var Internationella Kongosällskapets. Löften om fri handel bröts snart, och när den stora gummiboomen kom, framsprungen ur den växande industrialismens behov, gjorde mannen bakom den humanitära masken sitt verkliga klipp. I ekvatorns närhet växte gummiträden så att det knakade, och Leopold II:s afrikanska äventyr, som började likna ett ekonomiskt fiasko, räddades. ”Från att ha varit ett halvsömnigt projekt i Centralafrika hade Kongofristaten från det ena ögonblicket till det andra blivit ett förbluffande ekonomiskt under”, skriver David van Reybrouck i sin bok Kongo – en historia (2012).

Byarnas befolkning i de gummirika områdena ålades att skörda och leverera den åtråvärda varan som en sorts skatt. Det skedde under omänskliga förhållanden. Kvinnorna hölls ofta som gisslan för att männen skulle återvända från skogarna med sin skörd. Våldtäkter var vanliga i det sammanhanget. Invånarnas egna odlingar fick ligga för fäfot medan jakten på gummi pågick allt längre in i skogarna – områdena närmast Kongoflodens gigantiska system av biflöden betades av först. Följden blev brist på livsmedel. Och kung Leopolds soldater beslagtog dessutom en stor del av de magra skördar och de husdjur som skulle försörja byborna. Det var deras sätt att skaffa mat.

Den som inte levererade den fastställda kvoten av gummi straffades hårt. Soldaterna lät chicotten – en piska av torkad flodhästhud med fastsatte benbitar – dansa över den skyldiges nakna rygg tills den liknade ett stycke köttfärs. Ibland med döden som följd. Eller också satte statens företrädare helt enkelt en kula i skallen på den försumlige.

Som kvitto på att ammunitionen använts för att bestraffa och inte till privata jaktäventyr i djungeln höggs offrets högra hand av. Handen från den döde röktes för att inte ruttna och lades i en korg för att så småningom lämnas till en överordnad i den statliga administration, där girighet och grymhet gifts ihop. Ibland stympades också levande personer – fotobevis finns – men det var nog mer att betrakta som olycksfall i arbetet. Under straffexpeditioner riktade mot byar som inte underordnade sig dödades inte bara folk: hyddorna brändes ned och odlingar förstördes.

Det var de sammanlagda effekterna av denna ofattbart grymma koloniala politik som enligt Adam Hochschild halverade Kongostatens befolkning under kung Leopolds herravälde 1885–1908. Och den var den verklighet som E V Sjöblom kom att bevittna, och så småningom vittna om.

Missionsorganisationerna i USA och Europa, inklusive Sverige, trodde till att börja med på kung Leopolds välvilja och goda syfte med bildandet av Fristaten Kongo. Eller ville tro, eftersom han öppnat nya vägar för missionen. Man tolkade vanligtvis vittnesbörd om övergrepp som resultat av enskilda rötäggs ondska. Kung Leopolds afrikanska administration hade lockat till sig en ytterst brokig samling av européer; där ingick också lycksökare av mindre nogräknat slag. En del av dem var på flykt från ett skumraskliv i sitt hemland.

E V Sjöblom delade till att börja med denna uppfattning, men ju längre han stannade i Kongo och ju djupare in i landet han trängde, dess mer övertygad blev han om att den omänskliga grymhet han bevittnade var resultat av ett systemfel. Hans samvete bjöd honom att tala. Det var så han blev en visselblåsare av Guds nåde.

Hans dagbok rymmer hemlängtan, ensamhet, sjukdomsrapporter, många såriga varför samt uttryck för en stark kärlek till det folk som Gud kallat honom att vinna för kristen tro. Och, inte minst, en växande vrede. Han såg förödelsen i den vita maktens spår. Han talade folkets språk och satt på huk i enkla hyddor och lyssnade till de sorgligaste berättelser om avrättade anhöriga, skövlade ägor, nedbrända bostäder. Han såg stympade lik flyta omkring i floderna och avhuggna händer som fastnat i nedhängande trädgrenar, när någon av Leopolds tjänstemän tömt kvittokorgen i floden.

Omvärldens tystnad inför det som skedde plågade missionären. Insikten om att denna tystnad berodde på okunnighet växte. Den 7 december 1895 skrev han om gummiterrorn på sitt något omständliga sätt: ”Om endast den civiliserade världen visste, hurusom hundra – ja tusentals mördas, byar ödeläggas och de ännu levande infödingarna framsläpa sin tillvaro i det värsta slaveri för att utföra detta tvångsarbete, är jag viss om att den ej skulle befatta sig något med de alster, som nu frambringas av kautschuk, vilket kan sägas vara doppad i dessa naturbarns tårar och blod samt kostar tusentals liv och egendom samt de levandes egendom och frihet.”

I andra stunder tvivlade han på omvärldens goda vilja. Då talade han i religiösa termer om mörkrets furste som rasade bakom civilisationens mask. Underförstått den västerländska civilisation som kung Leopold II lovat att exportera till ”vildarna” i Centralafrika.

I kampen mot den orättfärdiga behandlingen av enskilda medborgare som inte varit lydiga nog kom bonddrängen från Upplands slätter i konflikt med höga tjänstemän inom Fristaten Kongos administration. I maktpyramidens topp satt vid denna tid generalguvernören Wahis i Boma. När Sjöblom hotade att rapportera allt vad han sett och hört drog Wahis fram sitt trumfkort ur rockärmen. Han anklagade missionären för att ha uppmanat befolkningen till skattestrejk. Wahis kallade det för uppvigling, ett brott som kunde straffas med fem års fängelse. Bakom sig hade generalguvernören självaste kung Leopold, så fängelsehotet var inte tomt, även om Sjöblom avvisade anklagelsen. Han hade, försvarade han sig, inte uppmanat till uppror mot myndigheterna, bara vädjat om rättvisa, barmhärtighet och sunt förnuft från statens sida.

När generalguvernören och missionären drabbade samman hade den senare redan skrivit och skickat en detaljerad rapport på engelska om vad han sett och hört. Den var adresserad till missionsorganisationer i USA och England. Där lades materialet åt sidan. Det kändes alltför hett och riskerade att rasera relationen med Bryssel, och därmed sabotera möjligheten till mission i Kongostaten.

Då skickade Sjöblom en svensk version till baptisternas tidning Vecko-Posten i Stockholm. Den första delen av rapporten publicerades den 23 juli 1896 under rubriken ”Mörka tavlor från Kongofristaten”. Ytterligare två artiklar följde i senare nummer.

Publiceringen, där skribenten kallade Fristaten Kongo för en ”slavstat” och riktade ett anklagande pekfinger mot kung Leopold, fick stor uppmärksamhet och spridning. Först i Sverige, där Stockholms-Tidningen, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och Svenska Morgonbladet tryckte delar av rapporten. Materialet publicerades också internationellt. Franska och belgiska tidningar tryckte utdrag ur Sjöbloms artiklar. Det satte fart på en redan tänd debattbrasa. Vad hade kung Leopold egentligen för sig i Afrika?

Några månader efter publiceringen i Vecko-Posten tog sig en trött, utarbetad och sjuk Edvard Vilhelm Sjöblom den långa vägen från Equateur till Boma, för att därifrån färdas med båt till Antwerpen. Den strapatsrika vandringen över Kristallbergen höll på att kosta honom livet, men ombord på fartyget fick han läkarhjälp. På sin väg hem till Sverige gjorde han ett stopp i London för att vila och möta gamla vänner.

Det stoppet fick historisk betydelse. I London ordnade organisationen Arboginas’ Protection Society (APS) ett möte, dit Sjöblom inbjöds för att berätta vad han sett och hört i Fristaten Kongo. Mötets ordförande var den prominente parlamentsledamoten Charles Dilke. Med på mötet var inte enbart föreningens medlemmar, utan också journalister från den brittiska pressen.

Sjöblom var svag och klen, det var svårt att höra hans röst, men hans framställning var omskakande i all sin detaljrikedom. Redan dagen därpå refererades hans tal i Times och andra tidningar, och nyhetsbyrån Reuter gjorde en intervju med ögonvittnet från Kongostatens inre. Den fick omedelbar spridning i hela Europa.

I Bryssel mobiliserade Leopold II till motattack i pressen, och han for på turné till England, Tyskland och Sverige i syfte att ge sin bild av vad som skedde i Kongostaten. Under det som skulle vara en viloperiod för Sjöblom fick han föra en het pressdebatt, bland annat genom att bemöta angrepp från generalguvernör Wahis som publicerades i Times. Han gjorde det med sedvanlig noggrannhet och detaljrikedom. Han berättade vad han sett och hört.

Pressdebatten med anledning av Sjöbloms artiklar i Vecko-Posten och tal i London planade ut. Men den svenske baptistmissionären var inte den ende som slet och rev i kung Leopolds civilisationsmask för att avslöja den girighetsdrivna gummiterrorn. Andra missionärer, bland annat från Svenska missionsförbundet, stödde kritiken. Edmund Morel publicerade ögonvittnesskildringar i sin tidning West African Mail. Tillsammans med diplomaten och politikern Roger Casement grundade han Congo Reform Association, CRA, en organisation som arrangerade stora protestmöten i Europa och USA.

Den brittiska regeringen utsåg Casement till konsul i Boma. Hans uppdrag var att kartlägga förhållandena i Fristaten Kongo. Resultatet blev en noggrann rapport med förödande kritik av Kongostatens administration. Den sändes till de stater som undertecknat överenskommelsen i Berlin 1885.

I det här läget måste Leopold II göra något drastiskt. Han tillsatte en kommission som skulle undersöka förhållandena i hans afrikanska rike och ”giva en klar och fullständig framställning av sanningen”. Kommissionen bestod av tre domare: en belgare, en schweizare och en italienare. De tre herrarna dokumenterade med stor saklighet ett vedervärdigt grymt system, vars ärende var finansiellt och inte humanitärt. Av hopsamlade vittnesmål låg Edvard Vilhelm Sjöbloms rapport överst; han var den som rest vidast och sett mest.

Till sist blev kritiken för mycket även för Leopold II. Motvilligt och mot en fet ekonomisk ersättning överlämnade han sitt afrikanska herradöme till belgiska staten den 15 november 1908. Men först lät han bränna Fristaten Kongos arkiv, som om han trodde att den moraliska skulden skulle gå upp i rök. Året därpå dog han som en av världens rikaste män.

Och Edvard Vilhelm Sjöblom, då?

Sommaren 1899 lämnade han Sverige och återvände till sitt älskade Kongo. Denna gång till Ikoko vid Tumbasjön. Personbyten på höga administrativa poster och nya, mer humana regler utfärdade från Bryssel hade gjort livet i området något mer drägligt. Det verkar också som om Edvard Vilhelm Sjöblom tonade ned sin roll som visselblåsare och i stället ägnade sig mer åt det interna församlingsarbetet. Eller om det nu bara var att sjukdomar och hårt arbete som tömt det mesta av hans krafter.

Den 20 juli 1901 gifte hans sig med den svenska sjuksköterskan Ebonne Johansson, som kommit till missionsstationen i Ikoko för att arbeta vid kliniken där. Men de båda makarna fick inte mycket tid tillsammans. E V Sjöblom blev sängliggande i svår feber. Han dog den 20 januari 1903, endast 41 år gammal.

I dag vilar en tämligen okänd svensk hjälte i en tämligen enkel grav i skuggan av några palmer i byn Ikoko. Men nog förtjänar hans minne att leva och inspirera visselblåsare i en tid, när den girighetsdrivna terrorn på nytt får östra DR Kongo att blöda. Nu handlar det inte om elfenben och gummi utan om jakten på coltan och andra värdefulla mineraler, som driver fram konflikter där det sexuella våldet är ett av vapnen.

Doktor Denis Mukwege från Bukavu, vars kamp mot förtryck och övergrepp mot sitt lands civilbefolkning renderat en rad internationella priser, skriver i min bok Vittnet som vägrade tiga (Sjöbergs Förlag 2017): ”Berättelsen om E V Sjöblom visar att ondskans härjningar kan stoppas om de som nu tiger börjar tala, och de som nu blundar öppnar sina ögon. Låt oss hoppas att det sker på nytt! Min hetaste önskan är att mitt älskade Kongo ska bli ett land där människor kan leva i fred och välmåga. Om många av oss följer Sjöbloms exempel kan drömmen bli verklighet.”