Att tänka på papper

Jag bläddrar i mina gamla resedagböcker – eller ska de kallas journaler, loggar eller anteckningshäften? – och förvånas över den grafomaniska nit med vilken jag noterade stort och smått inför det som senare skulle skrivas.

Böckerna är i formatet 17 x 20 centimeter, har svarta vaxdukspärmar och linjerade sidor. Korta fakta och observationer blandas med betraktelser, frågor, citat, intervjufragment, uppslag och insikter, liksom funderingar över resans mål och mening.

De första noteringarna är tillkomna i en tid när internet, smarta mobiler, Google­ Earth och sociala medier skulle ha klassats som science fiction. Kan man genom anteckningarna få syn på vem man en gång var? Lära känna, eller känna igen, en yngre version av sig själv?

Jag vet inte, men klart är att åtskilligt skulle vara förlorat för alltid om det inte vore för att jag skrivit ned det. Somliga händelser och personer som står upp ur sidorna tycks till en början främmande, men liksom bilder i ett fotoalbum, eller en doft man inte känt på länge, väcker noteringarna minnen som jag inte viss­te att jag hade. Även om bara en bråkdel kom till användning i det som publicerades var det nog mödan värt.

Att för hand formulera och fästa tankar och observationer på papper är en process som kräver koncentration, och som även underlättar inlärning och fångar ögonblick som annars strax skulle förintas. Att så att säga externalisera det tänkta förbättrar möjligheterna att skärskåda och bearbeta det. Kalkyler, långa orsakssamband och sortering av fakta skulle vara svårt eller omöjligt att handskas med utan att göra noteringar.

På så sätt blir anteckningsboken ett verktyg för tänkande, en utvidgning eller förlängning av hjärnan, vilket var kärnan i vad som påstås ha varit den mest citerade filosofiska uppsatsen under 1990-talet, The Extended Mind av Andy Clark och David Chalmers.

Dessutom avslöjar antecknandet förställning och tankelättja. Att muntligt slänga ur sig ett omdöme är lätt och flyktigt, men skriver man ned det känns dess halt. Vilket förstås inte hindrar att man ändå kan skriva hur korkat och förljuget som helst.

”Ögonens fångst flyttade han oskadd över till sitt anteckningsblock”, skrev Ivar Lo-Johansson, vilket väl kan vara nästan sant; en beskrivning av verkligheten är alltid fråga om ett subjektivt urval.

Men när upptäcktes nyttan, ja, nödvändigheten av att notera saker? När kom vi på vilken tillgång det vore att ha ett anteckningsblock till hands?

Det frågade sig den brittiske förlagsmannen och författaren Roland Allen efter att av sin farfars gamla dagböcker själv ha inspirerats till att föra daglig journal. Det visade sig att anteckningsboken tydligen framstått som ett alltför pro­saiskt ting för att locka till särskilt mycket forskning, så Allen gav sig själv i kast med uppgiften. Resultatet är boken The Notebook. A History of Thinking on Paper, och formuleringen att ”tänka på papper” är central. Var skulle vi vara om människor inte kunnat bevara idéer, hugskott, tankar, associationer och påhitt för senare begrundan, bearbetning och systematisering? I denna grumliga ocean av infall och skarpsinne, av kråkfötter och förfinad piktur, uppstod embryon till mästerverk och uppfinningar och nya sätt att tänka.

Nära 400 sidor om anteckningsbokens historia kanske signalerar torrt och nördigt borrande i bagateller, men så är alls inte fallet. Vad Allen har åstadkommit är något av en kulturhistorisk bedrift. Han lyckas livfullt göra troligt att så förbisedda och anspråkslösa ting som dagboken, anteckningshäftet, loggen och liggaren haft en avgörande påverkan på den västerländska civilisationens utveckling. Men det mesta av all denna skrivarmöda har gått förlorad. I århundraden kasserades vanligen antecknings- och skissböcker såvida de inte tillhört särskilt bemärkta personer.

Den praktiska nyttan av anteckningsboken kan historiskt knappast överskattas, men dess mytologiska laddning är också betydande. Att sitta vid ett kafébord och notera i en svart anteckningsbok signalerar att man är en tänkande, observerande och kreativ människa, särskilt numera när de flesta bara stirrar på sina telefoner.

Anteckningsboken gör den skrivande till en representant för ett slags globe­trottermytologi som skulle komma att exploateras på ett förbluffande lönsamt sätt genom varumärket Moleskine. Utifrån några rader i reseförfattaren Bruce Chatwins bok Drömspår om en viss sorts franska anteckningsböcker som han brukat köpa i Paris, men som inte längre tillverkades, föddes idén hos översättaren och entreprenören Maria Sebregondi att låta dem återuppstå. Ett italienskt presentföretag lät tillverka tidlöst diskreta, svarta böcker med ett elastiskt band som håller boken stängd. I marknads­föringen användes beprövad värdeöverföring genom att ladda boken med mytologi knuten till profiler som Chatwin, Hemingway, Picasso och Matisse. Med en Moleskine bredvid espressokoppen sällade man sig till en utvald skara skapande, resande och äventyrliga gestalter.

Det visade sig vara en kommersiellt­ lysande idé. Den förment historiska anteckningsboken började säljas 1997, och det gick att ta mer betalt för böcker med tomma sidor än för tryckta. Moleskine blev ett multinationellt begrepp och tillverkar förutom en stor kollektion anteckningsböcker också en rad kringprodukter. Givetvis finns även en smart notebook som via en app överför det handskrivna till en digital plattform, en symbios mellan ny teknik och Chatwins plitande i den australiska ödemarken.

”Every Moleskine notebook is a book yet to be written and a story waiting to be told”, heter det i reklamen. Med en Moleskine är man alltså en författare i vardande även om det inte blir mer än några vädernoteringar. Boken signalerar innehavarens potential, likt armbandsur vattentäta till 500 meters djup och bilar med en toppfart på 300 kilometer i timmen. ”Boken finns”, som Bodil Malmsten uttryckte det, ”den är bara inte skriven än.”

Men Roland Allen börjar sin historik långt före Chatwin och Moleskine. Lertavlor, plattor med bivax, pergament, papyrus; många slags material brukades för att föra noteringar in­nan introduktionen av papper – ursprungligen från Kina – vände blad i historiens stora bok.

Att kunna binda samman pappersark till behändiga böcker var grunden till framgångarna för handelsmännen i det sena 1200-talets Florens. Där anses kons­ten att föra bok ha uppfunnits, och den dubbla, eller italienska, bokföringen, vilken krävde liggare och kassaböcker, tillskrivs främst Giovanni Farolfi och Amatino Manucci. Metoden kom att få enorm betydelse. Det var inte bara ett nytt sätt att bringa ordning i affärer och transaktioner, med överblick över tillgångar, skulder, intäkter och kostnader. ”Utan dubbel bokföring skulle vare sig kapitalismen eller den moderna staten kunna existera”, förkunnar historikern Jacob Soll i ett av bokens citat.

Den nya bokföringskonsten gav Florens ett försprång inom handeln. Inte bara förbättrades kontrollen och möjligheten att delegera affärerna, det var också en fråga om säkerhet. Bläck på papper i paginerade liggare ansågs betydligt mer beständigt än raderbara noteringar på pergament.

När papper blev alltmer överkomligt kom den kommersiella revolutionens kassaböcker att inspirera till andra användningsområden. Anteckningsboken var född och ledde också till något av en artistisk och kreativ revolution. Den florentinske målaren Cimabue kan sägas ha uppfunnit skissblocket, då han kom på att han kunde ta med sig en bokföringsliggare och teckna det han observerade på sina vandringar.

Detta, att i stunden fånga det ögat såg, var något nytt som i synnerhet Leonardo da Vinci senare underströk vikten av. ”Och gör en notering”, skrev han, ”med lätta drag i en liten bok som du alltid ska bära med dig… vårdad med stor omsorg; ty formerna, och objektens positioner är så oändligt många att minnet är oförmöget att bevara dem, så därför ska du bruka dessa skisser som vägvisare och läromästare.”

Leonardos många skiss- och anteckningsböcker låg länge glömda. Motsvarande 13 000 sidor finns bevarade, vilket experter uppskattar utgör en fjärdedel av den totala mängden – Leonardo var oförtröttligt verksam inom mycket mellan anatomi och astronomi. Något överraskande visar han sig ha haft en förfärlig handstil. Allen spekulerar i att världen kanske skulle ha sett annorlunda ut idag om vi tidigare hade fått tillgång till universal­geniets idéer.

En nära vän till Leonardo, oförtjänt okänd i Europas intellektuella historia, var Luca Pacioli, som i sin Summa de arithmetica sammanställde och spred tidens matematiska vetande – vilket dramatiskt ökade efterfrågan på skrivböcker.

Anteckningsboken kom att blomma ut i många former och funktioner. En zibaldone var i renässansens Italien en bok där man samlade noteringar, citat, böner och nästan vad som helst till ett slags personlig antologi som också var avsedd att delas med andra. Tyska 1500-talsstudenters Stammbücher blev i Holland album amicorum, i vilka man skrev vänskapsbetygelser, tänkespråk, vers och kanske gjorde en liten teckning till innehavaren. Bevarade böcker är fönster till en svunnen tid och dess tänkande.

Skeppsloggar, poesialbum, kalendrar, autografböcker – ett litet häfte kan rymma allt från djupaste introspektion och banbrytande idéer till de vardagligaste komihåg- och inköpslistor. Stenografer, reportrar, poliser och servispersonal skulle alla komma att ha en anteckningsbok som en självklar del i sin utrustning. Filofaxen hörde yuppieeran till.

Allen har gjort grundlig research. Utvikningar och biografiska anekdoter drar ibland iväg ut i periferin, men det är underhållande och välskrivet och leder alltid tillbaka till huvudfåran. Han har inte nöjt sig med läsefrukter och att gräva ned sig i arkiven, utan söker i många fall upp ledande auktoriteter inom de smalaste forskningsfält. Illustrationerna är välvalda och informativa. Istället för utfyllnad i form av redovisning av mödosamma efterforskningar, som är en vanlig sjuka i den här typen av böcker, anas att mycket har måst uteslutas. Dessutom är det kryddat med underskruvad humor, som kommentaren till Marie Curies radioaktivt smittade labbnoteringar: ”Handle with care for the next 1 500 years.”

Hon är en i raden av gestalter som vi känner från historien och vars dagböcker och löpande noteringar har varit förutsättningen för deras gärning och ryktbarhet. Marco Polo, Erasmus av Rotterdam, Michel de Montaigne, Samuel­ Pepys, Isaac Newton, Carl von Linné, Charles Darwin, Albert Einstein, Anne Frank, Virginia Woolf och Agatha Christie är intimt förknippade med sina antecknings- och dagböcker. Genom dessa kan vi följa deras erfarenheter, impulser och tankebanor, som i vissa fall radikalt förändrat vår världsbild. Utan anteckningsböcker hade vi stått utan såväl evolutionslära som relativitetsteorier och Hercule Poirot, till exempel.

Inte heller hade vi fått läsa Ernest Hemingways En fest för livet, postumt utgiven 1964 och ett slags Parisromantikens heliga skrift. Hans sista och möjligen bästa bok lär ha tillkommit tack vare att en av alkohol ganska nedgången Hemingway 1956 av en tillfällighet återfick sina gamla anteckningsböcker från 1920-talet som legat bortglömda i en koffert i källaren till hotell Ritz i Paris. Utifrån dem kunde han rekonstruera den fattiga men lyckliga tid då han satt och skrev på ett kafé på Place Saint-Michel vid ett glas vin och några ostron eftersom det var för dyrt med ved till lyan på rue Mouffetard.

Men liksom traditionellt brevskrivande är en utdöende sysselsättning minskar också användandet av fysiska dag- och anteckningsböcker och kalendrar. Även de har flyttat in i telefonen och datorn, men det förändrar också i grunden det som skrivs. E-post och digitala noteringar är flyktiga, i sociala medier blir det privata offentligt och tillrättalagt. Kanske låter man till och med telefonen föreslå AI- genererade dagboksanteckningar. Det är i så fall en vana som man förmodligen omprövar efter att ha läst Roland Allens bok.

Några nedkastade ord i anteckningsboken har ofta sitt ursprung i tankeflykt och dagdrömmeri, kläckta i stunder av yttre händelselöshet, något som också blivit en bristvara när minsta paus väcker mobilimpulsen. Men alla som prövat vet att det finns en sanning i den omtalade förbindelsen mellan huvudet, hjärtat och handen, den taktila upplevelsen av att fästa tankar på papper. Att anförtro sig åt dagboken är något annat än att trumma med tummarna på telefonens displaytangenter.

Men det kan förstås innebära en risk. I Nätternas gräs skriver Patrick Modiano att ”vi undviker ju att skriva ner de mest intima detaljerna i vårt liv, av fruktan för att de inte ska tillhöra oss längre när de väl har fästs på papper”.