Hur nazistiskt var Österrike?

Ett centralt inslag i Österrikes moderna politiska historia är det högernationalistiska partiet FPÖ:s framgångar. Startat efter kriget av bland andra tidigare anhängare av Tredje riket blev det efter hand mer liberalt och samarbetade tidvis med socialdemokratiska SPÖ. Under den dynamiske kampanjpolitikern Jörg Haider svängde det tillbaka mot den auktoritära högern. För någon månad sedan var partiledaren Herbert Kickl på väg att bilda regering med högerliberala ÖVP, efter att ha blivit största parti i höstens val till nationalrådet, Österrikes parlament.

Förhandlingarna med ÖVP kollapsade dock och idag styr en koalition mellan ÖVP, SPÖ och det liberala NEOS i Wien. Regeringsprogrammet blev färdigt väldigt snabbt efter att FPÖ fått korgen av ÖVP, vilket talar för att det nog aldrig var så troligt att Kickl, en mycket kontroversiell person även bland högerborgerliga österrikare, skulle blivit FPÖ:s förste förbundskansler. ÖVP:s krav i förhandlingarna var mycket tuffa och i praktiken omöjliga för FPÖ att acceptera.

FPÖ:s framgångar och förhandlingarna med ÖVP ackompanjerades ofta av referenser till Österrikes mörka historia av kopplingar till rasism, nazism och diktaturvurmande. Det påstås ibland att ös­terrikarna var mer entusiastiska nazister än tyskarna, men det är troligen inte sant. När det gäller Hitler så borde fler komma ihåg att han hatade Wien – den kosmopolitiska stad där hans första karriär slutade med en pinsam katastrof. Återkomsten efter Anschluß 1938 var en revansch – inte ett kärt återseende.

Bilden av Österrike är motsägelsefull. Underbara landskap, ”Sound of Music”, fantastisk kultur, rik historia och österrikiskt gemyt kontrasterar mot det dåliga ryktet, de egna kulturarbetarnas konstanta kampanj mot den ­inskränkta borgerligheten och associationerna till invandrarfientlighet och fascism. Diktaturen som föregick Hitlers inmarsch är ett komplicerat kapitel som inget turistråd kan reda ut.

Hur var det då egentligen? Var Österrike Hitlers första offer, som de allierade under kriget konstaterade, eller jublade massorna när stridsvagnarna rullade in? Som varm vän av både dubbel­monarkin och det moderna Österrike brukar jag försöka påminna om att det var fler som slöt upp på den av nazisterna mördade förbundskanslern Dollfuss begravning 1934 än som hyllade Hitler på Heldenplatz 1938. De som hyllade kanslern kom dessutom frivilligt – 1938 var det betydligt svårare att avstå.

Jag kan ha rätt men det är svårt att avgöra, menar Jean Sévilla, författare till boken Cette Autriche qui a dit non à Hitler. 1930–1945. Det finns inga exakta beräkningar av hur många som faktiskt var ute på huvudstadens gator vid dessa båda tillfällen. Däremot finns det mycket som tydligt talar för att Österrike inte förtjänat sitt dåliga rykte. Dessutom finns det som alltid ett antal faktorer som gör det svårt att tolka stämningarna i landet.

Efter första världskriget kollapsade dubbelmonarkin och Österrike blev en liten stat med betydande interna motsättningar. De första regeringarna skulle samtidigt avveckla stormaktens administrativa och militära apparat, skapa en ny nation, lösa den akuta ekonomiska krisen och trygga gränserna. De tysknationella och socialisterna i SPÖ ville bli en del av Tyskland – något som var förbjudet enligt Versailles-fördraget. Många ville ha en socialistisk samhällsomvandling samtidigt som delar av högern helst hade återupprättat monarkin. SPÖ var en bred kyrka, vilket satte gränser för radikalismen till vänster men också gjorde det svårt för partiet att kompromissa. Det var en bräcklig republik som gick in i 1920-talet.

De stora politiska motsättningarna resulterade i att de större partierna skaffade sig egna skyddstrupper. Ledarna för dessa var ofta mer radikala än sina moderpartier och bidrog också till att samarbetsklimatet försämrades. Ledarna för det kristet sociala parti som dominerade politiken avvisade inte samarbete med vänstern, men båda sidor hade svårt att få med sina mer radikala allierade på kompromisser. Resultatet blev på 1930-talet en orientering mot Italien – som stöd mot det ökade trycket från det nazistiska Tyskland.

Författaren hävdar att grunden för den diktatur som infördes i Wien parallellt med Hitlers maktövertagande i Berlin var att motverka det nazistiska inflytandet i Österrike. Det var en diktatur och alla partier förbjöds, förutom Dollfuss Fosterländska Fronten, men förtrycket kan inte jämföras med det i Tyskland.

Folket skulle delta i landets ­styrelse genom ett korporativistiskt system som byggde på representation av olika intresse­grupper. Ideologiskt var utgångspunkten familjen, religionen och de nationella och regionala traditionerna – inte rasism som i Hitlers Tyskland. Vänsterns partier förbjöds men deras organisationer kunde delvis arbeta vidare. Under hand förhandlade regeringen med både partierna och fackföreningarna om samarbete i olika former. Inbördeskriget 1934 var över på några dagar och hade begränsat stöd även bland regimens motståndare.

Regeringen försökte efter de österrikiska nazisternas försök till statskupp 1934, då Dollfuss mördades, stoppa partiets inflytande i landet. Ett antal av de skyldiga till kuppen avrättades, trots protester från Berlin, och tusentals nazister sattes i fängelse. Stödet för denna politik var överväldigande, trots att flera partier fortfarande i princip var för en anslutning till Tyskland. Man bör dessutom komma ihåg att till exempel SPÖ:s medlemmar då inte visste hur radikalt Hitler skulle förändra sitt land.

Förutom det lilla och kuvade österrikiska nazistpartiet stod de flesta bakom motståndet mot nazisterna. Regeringen hade löpande kontakter med den tidigare tronföljaren Otto von Habsburg, som upplevdes som ett verkligt problem av ledningen i Berlin. Representanter för det gamla kungahuset besökte Öster­rike och förde samtal om hur trycket från Tyskland skulle kunna motverkas. Flera ministrar i Wien var monarkister. Den österrikiska patriotismen växte och blev en alltmer närvarande del av medborgarnas liv, inte bara ett populärt inslag i regimens propaganda.

Efter några år ökade trycket från Tyskland igen. Eftersom Mussolini valt att alliera sig med Hitler kunde Rom inte längre fungera som motvikt mot Berlin. Dollfuss mindre karismatiske men kompetente efterträdare, Kurt von Schuschnigg, försökte förhandla med Hitler, men utan stöd från vare sig västmakt­erna eller Italien hamnade han i en omöjlig situation. Inget land var berett att hjälpa Ös­terrike mot nazisterna.

På egen hand hade man ingen realistisk möjlighet att stå emot den tyska armén –trots att Hitlers styrkor drabbades av stora logistiska problem under inmarschen i landet. Wien valde den danska lösningen och undvek blodspillan.

En folkomröstning utlystes men tyskarnas inmarsch gjorde det omöjligt att genomföra planerna. Den mycket omfattande kampanjen för att rösta ja till fortsatt nationell självständighet möttes av stor sympati, inte bara på grund av lojalitet mot regimen. Enligt tyska SS egna beräkningar så hade högst 33 procent av väljarna i Wien i en demokratisk omröstning röstat för anslutning till Tyskland. Stödet hade varit betydligt lägre i resten av landet. Att siffrorna blev helt annorlunda i nazisternas egen omröstning är inget att förvånas över.

Med något undantag var förbundsländerna tryggt regimtrogna liksom armén, som fick order att lägga ned vapnen vid den tyska inmarschen. De österrikiska yrkesofficerarna var kanske inga brinnande republikaner men de flesta hade inga sympatier för nazisterna.

Hur var det då med entusiasmen för partiet och dess sidoorganisationer? Enligt författaren var stödet för ­partiet inte större i Österrike än i Tyskland. Många löste medlemskort men liksom i andra totalitära stater handlade det inte sällan om att underlätta kar­riären snarare än om någon djupare ideologisk övertygelse. Vad gäller SS och SA var det färre som anslöt sig i Hitlers forna hemland än i Tyskland. Kända undantag finns naturligtvis, men de är inte något bevis för att österrikarna skulle ha varit mer entusiastiska nazister än sina grannar i norr.

Jean Sévilla beskriver också detaljerat motståndet mot nazismen i Österrike. Det var utbrett och handlade inte minst om grupper inom den katolska kyrkan, som riskerade sitt eget liv för att sprida propaganda, gömma flyktingar och i hemlighet diskutera hur ett nytt, fritt Österrike skulle kunna byggas upp. Många avrättades under krigsåren. Österrikarna hamnade i ett besvärligt mellanläge när de införlivats med en annan stat som många av dem egentligen inte hade något emot, om det inte varit för nazisterna och det förödande kriget. Många fäder och söner tjänstgjorde i krigsmakten under krigsåren.

Den ofta ambivalenta inställningen till Tyskland påverkade även motståndet utanför Tredje rikets gränser. Till en början var det svårt att engagera Socialdemokraterna eftersom partiet i grunden var förespråkare av en förening med Tyskland. Senare under kriget fick andra grupper övertaget inom SPÖ och de då kunde delta mer aktivt i kontakterna med de allierade tillsammans med både kristdemokrater och monarkister.

Det blev successivt allt tydligare att det skulle gå att samla en bred majoritet för ett fritt och självständigt Österrike. Om man får tro opinionsundersökningarna var det först flera decennier efter krigsslutet som fler identifierade sig främst som österrikare och först i andra hand som tyskar i den lilla alprepubliken.

Sévillas bok redovisar många goda argument för att se mer positivt på Österrikes historia under både mellankrigstiden och krigsåren. Det är uppenbart att han delar undertecknads sympati för landet, i författarens fall grundlagd av faderns lyckliga tid som fransk krigsfånge på landsbygden, men framställningen underbyggs med rikligt med statistiska uppgifter och referenser till andra källor. Sévilla väjer inte heller för att till exempel beteckna ståndsstaten under senare delen av 1930-talet som en diktatur, samtidigt som han slår fast att dess främsta funktion var att hejda nationalsocialismen vid gränsen till Tyskland. Dollfuss var ingen hjälte men han hade en mycket svår uppgift. Det var enklare när österrikisk politik handlade om expansion genom äktenskapsavtal.