Teknikbrorsorna har svikit USA

När Kina blev medlem i Världshandelsorganisationen år 2000 konstaterade president Bill Clinton att frihet i det nya århundradet ”kommer att spridas via mobiltelefoner och kabelmodem”. Ett av USA:s krav för att tillåta kinesiskt medlemskap hade nämligen varit att landets telekommarknad skulle öppnas för utländska aktörer.

Det låter nästan lite gulligt, tech bros, teknikbrorsorna. De är överallt nu, utanför och inne i maktens boningar, dess­utom är hela upplägget tryfferat med AI och mörka framtidsvisioner där maskinerna är smartare än människor.

Om det var meningen, eller inte, vet nog ingen. Och det är väl egentligen inte heller så viktigt. Men i och med att Donald Trump flyttade in ceremonin där han svor presidenteden till den så kallade Rotundan i Kapitolium framgick det tydligt hur nära makten it-mogulerna flyger. Om installationen som vanligt ägt rum på trappan till kongressbyggnaden, skulle de ha försvunnit i mängden, alltså Jeff Bezos i Amazon, Tim Cook i Apple, Sundar Pichai i Google, Mark Zuckerberg i Meta och, givetvis, Elon Musk som ibland har en svart t-shirt med texten TECH SUPPORT.

Andra i den här allt mäktigare sektorn närvarade förmodligen i anden, bland dem Peter Thiel som var med Musk från allra första början i pionjärföretaget PayPal och svarade för huvuddelen av finansieringen när nuvarande vicepresidenten JD Vance vann senatsvalet i Ohio 2022 som politisk novis.

En djuplodande debatt förs även i resten av världen om de här tech-mogulernas inflytande, deras ideologiska grundbultar och vad de egentligen vill åstadkomma. Eller – om de fått så stora huvuden, big heads, som det amerikanska talesättet lyder att de betraktar sig som enväldiga kungar utan att behöva lyssna till folket.

I denna grädda ingår Alex Karp, som även han har trådar till Peter Thiel. De gick samtidigt på Stanforduniversitetet och grundade tillsammans med ett par andra kamrater mjukvaru- och data­analysföretaget Palantir Technologies i Palo Alto för 20 år sedan. Karp syns ibland i ekonomikanalen CNBC (tips till USA-nördar: morgonprogrammet kl 6-9 amerikansk östkusttid lockar alltid prominenta gäster). Det gråsprängda håret på ända och den snabbrinnande svadan leder associationerna till klichéer om hur ett geni ser ut, känt är för övrigt att han har diagnosen adhd.

Det behövs inte så mycket litterär kremlologi för att lista ut varför Alexander C Karps namn är tryckt med större stil än medförfattaren Nicholas W Zamiskas på omslaget till deras nya bok The Technological Republic. Hard Power, Soft Belief, and the Future of the West. Troligen rör det sig om intern hackordning, Karp är vd i Palantir medan Zamiska presenteras som vd:s juridiske rådgivare samt styrelseledamot i stiftelsen Palantir Foundation for Defense Policy & International Affairs. På boksidorna är de emellertid ”vi” hela tiden, även om den otålige Karp kanske bidragit med fler tankar.

Deras budskap är i grunden enkelt och borde svida ordentligt och leda till självrannsakan i ovan nämnda skara – och bland alla hoppfulla it-entreprenörer som köar hos riskkapitalisterna. Karp och Zamiska anklagar hela it-sektorn för att ha prioriterat kommersiellt gångbara och lönsamma konsumentprodukter, som dataspel, appar, algoritmer som styr trafik på sociala medier till shoppingsajter och så vidare.

Silicon Valley svek därmed sitt ansvar som samhällsmedborgare och försvarare av västs traditionella värden, menar Karp och Zamiska. De låter nästan som Hillary Clinton för många år sedan när hon tog till det afrikanska ordspråket om att ”it takes a village” för människor att växa och lyckas.

”Tekniksektorn har absolut en förpliktelse att stötta staten som gjorde dess framgångar möjliga”, skriver Karp och Zamiska med en repetition av Silicon Valleys historia – det vill säga: de gigantiska militära anslagen och projekten som ledde till de elektroniska sprången i rymden och cyberrymden, samt den förstklassiga utbildningen på de delstatliga universiteten och väl fungerande finansmarknaderna.

”Till skillnad från de oräkneliga advokater som har kommit att dominera modern amerikansk politik hade många tidigare ledarfigurer djupt ingenjörs- och teknikkunnande”, nämner de med hänvisning till den andre presidenten John Adams som ska ha manat tidens vetenskapsmän att fokusera på praktisk nytta av rönen, till exempel inom jordbruket.

Läsaren får sedan veta att termen scien­tist myntades först 1834 för att beskriva den skotska astronomen och matematikern Mary Somerville. Boken är full av liknande referenser till akademiker, filosofer, uppfinnare, skriftställare, militärstrateger, antropologer och sociologer. Det är rappt och informativt, men en aning fylligare utläggningar skulle inte ha skadat i en bok som bara är på 220 sidor, exklusive notapparat och litteraturförteckning. För lekmannen (eller kvinnan) kan beskrivningarna av experiment med alltmer avancerade språkmodeller (language models) erbjuda i alla fall en smula insyn i vad som sker i de allt kraftfullare datorerna med analyser av biljoner ord.

Här säger Karp och Zamiska – möjligen smått naivt? kan man fråga sig – att de tänker sig ett ”samarbete mellan två arter av intelligens, vår egen och den syntetiska” den dagen när maskinerna börjar konkurrera på kreativa områden där männi­skan dominerar, som humor, konst och litteratur.

Det amerikanska århundradet, alltså 1900-talet med atombomben och internet, är sedan länge överståndet. I den pågående brytningsperioden mellan atomåldern och mjukvaruåldern måste it-sektorn bygga ”teknik och AI-kapacitet för att hantera de mest akuta utmaningarna vi alla möter”. Och mest akuta är hoten från ett ökande antal imponerande AI-genombrott i Kina, Ryssland och Iran.

Hårdvara byts mot mjukvara och ett exempel på det är att svärmar av AI-matade drönare snart kan sikta in sig på och omintetgöra fiender till en bråkdel av kostnaden för konventionella vapen­system.

”USA och dess allierade borde omedelbart utfärda löften om ett nytt Manhattan Project för att bibehålla kontrollen över sofistikerad AI för slagfältet”, menar Karp och Zamiska.

De beklagar att en hel generation it-ingenjörer har vänt ryggen åt tanken på nästa generations AI-vapen, och de till och med häcklar några Google-anställda som vägrade att delta i ett militärt projekt för några år sedan. Inte för att de var pacifister eller icke-våldsförespråkare utan för att de helt enkelt inte trodde på något alls längre. Denna nihilism är, menar Karp och Zamiska, en slö och slapp inställning som är farlig för framtiden. Men Palantir som företag är högst inblandat i den moderna krigföringen och det har bidragit till en kraftig stegring av aktiekursen.

”Risken är att den här generationens avstängdhet från nationalstaten och avståndstagande från vårt kollektiva försvar har lett till en massiv men icke ifrågasatt omfördelning av resurser, både intellektuella och finansiella, för att tillfredsställa den nyckfulla ­kapitalistiska konsumentkulturen”, heter det i en annan bredsida.

Mark Zuckerberg görs till symbol för detta, med anklagelser om att han enbart brydde sig om produkten (creation), inte dess eventuella betydelse i samhället. Ett uttalande Zuckerberg gjorde i protest mot porträttet av honom i filmen The Social Network används som bevis: ”De kan helt enkelt inte fatta att någon vill bygga något bara för att de vill bygga något”, sade han.

President Donald Trump nämns inte i index, inte expresidenten Joe Biden heller. Det är oklart varför ointresset för den politiska makten är så stort, för trots allt hade och har bägge ambitioner att stärka halvledartillverkningen och garantera fortsatt dominans för USA på AI-området.­ Karp skänkte pengar till Biden och stöttade Kamala Harris eller, med andra ord, en del av innehållet torde vara tänkt för en Harrisadministration som skulle varit öppen för visioner om ett närmande mellan tech och militären. Istället kom Musks motorsågsmassaker i den federala förvaltningen och Vances skepsis mot de allierade i Europa och Ukrainas sak.

Ännu en person figurerar i skriverierna om techtitanerna, statsmakten och demokrati, nämligen Curtis Yarvin, eller pseudonymen Mencius Moldbug, som med sina idéer om att statsmakten bör tas över av en ”direktör”, ungefär som Musk har uppträtt vid sidan av Trump. Kanske kan teknikbrorsornas synliga flytt högerut bli tema i en uppföljare för i synnerhet Karp som i sitt cv kan skryta med en doktorsexamen i samhällsteori från Goethe-Universität i Frankfurt.

Den här boken får ett blandat mottagande. Vällovligt naturligtvis att Karp och Zamiska belyser glappet mellan Silicon Valley och Washington och sätter fingret på techjättarnas fokus på banala appar. Vidare tar de upp utbildningsväsendet där den västerländska kanon, med uråldriga idéer om rätt och fel, tillåtits att försvinna i periferin. ”Att tolerera allt tenderar att förvandlas till stöd för ingenting”, konstaterar de lite väl svepande. Återstår att se, som man brukar säga, vilka som lystrar till Karps och Zamiskas maningar, särskilt mot bakgrund av att de själva är teknikbrorsor om än med vilja att skapa en ny gemenskap i väst.