Tillfälligheternas spelregler

Vid många anställningsintervjuer­ ställs varianter av frågan: Var är du om fem år? Alla förstår att man längre fram inte kommer att ställas till svars för vad man säger, genom att svara visar man istället vem man ser sig som och vilka ambitioner man har. Det finns gott om sådana här, till synes triviala tecken, på hur vi ser på individuell utveckling och samhällsförändring, som något mer eller mindre kontrollerbart och viljestyrt. Tänk om verkligheten inte alls fungerar på det sättet, tänk om slumpen är en långt viktigare förändringsfaktor än vi anar, inte bara på ett personligt och samhälleligt plan? Den frågan kanske uppfattas som filosofisk och vardagsverklighetsfrånvänd, men den rör oss alla och har visat sig vara långt viktigare än många tror.

Problemet är att den kollektiva förmågan att förstå och hantera tillfälligheternas spel med utgångspunkt i vetenskap istället för i känslor och antaganden lämnar en hel del i övrigt att önska. När nöden är som störst är hjälpen som närmast, brukar man dock säga, och i våras gavs två böcker ut, den ena om slumpen och den andra om vetenskapens förutsättningar att hantera verklighetens fundamentala öppenhet. Av en tillfällighet kom jag att läsa böckerna parallellt och jag fann att tankarna som förmedlas kompletterar varandra på ett synnerligen konstruktivt och dessutom märkligt vältajmat sätt.

Fluke. Chance, Chaos, and Why Every­thing Matters, är skriven av Brian Klaas, professor i global politik, vid University College London, som här förklarar vad slump är och som visar vilken avgörande och genomgripande betydelse den har både för våra individuella och kollektiva liv, och för livet som sådant. Slumpens roll i kulturella förändringsprocesser och människors oförmåga att förstå fenomenet har intresserat mig länge, men Klaas bok blev ändå en ögonöppnare. Dess inledande exempel, som handlar om varför Kyoto – som av USA:s högs­ta militära ledning under slutskedet av andra världskriget ansågs vara det optimala målet för den första atombomben – skonades och varför just Nagasaki blev målet för den andra bomben, har stannat kvar i minnet. Anledningen var i korthet att en av president Trumans viktigaste rådgivare varit på semester i Kyoto 20 år tidigare, och staden hade gjort ett outplånligt intryck på honom. Nagasakis öde avgjordes av en oförutsedd förändring i väderleken, just innan bomben skulle släppas.

Svårigheten att acceptera och förstå slumpens roll i våra liv verkar kunna förklaras av att den mänskliga hjärnan är programmerad att söka mening och mönster i omgivningen, vilket gör det svårt att förstå verkligheten på dess egna premisser. Mycket talar för att den här egenskapen har bidragit till att vi har hamnat i den prekära situation som mänskligheten och livet på jorden befinner sig i för tillfället. Inte ens erfarenheten av att alla prognoser för utvecklingen i världen i ett enda slag förändrades radikalt efter att två flygplan flög in i World Trade Center den 11 september 2001 har fått oss att inse och acceptera slumpens roll i och för samhällsutvecklingen. Övertygelsen om att vägen in i framtiden går att kontrollera verkar snarare ha stärkts av den växande oroligheten i världen efter al-Qaidas attack, Rysslands anfallskrig mot Ukraina samt inte minst pandemin.

Evolutionärt har benägenheten att lita på våra sinnen och hjärnans tolkningar av intrycken vi dagligen och stundligen bombarderas med gynnat mänsklighetens överlevnad. Men i det högteknologiska och globaliserade samhälle vi lever i idag riskerar okunskapen om i hur hög grad perceptionen och kognitionen påverkar vår uppfattning av verkligheten, att utvecklas till ett hot för både oss själva och livsbetingelserna på jorden. Vi är skapade för överlevnad i en typ av miljö, och även om människan uppenbarligen har både en fantastisk anpassningsförmåga och kompetens att tänka rationellt lever vi nu i en helt annan miljö som ställer helt andra krav, där våra egenskaper och oproblematiserade antaganden snarare bidrar till problemen än till lösningarna.

När man väl fått upp ögonen för slumpen och förstår vidden av dess betydelse för livet och verkligheten är det lätt att förlora fotfästet och tappa tron på att ens handlingar och ambitioner spelar någon roll. Den känslan balanseras emellertid upp på ett fint och hoppfullt sätt av: Third Millennium Thinking. Creating Sense­ populär, tvärvetenskaplig kurs som ges vid universitetet i Berkeley. Boken är skriven av fysikern och Nobelpristagaren Saul Perlmutter, socialpsykologen och juridikforskaren Robert MacCoun samt filosofen John Campbell, vilket i sig är intressant eftersom tvärvetenskap är en sällsynt företeelse i dagens akademiska värld, märkligt nog eftersom alla verkar vara överens om hur viktigt det är att forskare möts över disciplingränserna. Och författarna visar verkligen poängen med och styrkan i att människor med olika kompetenser samverkar för att skapa kunskap. Just fysik, psykologi och filosofi visar sig vara en särskilt konstruktiv mix av ämnen, vilken gör det möjligt för författarna att ta ett samlat grepp om både verkligheten, människorna som undersöker den och förmågan att tänka.

Kunskapen om världen vi lever i uppstår och förändras mellan våra kognitiva förmågor och psykologiska egenheter, och eftersom både verkligheten, psyket och intellektet är komplexa företeelser blir just den insikten en av de viktigaste att ta till sig om vi ska kunna utnyttja vetenskapens fulla potential. Forskning må vara det bästa sättet som finns att skapa kunskap, men det är fortfarande en verksamhet som bedrivs av människor, för människor, inom ramen för olika kulturella kontexter, med allt vad det innebär. På samma sätt som man brukar säga att demokratin är det minst dåliga styrelsesättet – för att på det sättet betona att det inte finns något perfekt system för att hantera en så pass komplex och föränderlig storhet som ett samhälle – kan vetenskapen aldrig ge oss bättre svar än vad vi skapar förutsättningar för och är förmögna att ta till oss.

Third Millennium Thinking diskuterar å ena sidan några av det vetenskapliga tänkandets adelsmärken, nämligen förmågan att stanna kvar i svåra problem även om de känns övermäktiga och övertygelsen om att det finns en lösning någonstans, ofta där man minst anar det. Samtidigt är boken å andra sidan fylld av exempel på vetenskapliga misstag. Även kloka och högt meriterade forskare begår fel ibland, vilket enligt författarna gör att forskningen ständigt balanserar på gränsen till pseudovetenskap. En kollektiv och väl spridd förmåga till kritiskt tänkande är därför viktigare än den individuella vetenskapliga excellens som så många idealiserar. En intressant lärdom som läsningen gav mig är insikten om att det finns en poäng för alla att låta sig vägledas av det jag tycker mig ha förstått var Jan Stenbecks mantra: Tänk om det är precis tvärtom?

En anledning till att jag finner boken så viktig är att författarna inte bara pekar på problem och visar på behovet av att övervinna dessa, de förklarar även det vetenskapliga hantverket på ett sätt som är begripligt för de flesta. Ska mänskligheten ha en chans att möta utmaningarna som vi står inför, här i inledningen till den västerländska tideräkningens tredje millennium, måste vi förstå både verkligheten, oss själva och metoderna som vi har till vårt förfogande, liksom problemen som vetenskapen är behäftad med. Ingen människa, inte ens världens mest ansedda forskare, är immuna mot olika former av bias som komprometterar tänkandet och gör det svårt att lära av erfarenheten. Därför betonar författarna vikten av att praktisera det långsamma tänkande som Daniel Kahneman och Amos Tversky med stöd i sin banbrytande forskning visar på värdet med och behovet av.

Den kunskapsresistens som idag förpestar stora delar av det offentliga samtalet och som utgör ett allvarligt och växande hot såväl mot demokratin som mot kunskapen och den långsiktiga hållbarheten, går att härleda till en kombination av bristande förståelse för det vetenskapliga hantverket och svårigheten att se, förstå och acceptera slumpens roll i och dess fundamentala betydelse för alla typer av förändring. För att ha en chans att komma till rätta med problemen behöver vi människor bli bättre på att ställa rätt frågor – och det kan vi bara bli om vi förstår både vetenskapens möjligheter och problemen som det sättet att arbeta för att skapa kunskap är behäftat med, liksom vilka spratt vår hjärna ofta spelar oss. Det enda sanningsenliga svaret på den här recensionens inledande fråga, och på alla andra frågor om framtiden är enligt Klaas: Jag vet inte.

Perlmutter, Campbell och MacCoun betonar vikten av att lära sig skilja mellan forskaren som person och resultaten av hens forskning. Författarna visar att det som brukar benämnas gruppens vishet fungerar, men också hur förfärande lätt alla sätt att tänka tillsammans kan komprometteras. Deras lösning på problemet är att när forskare väl har publicerat sina resultat får deras inflytande över tolkningen av resultaten och besluten som ska tas med stöd i forskningen inte vara större än någon annans. Problematiskt nog verkar vi människor dock ha en fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter, vilket gör att efterfrågan på experter växer på kvadraten av osäkerheten i samhället. Och detta problem förvärras av det faktumet att insikten om dessa saker har visat sig ha svårt att haka fast i det allmänna medvetandet. Uppmaningen att vi ska lyssna på forskarna betyder inte att vi därmed kommer att få säkra och entydiga svar på alla våra frågor, av den enkla anledningen att slumpen som Klaas bok handlar om gör verkligheten till en öppen och osäker fråga.

Vi kan och kommer troligen aldrig att kunna kontrollera utvecklingen, men insikten om att allting vi gör och tänker (och Klaas argumenterar övertygande för att det verkligen gäller allting) påverkar verkligheten i allmänhet och tillvaron i synnerhet, är helt avgörande för att vi ska kunna utveckla en syn på och strategier för att möta framtiden som ligger mer i linje med hur verkligheten fungerar än våra antaganden om och representationer av densamma. Fluke avslutas med ett intressant resonemang om behovet av ett dialogiskt tänkande, som inte bygger på att verkligheten antingen är helt slumpartad eller totalt ordnad, vilket vår kognition och perception så lätt får oss att tro. För att livet på jorden och den värld vi skapat inte ska riskera att gå under krävs samverkan, både på ett praktiskt och teoretiskt plan.

Det finns väldigt många texter om vetenskapligt tänkande och olika forskningsmetoder (jag har själv skrivit ett par böcker i ämnet,) men till skillnad från en konventionell lärobok är Third Millennium­ Thinking mer inspirerande än instruerande, och författarna förklarar pedagogiskt och med hänvisning till belysande exempel hämtade från sina respektive vetenskapsområden varför man ska lita på resultatet av forskning, trots att vetenskapen inte alltid lever upp till våra högt ställda förväntningar.

Kan vi lära oss att förstå både hur lite vi människor vet i förhållande till allt som är möjligt att veta och hur lite som faktiskt går att veta, samt bli bättre på att mötas för att lyssna på varandras olika uppfattningar och dra lärdom av våra misstag, finns det hopp. Det menar i alla fall författarna till Third Millennium Thinking, som förmedlar en positiv bild av framtiden, trots alla problem och hot som riskerar att blockera vårt tänkande. Och med hjälp av insikten om slumpens roll och verklighetens fundamentala öppenhet går det faktiskt lättare att se ljust på framtiden. Om allt vi gör och tänker påverkar utfallet är det nämligen, allt annat lika, bättre att tänka positivt än att tänka negativt.