Var Satan frestare eller revolutionär?

En vårdag vandrar jag genom Chalfont St. Giles, en idyllisk by i Buckinghamshire nordväst om London. För mer än 40 år sedan var jag här förra gången, då som nu fascinerad av en man som flydde hit i mitten av 1660-talet, undan pesten som härjade i huvudstaden och de fiender som styrde landet.

Han var tidigt begåvad som poet och språkman, skrev lika gärna på latin och italienska. Sedan övergav han under ett par decennier dikten för polemik, försvarade rätten till skilsmässa och yttrandefriheten, och för politiskt engagemang. I det statsråd som ledde England, sedan kungen Karl I avrättats 1649, fick han befattningen ”korrespondent för de utländska tungomålen”, en post han fortsatte att upprätthålla trots att han med tiden blev helt blind. Han försvarade republiken inför omvärlden ända till dess slut år 1660, då kungadömet återupprättades och reaktionärerna segrade.

Inför sina medhjälpare hade han börjat diktera ett versepos om de första människorna och hur de frestas av Satan, ett epos som han slutförde här i byn Chalfont St. Giles, i ett litet tegelhus, som numera är museum. Jag väntar mig att vara ensam besökare, men här finns också tre andra, som verkar vara hälften så gamla som jag. Kanske ett tecken på att John Milton inte bara är en klassiker utan ännu känns levande.

Och för mig som svensk läsare är situa­tionen mycket bättre än för 40 år sedan, främst tack vare Ingvar Björkesons mästerliga tolkningar av Miltons viktigaste diktverk. Det förlorade paradiset utkom 2012 och året efter kom i en volym Det återvunna paradiset och Simson i Gaza, alltså det kortare eposet om hur Jesus frestas av Satan, och versdramat om den blinde Simsons hämnd på sina förtryckare. Nämnas ska också Erik Frykmans skickliga översättning av Miltons försvarsskrift för yttrandefriheten, Areopagitica, tryckt i tidskriften Fenix år 1995.

Paradise Lost, som första gången publicerades 1667, är mycket mera än ett återgivande av Första Mosebokens berättelse om Adam och Eva. Miltons förebilder är de stora antika eposen, Homeros Iliaden och Odysséen och Vergilius Aeneiden. Liksom i dessa skildras hjältar och gudar, katastrofala krig, krävande resor, tragiskt förräderi och förförelse. Även om Shakespeares dramatiska verk sammantagna betyder mer är Miltons verk möjligen det mest inflytelserika enskilda verket. Vad som är fascinerande med Milton, som gör honom ständigt levande, är de frågor han ställer. Hur kan man förlora sitt paradis? Vilket ansvar har man för sina val?

Ännu, menar jag, är Barbara Lewalskis The Life of John Milton. A Critical Biography­ (2000) det stora standardverket. Men varje år kommer nya studier med nya synvinklar. Ett engagerat porträtt av diktaren i hans samtid (med underförstådda paralleller till vår tids problem) är ­Stephen Dobranskis Reading John Milton. How to Persist in Troubled Times (2022); budskapet är att diktaren ”har något viktigt att säga oss om priset för vår mänskliga bräcklighet, om att erfara nederlag och att ändå härda ut – trots förlusten av sin syn, av två hustrur, av det fria ordet och den republik han arbetat för och i.”

Nu kommer ännu ett spännande verk som tar Miltons viktigaste verk som utgångspunkt för en tidsresa: Orlando Reades What in Me is Dark. The Revolutionary Afterlife of Paradise Lost. Titeln är hämtad från diktverkets början, poetens invokation av ”Himlens musa” och orden: ”Vad som är mörkt/ hos mig, lys upp; det låga, lyft och stöd det/så att jag, värdig detta höga ämne,/må visa upp den Eviga Försynen/och för allt folk rättfärdiga Guds vägar.” (Alla citat från Milton återges i Ingvar Björkesons tolkning).

Reade börjar inte i något paradis, utan i ett fängelse i Massachusetts på 1940-talet, där den blivande svarte ledaren Malcolm X läser Paradise Lost och urskiljer mera av sin egen situation, och slutar i ett annat fängelse i New Jersey i våra dagar, där litteraturforskaren undervisar bildningshungriga fångar i diktens versmått och perspektiv.

Däremellan en serie kapitel, i stora drag strukturerade som korta referat av eposets viktigaste innehåll, med några av dess viktigaste och skönaste passager, så att den som inte nyss läst Paradise Lost också kan hänga med. Dessa är varvade med en huvudsakligen kronologisk genomgång av det inflytande som verket och dess författare haft under århundradena från 1700-talet och framåt. Reade rör sig lätt och uppslagsrikt mellan synpunkter och gestalter; boken känns i en god mening mera som en essä än en avhandling.

Reade påpekar att Paradise Lost börjar ”i en märklig anonymitet,” på en mörk plats där någon vaknar och läsaren får veta att han har störtats från himlen tillsammans med ”hären av upprorsänglar”. Det är lätt att sympatisera med denne någons känslor innan vi vet hans namn, Satan. De som tidigt läste eposet kunde inte bara dra paralleller till det inbördeskrig som störtade kungen av England; utan i Englands amerikanska kolonier vändes, i slutet av 1700-talet, upproret mot kolonialmakten själv.

En av de upproriska var Thomas Jefferson (1743–1826) som med tiden blev USA:s andra president i ordningen. Han tog in många citat från Milton i sin personliga citatsamling, sin commonplace­ book, inte minst om Satan och dennes uttalande: ”Vår seger uteblev – än sen?/ Förlorat är ju inte allt: vår vilja, den obetvingliga, finns kvar, begäret/ att hämnas, outsläckligt hat, ett mod/ som inte fegt ger tappt, ja allt som krävs för att ej övervinnas […]”

Man kan också spekulera i om Jefferson inspirerades av Milton då han skrev den text som sedan blev känd som den amerikanska självständighetsförklaringen och som inleds med orden: ”Vi anser dessa sanningar såsom självklara, att alla människor är skapade jämlika och att de av sin skapare förlänats vissa oeftergivliga rättigheter, bland dessa liv, frihet och strävan efter lycka.” För i början av Miltons traktat The Tenure of Kings and Magistrates (1649) står: ”Ingen kunnig människa bör, kan, vara så dum att hon förnekar att alla människor av naturen är födda fria, såsom avbilder av Gud själv, och är privilegierad över alla andra varelser i det att hon är född att befalla och inte lyda: och efter det ska de leva.”

Milton var andligen närvarande i den jäsningstid som föregick också den frans­ka revolutionen. Voltaire satte honom i jämnhöjd med Homeros, Rousseau kal­lade honom ”gudomlig” och Mirabeau, som hade tillbringat flera år i England, översatte ett par av Miltons traktater mot kungadömet. Och i själva England hade ingen vid denna tid ett mera intensivt förhållande till Milton än visionären ­William Blake, som 1810 skrev och illustrerade ett helt verk, Milton, men redan dessförinnan hade bestämt sig för på vilken sida poeten egentligen befann sig. I The Marriage of Heaven and Hell från 1792 hävdar Blake: ”Skälen till att Milton befann sig i bojor då han skrev om änglar & Gud, och befann sig i frihet då han skrev om djävlar & helvete, är därför att han var en sann poet och på djävlarnas sida utan att veta det.” Just frågan om Satan är skurken eller hjälten i dramat har aldrig slutat engagera eftervärlden.

Dorothy Wordsworth och hennes bror William – hon som var den mest belästa och insiktsfulla men han som blev den mest berömde poeten – identifierade sig med Adam och Eva i Paradise Lost, innan han fascinerades av den franska revolutionen och av Napoleon, som för en med tiden alltmera konservativ William Wordsworth kom att illustrera faran med människans uppror. Men vid den tiden hade en yngre generation poeter – Percy Shelley, Lord Byron – tagit intryck av Miltons revolutionära budskap. Shelley skrev 1812 en egen Declaration of Rights, inspirerad av den amerikanska­ självständighetsförklaringen, men det märkligaste avtrycket i denna generation engelska författare satte Milton i den roman som skrevs av Shelleys blott 19-åriga hustru.

Mary Shelleys Frankenstein, Or the Modern Prometheus från 1818 har som motto vad Miltons Adam, efter syndafallet, frågar Gud: ”Bad jag dig, Skapare, att dana mig/ av jord till mänska […]?” Det monster som Frankenstein skapat har också på samma gång något av Satans bitterhet i sig och monstret är inte bara influerat av Milton utan läser också denne med den känsla av ”under och bävan, som bilden av en allsmäktig Gud i kamp med sina skapelser kunde väcka. Jag kände ofta en förbindelse med flera situationer, slagen av deras likhet med min egen.” Reade rör sig inte bara i den engelska litterära traditionen utan beger sig med essäistisk frihet också ut i mera okända trakter, som i texter av den baron ­Vastey som var sekreterare till den haiti­ske upprorsledare som senare gjorde sig till kung Henri Christophe; som sådan jämför han fienden, ”de före detta kolonisatörerna, fastän besegrade” med djävlarna hos Milton.

För att sedan återvända till det engelska artonhundratalet, då en viss Mary Ann Evans söker efter en man som är hennes intellektuelle jämlike, någon i stil med Milton. Hon möter så småningom en kritiker och författare som tyvärr redan är gift, men de bygger ändå ett liv tillsammans och han inser hennes kapacitet som författare. Något som också läsarna inser då hon under namnet George Eliot debuterar med Adam Bede (1859). Det stora genombrottet kommer med Middlemarch (1871–72), där hon ger en skarp och ofta satiriskt tonad bild av mannen som tar sig själv på alltför stort allvar – såsom Milton kunde göra i sina sällan lyckliga äktenskap.

Innan Reade återvänder ut i världen, till de slaverimotståndare i USA som ofta såg Miltons skildringar av kampen mot de onda som ett föredöme, men också till de festprissar nere i New Orleans som vid karnevaler där klädde ut sig till Satan och dennes gäng av djävlar, och som senare under 1800-talet utvecklade – om utveckla nu är rätta ordet – sitt festande till terror mot den svarta befolkningen i denna Söderns metropol. Reade fortsätter sedan söderut till Trinidad, där historikern C L R James ser 1600-talets engelska inbördeskrig som den första revolutionen i modern tid.

Ibland gör författaren det alltför lätt för sig. Kapitlet om Hannah Arendt och andra tyska filosofer som Karl Marx, Friedrich Nietzsche och Max Weber visar på möjliga eller ytliga förbindelser till Milton men går inte på djupet och spännande konflikter kommer bort. Skildringen av hur Malcolm X läser Milton i fängelset blir alltför mycket av resumé. Men vidräkningen med modefilosofen Jordan Peterson träffar rätt: Reade avslöjar dennes sätt att söka imponera på sina läsare med namedroppning genom att visa på att han knappast kan ha läst vad som verkligen står i Paradise Lost.

En annan vårdag vandrar jag i de Londonkvarter där John Milton föddes och dog. Gatunamnen påminner om att här fanns en hel annan värld än den som försvann i den stora branden på 1660-talet och bombningarna under andra världskriget och byråkratins och finansvärldens tillväxt sedan dess. Från Bread Street leder en gång med namnet Milton’s Passage på vars vägg det sitter en blå skylt: ”Poeten och statsmannen John Milton föddes 1608 på Bread Street”; en annan skylt upplyser om att området är kameraövervakat.

Jag går förbi Sankt Paulskatedralen till kvarteret Barbican där jag bland betongen finner den lilla kyrkan St. Giles Cripple­gate (alltså uppkallad efter samma helgon, som på svenska kallas Aegidius, som byn med museet). Reade berättar att man år 1790 grävde upp kyrkans golv för att undersöka om poeten och dennes fars kistor fanns där. Så befanns vara fallet, men medan kistorna befann sig ovan jord gick folk från en närbelägen pub dit, bröt upp dem och började förse sig med souvenirer – benknotor, tänder – från de längesen döda. Dödgrävaren släppte in dem mot inträdesavgift. Snart uppstod en svart marknad för relikerna, tusentals människor trodde sig ha en av Miltons tänder i sin ägo.

Men vad menas egentligen med det ”revolutionära liv” som det talas om i undertexten till Orlando Reades bok? Nämnts har den återkommande – och lockande – tanken för många läsare att Satan representerar upprorets möjlighet, att han har bra argument mot tyranniet? För vad annat innebär Guds allmakt än just tyranni?

Denne Gud som inte drar sig för att yttra sitt missnöje med den människa som han själv har skapat: ”Vems är då felet? Vems, om inte hennes,/ den otacksammas, som jag skänkt allt gott/ och skapat ädel, rättrådig och stark nog/ att kunna stå emot, men fri att falla?” I en berömd studie – Milton’s God, 1965 – kan kritikern William Empson jämföra Gud med Stalin.

Men även om Gud är allsmäktig är han inte deterministisk diktator. Han säger i verkets Tredje bok: ”Nu har de danats fria/och med all rätt, och kan ej rimligen/anklaga Skaparen eller sitt öde,/som vore deras vilja lagd i bojor […]”. Det befriande i Paradise Lost är till slut inte tanken på upproret, utan tanken på att människan har möjligheter att välja, vilket också med nödvändighet innebär möjligheten att välja det onda. Och den tanken är övertygande även för den som till skillnad från Milton inte tror på Gud eller Bibelns budskap.

Och jag slutar med att i tanken fortsätta långt österut, ända till det Sankt Petersburg där i mitten av 1800-talet en annan troende författare ställde samma fråga om vad som är viktigast, att välja vad någon annan säger vara det rätta, eller välja fritt? Även om man väljer ”det dummaste tänkbara?”

Jo, ”därför att det trots allt bevarar åt oss det viktigaste och dyrbaraste av allt, nämligen vår personlighet och individualitet” skrev Fjodor Dostojevskij år 1864 i sin Anteckningar från källarhålet (övers. Ulla Roséen).