Valet som världen pratar om

Den stundande primärvascirkusen i USA drar till sig uppmärksamhet från världens alla hörn. I en tid när Irakkriget har blivit ett gviet samtalsämne jorden runt har det amerikanska presidentvalet i än större utsträckning förvandlats till en internationell angelägenhet. För att bättre förstå förutsättningarna för USA:s framtid valde Axess att lyssna till två initierade röster: den ena Robert Shapiro, en trogen demokrat, den andra, David Frum, en profilerad republikan.

En stundande primärvalscirkusen i USA drar till sig uppmärksamhet från världens alla hörn. I en tid när Irakkriget har blivit ett givet samtalsämne jorden runt har det amerikanska presidentvalet i än större utsträckning förvandlats till en internationell angelägenhet. För att bättre förstå förutsättningarna för USA:s framtid valde Axess att lyssna till två initierade röster; den ena en trogen demokrat, den andra en profilerad republikan.

Robert Shapiro var vice handelsminister mellan åren 1998 och 2001, och är en nära vän till både Hillary och Bill Clinton. Han har på senare år varit med om att grunda den liberala tankesmedjan Progressive Policy Institute. David Frum har varit en av George W Bushs främsta talskrivare. Det var Frum som bland annat myntade begreppet ”Axis of Evil”. Han är numera verksam inom den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute.

För Axess räkning ställde de båda upp för ett samtal – om USA:s roll i världspolitiken, den politiska klyftan till Europa och det stundande presidentvalet.

JN: Två inslag i amerikansk politik känns väldigt påtagliga just nu. Det ena är Hillary Clintons politiska strålglans. Det andra är att de amerikanska presidentkandidaterna, både demokrater och republikaner, är måna om att framstå som konservativa. Kan dessa två delar förklara något av den stundande primärvalrörelsen och vart USA som nation är på väg?

Shapiro: Det här är intressant. När jag är på besök i Europa hör jag ständigt människor som säger att Hillary är en självklar kandidat. Men det är långt ifrån vad inflytelserika demokrater i USA anser. Barack Obama rider just nu på en enorm framgångsvåg. Hans förmåga att dra in privata medel till sin kampanj överglänser Hillarys. Dessutom har han skapat något som ingen annan i dagens Amerika har lyckats med; en personlig, politisk rörelse. Vi har inte sett det sedan Clinton och Reagans dagar. Hillary är naturligtvis den mest kvalificerade kandidaten, men hon är samtidigt väldigt kontroversiell, särskilt bland väljare som står till höger om mitten. Om jag skulle ranka tre toppkandidater skulle jag definitivt ha med både Obama och Clinton, samt John Edwards på tredje plats. Vi bör förstås tillägga att det svänger fort. Om några månader kan Barack Obamas framgång ha förbytts i nederlag. Se bara på John McCain. För ett halvår sedan var McCain den enda tänkbara kandidaten för republikanerna. Därefter har det gått utför. Frågan är hur Rudy Giuliani ser ut om sex månader. Jag spenderar mycket tid med människor som lever hela sina liv inom det demokratiska partiet. För en kort tid sedan hade jag en diskussion med en senior medierådgivare som arbetar åt en av de två demokratiska huvudkandidaterna. Frågan som vi båda ställde oss var hur republikanerna någonsin ska kunna enas kring någon av sina tre toppkandidater. Högerfalangen bland republikanerna hatar John McCain. Dessutom har han slut på pengar. Rudy Giuliani är för rätten till abort, han är för homosexuellas rättigheter och han har förmodligen den minst trevliga personligheten i amerikansk politik. Jag är ledsen om du inte håller med mig om det omdömet, David. Slutligen har vi Mitt Romney, en man som verkar vara beredd att tycka vad som helst så länge han blir vald.

Frum: Men partiet måste ju v& auml;lja någon.

Shapiro: Precis! Det var det jag menade. Så jag hoppas att du kan förklara för mig hur det ska gå till. Betyder detta att republikanerna har en ledig plats för Fred Thompson?

Frum: Ja, jag tror att Fred Thompson i många avseenden är den perfekta kandidaten för att svara upp mot de interna behoven inom det republikanska partiet. Det är nyckeln till hans framgång. Alla republikaner räknar med att vår väljarkoalition kommer att vara mindre år 2008. En sak som jag däremot slås av i den här valrörelsen, och det har i allra högsta grad att göra med din fråga om konservatism, är att det inte finns någon kandidat i något parti som har en stark socialkonservativ väljarbas. Inom det republikanska partiet har Mitt Romney och Fred Thompson alldeles nyligen försökt omsluta en mer socialkonservativ agenda. Men det saknas helt klart en kandidat med den där rena övertygelsen som tidigare var så viktig för nomineringsprocessen.

JN: ANSER DU att Mitt Romney trots allt har arbetat rätt hårt för att föra ut sin konservativa profil, till exempel när han talade på det konservativa CPAC-konventet nu i år?

Frum: För all del, men väljarna brukar ha ett gott minne. Mitt Romney har en politisk bakgrund som sträcker sig ända tillbaka till 1968. Han har en far och en mor som var väldigt aktiva i amerikansk politik. Och väljarna kommer att bli påminda om vad de tyckte i olika sakfrågor. (Red: Den politiska karriären för Mitt Romneys far, George Romney, kom till ett abrupt slut när han kritiserade Vietnamkriget.) Jag tror att det socialkonservativa lägret hade föredragit någon som verkligen kom från deras egna led.

Shapiro: Vad är då anledningen till att det inte finns någon stark socialkonservativ republikan bland primärvalskandidaterna?

Frum: Det fanns en socialkonservativ kandidat, men han exploderade. Det socialkonservativa lägret hade förberett sig på att ställa upp bakom George Allen. Men när han förlorade sitt senatorsval i Virginia fanns det bara en rad dåliga andrahandsval. De tvingades välja mellan en kandidat som hade ändrat sin politiska agenda, eller två mindre framträdande konservativa kandidater som båda var oacceptabla för en bredare publik. Sam Brownback är en svårsmält kandidat eftersom han är den republikan som har den mest radikala synen på invandring. Och det är en enormt stor fråga inom det republikanska partiet. Republikanska väljare påverkas mycket starkt av frågan om invandring.

JN: Har inte George Bushs trots allt banat väg för invandringsfrågan under rätt lång tid? Han har ju gång på gång uttalat sig mycket positivt om möjligheten till amnesti för illegala invandrare.

Frum: Det är detta som är så intressant. Varje gång Bush har fört upp dessa idéer har han blivit tvingad tillbaka. Men han har vägrat att acceptera ett nej. Han har betett sig som en björn som har fått smak för honung. I hans valkampanj år 2000 förde han fram sin syn på invandring, och partiet gillade det inte. Han försökte sedan att driva amnestifrågan året därpå, och året därefter och även i valet 2004, men det har varit ett slags myteri inom partiet varje gång. Men det här har varit en inrikespolitisk fråga där Bush verkligen har varit principfast. Han är för mig rationsrättigheter för Nafta-medborgare, men hans parti är emot.

Shapiro: Vad har hänt med Sam Brownback och Mike Huckabee? Varför har inte de lyckats få stor uppbackning bland de socialkonservativa, republikanska gräsrötterna?

Frum: Ja, vad ska man säga om Mike Huckabee. Han är en trevlig kille och han har gjort ett fantastiskt jobb i de första republikanska debatterna. Hans stora brist är att han inte har så mycket att komma med i internationella frågor. Han saknar helt enkelt en gedigen utrikespolitisk linje. Brownback däremot gör hela tiden misstag. I en av de tv-sända debatterna fick han frågan om han var motståndare till abort helt och hållet. Han tog då tid på sig för att förklara varför han tyckte att abort borde vara olagligt, till och med om en kvinna har blivit utsatt för våldtäkt. Jag tror att det även bland rätt-till-livet-republikaner finns många som anser att en sådan inställning är att gå lite väl långt. Den är alltför provocerande för de flesta amerikaner. Sammantaget kan man säga att bristen på starka socialkonservativa kandidater, tillsammans med McCains ras i opinionen, har bidragit till att bereda väg för Mitt Romney och Rudy Giuliani.

JN: För att återgå till den tidigare frågan som Shapiro ställde, borde inte Giuliani vara en omöjlig kandidat för de socialkonservativa republikanerna eftersom han till exempel är för fri abort?

Frum: Det är detta som är lite märkligt. Men det ser inte ut som om det spelar någon roll när det gäller Giuliani.

Shapiro: Kommer de republikanska väljarna att rösta strategiskt?

Frum: Folk röstar alltid strategiskt i någon mån. Däremot röstar partiföreträdarna inte alltid särskilt intelligent. Jag menar, demokraterna nominerade ju John Kerry.

Shapiro: Det var ett strategiskt val!

Frum: Om de verkligen ville rösta strategiskt hade de röstat på Dick Gephardt.

JN: DET ÄR intressant att vi redan kommer in på jämförelser med primärvalrörelsen 2004. Vad var strategin bakom demokraternas interna strid för att få bort Howard Dean? Byggde de omfattande attackerna mot Dean enbart på omdömet att Kerry ansågs mer valbar?

Shapiro: Nej, det var Deans egna misstag som sänkte honom. Först och främst låg han så långt före i primärvalet att han blev allas måltavla. Sedan lyckades han inte övertyga de strategiska mittenväljarna om att han var en valbar kandidat. Slutligen hade han ett enormt starkt stöd bland unga väljare, men de gick inte och röstade.

JN: Det pratades i amerikanska medier under valrörelsen 2004 om ungdomar i termer av ”hunden som inte skällde”. Kan detsamma hända Barack Obama, eftersom han har lyckats attrahera många unga väljare till sin kampanj?

Shapiro: Ja, det är nog stor risk för det. Unga väljare är väldigt entusiastiska. De var entusiastiska för Dean, och de är entusiastiska för Obama. Men de är helt enkelt ingen trovärdig väljarbas.

Frum: Jag såg statistik som påstod att Dean gjorde bäst ifrån sig bland de äldsta väljargrupperna.

Shapiro: Hmm, ja det det är säkert sant, för de unga väljarna dök aldrig upp vid valurnorna.

Frum: Vi måste samtidigt hålla i minnet att både republikanerna och demokraterna är typiskt toppstyrda organisationer som organiserades för helt olika politiska mål. Republikanerna har varit partiet som skulle bekämpa inflationen och besegra Sovjetunionen medan demokraterna skulle besegra depressionen. Som du kanske har märkt så har alla dessa uppgifter blivit utförda, men partiernas kandidater är fast i gamla hjulspår. Paul Tsongas kandidatur 1992 är kanske det tydligaste exemplet på en valkampanj som byggde på idén att uppfinna hjulet igen…

JN: Och han lyckades till och med vinna i New Hampshire.

Frum: Ja, precis! Han lovade att slåss mot depressionen en rond till, oavsett om depressionen fanns eller inte. Och väljarna belönade honom för det.

Shapiro: Nåja, jag håller med om den generella åsikten, men vi ska vara medvetna om att Tsongas enbart lyckades vinna primärvalet i New Hampshire eftersom Gennifer Flowers-skandalen exploderade i Bill Clintons ansikte.

Frum: Problemet när vi nu diskuterar kandidater är att partier ofta beter sig som slutna stamsamhällen. Om man befinner sig utanför stammen är det omöjligt att förstå hur människor som ingår i stammen tänker. Jag tror att varje republikan vid den här tidpunkten i den förra valrörelsen trodde att demokraterna skulle nominera Dick Gephardt, eftersom det skulle vara det smartaste för dem utifrån hur vi såg på våra svagheter. Men vi hade förstås helt fel

SHAPIRO: DAVID HAR helt rätt. När du befinner dig utanför stammen ser du saker på ett helt annorlunda sätt. Ta till exempel religionens centrala roll inom amerikansk politik. Vi kan naturligtvis alla påpeka att det är viktigt att hålla i sär religion och politik. Men hur vi än försöker så letar sig religionen in i de politiska samtalen genom socialpolitiska frågor som får ett stort symbolvärde. Abortfrågan är naturligtvis det klassiska exemplet. Tyvärr har oförmågan att förstå religionens betydelse även för ickekonservativa genomsnittsamerikaner varit en av svagheterna hos demokraterna. Det är därför som vi nu ser Hillary Clinton och Barack Obama prata om sina religiösa övertygelser. Jag har förresten känt Hillary i 20 år, och jag vet att hon alltid har varit religiös, även om hon aldrig har pratat om det. Om anledningen till att hon nu pratar öppet om religion är på grund av att Mark Penn har sagt åt henne att göra det, det vet jag inte. (Red: Penn är VD för konsultfirman Burson-Marsteller och kampanjrådgivare åt Hillary.) Den här utvecklingen är ett ypperligt tecken på att det demokratiska partiet har anpassat sig till den politiska diskursen, att vi har kandidater som vågar tala till breda väljargrupper.

Frum: Vad du säger om religion är verkligen intressant, särskilt med tanke på den kommande valrörelsen. Jag tror att det är svårt för européer att förstå vad religion egentligen betyder i amerikansk politik. När de ser all denna religiositet tänker de förmodligen ”Herregud! Hela stället är fullpackat med fundamentalistiska knäppgökar! USA är precis som Saudiarabien, enda skillnaden är antalet motorvägar och McDonalds-restauranger.” Tyvärr är detta en total missuppfattning av de verkliga motiven bakom den politiska retoriken. Den egentliga anledningen till religionens politiska uppsving i USA under 1970-talet berodde på att landet hade blivit mer ojämlikt och att riskerna för dåliga, personliga val kunde bli förödande. Människor började helt enkelt blir oroliga för konsekvenserna av det som kallas omoraliskt leverne. Droger, tonårsgraviditeter och allt som kunde riskera medelklassfamiljens framtid uppfattades som direkta hot mot samhället. Religionen var ett sätt för många amerikaner att kanalisera sin rädsla. Nu verkar det inför det kommande presidentvalet som om religionen möjligen är på tillbakagående. En hel del indikatorer pekar på att religionen har bytts ut mot en annan emotionell ingrediens i amerikansk politik, nämligen nationalismen.

Shapiro: Jag håller med om Davids poäng om nationalismen, även om jag inte skulle formulera den så. Men det är helt uppenbart att det har skett en omsvängning rörande traditionella politiska värden i amerikansk politik sedan 90-talet. Nuförtiden verkar det som om det råder en allmän uppfattning att det ständigt finns en fiende närvarande och att landet är utsatt för olika ekonomiska och politiska hot från omvärlden. Nationalismen passar perfekt in i det här mönstret. Amerikanerna har till exempel vänt sig mot kriget i Irak, inte för att ogillar den militära interventionen utan för att de ogillar nederlaget. Och nederlaget är uppenbart. Irakkriget är en tung börda att bära för det republikanska partiet i valrörelsen.

Frum: Vi påpekade tidigare att Rudy Giulianis kandidatur knappast har varit given. Hur kan någon med hans åsikter och hans bakgrund vara en republikansk kandidat till 2008? Här har vi svaret! Republikanska väljare har frågat sig själva: ”Finns det någon i vårt parti som har tagit på sig en till synes omöjlig uppgift tidigare? Finns det någon som vi kan lita på, som inte ger upp utan slåss tills problemen är lösta?” Svaret har varit självklart: ”Det låter som ett jobb för Rudy.”

Shapiro: Oavsett vem som träder fram för republikanerna så blir Irakkriget den avgörande frågan där kandidaterna måste fjärma sig från Bush.

Frum: Amerikanernas inställning till kriget i Irak är intressant. Precis som Robert säger så hatar amerikaner att förlora. Alla liknelser med erfarenheter från Vietnamkriget är däremot omöjliga eftersom vi inte har någonting som liknar en anti-krigsrörelse i USA i dag. Det finns gott om pessimism, men det är allt.

Shapiro: I Vietnam handlade det om ett gammalmodigt imperietänkande och att vi inte borde ha varit där från första början. I Irak handlar det snarare om något mer ödesdigert. Vi är den första supermakten på jorden på över 1700 år som inte utmanas av någon annan stat i vår egen storlek, och trots detta lyckas vi förlora ett krig mot en betydligt sämre utrustad motståndare

JN: FRANCIS FUKUYAMA skriver i sin bok After the Neocons att Irakkriget har omöjliggjort den nyanserade delen av den neokonservativa teorin om att förstå internationella relationer utifrån politiska strömningar inom stater. Håller ni med om det?

Frum: Det är möjligt. I viss utsträckning kan vi nog säga att kriget åtminstone kommer att ha reell inverkan på amerikansk utrikespolitik för lång tid framöver. Vad vi nu ser är en fotnot till den gamla Carterdoktrinen. Alltsedan 1979 har USA haft en inställning som säger att vi är beredda att gå ut i krig, även ett nukleärt sådant, för att förhindra att någon annan politisk makt tar kontroll över oljeresurserna i Mellanöstern. I dag kan vi konstatera att USA omvärderar sin inställning till flera stater, bland annat Iran. Vad det här kriget leder till är måhända ingen ny, världsomspännande politisk doktrin, utan snarare en ny Mellanöstern-strategi.

JN: Vad tror ni då att denna utveckling får för återverkningar för Europas relation till USA?

Shapiro: Överallt ser vi ett försvagat Europa, både ekonomiskt och militärt. USA har rustat upp och Europas stater har skurit ner på sina egna styrkor och i stället lagt ut försvaret av Europa till USA. Samtidigt har EU skapat ekonomiska institutioner som står i konflikt med globaliseringen i världen. Vi ser många mått på denna ekonomiska kräftgång. Medelinkomsten i USA är i dag 28 procent högre än i Storbritannien, 36 procent högre än i Tyskland och Japan och hela 40 procent högre än i Frankrike. Om tio till femton år beräknas amerikaner tjäna 50 procent mer än genomsnittseuropeerna. Det är en häpnadsväckande skillnad och ett tydligt tecken på att USA framförallt är en ekonomisk supermakt.

Frum: Jag ser det inte riktigt i ett så glatt ljus som du gör.

Shapiro: Det är inte nödvändigtvis glatt. Det är vad det är.

Frum: Jag tror att det som kommer hända när Europas betydelse avtar och USA har ett närmast absolut inflytande över en stor del av jordens yta är att de demokratiska idéernas anseende kommer att minska. Om britterna inte längre kan lära ut Shakespeare till barn i brittiska skolor, hur ska då amerikaner kunna lära ut Shakespeare till barn i Mexico? Kort sagt: Om Europa förlorar sitt inflytande så avtar också USA:s möjlighet att vara ett barn av Europa.

Shapiro: Jag ser det inte alls på det sättet. Möjligen har det att göra med att vi demokrater alltid har en något mer optimistisk syn på saker och ting än konservativa. Europa kommer naturligtvis att kunna åtgärda sina brister på egen hand. Vi ser redan att det sker på Irland, vi ser det i Sverige i flera avseenden och vi ser det även i Storbritannien. Trots dessa ljuspunkter går det naturligtvis inte att bortse från att Europa är fattigare än det hade behövt vara. Samtidigt skulle jag önska att man också hade den militära kapaciteten att försvara sig själv.

Frum: Men trots de starka banden mellan de två kontinenterna är det nedslående att se hur europeiska politiker på gång har försökt att vinna inrikespolitiska poänger på att attackera förhållandet till USA. Tyvärr kan liknande utspel i framtiden skapa verkligt stora problem för den sammanhållning över Atlanten som trots allt är väldigt väsentlig.

Shapiro: Vi ska inte glömma att USA och Europa har väldigt mycket gemensamt – såväl kulturellt som ekonomiskt och politiskt. Till detta ska läggas den nytta som Europa drar av USA, inte minst som en marknad för många av de varor som produceras inom EU. Med så starka band har jag svårt att se att någonting skulle kunna skada relationen mellan Europa och USA inom den närmaste framtiden.

 
Joakim Nilsson är frilansskribent.