Klassamhälle i ny tappning

SvD:s recensent refererar bland annat: ”Ingen av eleverna [i Malmöklassen] har svenska som förstaspråk och inte heller majoriteten av deras lärare. Många av föräldrarna är arbetslösa och behöver barnens hjälp för att förstå blanketter.”

Jag har inte haft tillfälle att läsa boken, men det ska bli mycket intressant att se om författaren tacklar frågan i vad mån det överhuvudtaget är möjligt med en jämlik kunskapsskola i ett samhälle som under lång tid har haft mycket stor invandring av personer med svag utbildningsbakgrund och bristande språkkunskaper. Finns det något land som har tacklat frågan framgångsrikt?

Hur skulle det gå till? Enligt SvD:s recensent föreslår Emma Leijsne följande: ”Det finns tio gånger fler elever med högutbildade föräldrar än det finns elever med lågutbildade. Blanda dem rakt av och vi skulle få bara ett par elever i varje klass med lågutbildade föräldrar. Det skulle bespara oss alla en del av utanförskapets höga pris.” Det låter märkligt med proportionen tio till ett, men även om proportionerna skulle stämma låter ju detta mycket mer som en sorts förtvivlad fantasi än som en farbar väg framåt. Det går inte att forsla omkring barn hur som helst i jämlikhetens namn och föräldrar som har sina barn i väl fungerande skolor har ingen anledning att acceptera stora försämringar.

Det talas ofta om växande klyftor i det svenska samhället och en sådan utveckling är inget att stå efter. Skolan är ett exempel men långt ifrån det enda. En gedigen analys av hur denna ojämlikhet samspelar med de senaste decenniernas invandringspolitik vore en ytterst värdefull pusselbit inför framtida ställningstaganden.