Befriande skamlöst

– Du har ju föreslagit att skolan ska införa en litterär kanon, sa programledaren Lotta Bouvin. Alltså en lista över böcker som alla elever ska läsa, och det här skulle också kunna vara ett sätt att integrera nyanlända i Sverige. Och nu tänkte vi testa dina litterära kunskaper.

– Ooh.

Ljudet från KD-ledaren hade kunnat vara ett uttryck för förväntan. Eller en knytnäve i solar plexus.

Först dök det upp en bild på en bok som nyhetsgrafikerna hade skrivit som Gösta Berling’s saga, med apostrof och allt, vilket ledde tankarna till däckfirmor i glesbygden.

– Det står faktiskt helt still, sa Ebba glatt.

Så också hela det allmänbildade Sverige. Nästa bok var Giftas. Ebba gissade på Hjalmar Söderberg. Den tredje och sista var Gentlemen. Bouvin bidrog med ledtråden att det rörde sig om en akademiledamot. Men nej.

Allt detta vet ni ju redan. Jag återger ändå händelsen för att ni riktigt ska minnas känslan av hur en frostad taggtråd drog genom kroppen.

Skadeglädjen efteråt var omåttlig. Ledar- och kultursidorna drog taggtråden några vändor till och påpekade att detta var symptomatiskt för den illitterata borgerligheten. Busch Thor utnyttjade kulturen för att exkludera nyanlända, vilket var magstarkt när hon själv hade lika taskig koll som om hon just vadat iland från gummibåten. Hon representerade en förlegad bildningssyn, där det snarare handlar om att rabbla utantilläxor än att skaffa sig ett, som det heter, ”levande förhållningssätt” till litteraturen. Men hon fixade alltså varken det ena eller det andra.

För åtta år sen var jag i USA och gjorde research till en roman om den amerikanske punkgitarristen Johnny Ramone. Först var jag i New York och nötte trottoarer i den vindpinade stadsdelen Queens, där fyra mer eller mindre missanpassade snubbar bildade Ramones i mitten av 1970-talet. Jag intervjuade Johnnys kompisar och roadies, exflickvänner och turnéledare. Sen åkte jag till Los Angeles, dit han flyttade efter bandets upplösning, och intervjuade människor där.

Att jag skulle skriva just en roman om honom, och inte en biografi, väckte visst intresse. Jag fick ofta frågan om vilken sorts roman jag hade tänkt mig. Den jag nämnde som förebild var Joyce Carol Oates tegelsten Blonde, om Marilyn Monroe. Jag tyckte om känslan av att Oates hade slagit ut väggarna mellan fakta och fiktion, att man dök in i ett medvetande och brydde sig allt mindre om vad som var sant och vad som var påhittat. Hennes roman tycktes etablera en egen genre, och hade en självklarhet som man bara hittar hos författare som har ingående kunskaper om sitt ämne, eller är infernaliskt skickliga på att framstå som att de har det.

Så när jag satt på Johnnys stamfik i Hollywood Hills och fick den där frågan hade jag svaret färdigt.

– Känner du till en författare som heter Joyce Carol Oates…? började jag hövligt.

I åtta fall av tio skakade mitt intervjuoffer på huvudet.

– No.

Jag kom helt av mig. Det berodde inte bara på att jag hade utgått från att Oates var en författare som de flesta kände till. Nej, det handlade snarare om sättet på vilket de skakade på huvudet.

De var nämligen helt obesvärade.

En och annan förklarade hjälpsamt:

– Jag är inte så intresserad av böcker. Jag är mer inne på sport och matlagning.

Deras oförmåga att skämmas gjorde ett djupt intryck på mig, och fyllde mig rentav med avund. Jag tvivlade på att någon svensk hade ryckt lika sorglöst på axlarna, för även om vi inte kände till författaren skulle vi vara intensivt medvetna om frågans laddning; att vi borde känna till författaren. Och det spelar ingen roll om man kommer från ett akademiker- eller arbetarhem. Att påkommas med en bildningslucka är lika genant oavsett var man kommer ifrån. Respekten för bildning är grundmurad, och likaså skammen över bristen på densamma.

Så varför kändes amerikanernas inställning så befriande?

Kanske för att de verkade ha gjort ett medvetet val. De hade prövat att läsa böcker, tyckte inte att det gav dem någonting och började ägna sig åt makramé eller segelflygning istället. Vilket är en himmelsvid skillnad mot att tugga sig igenom böcker för att det anses ”fint”, trots att man tycker att det är urtråkigt.

En klok person sa en gång att om man aldrig möts av ett ”nej” betyder ett ”ja” till slut ingenting. Kanske gäller det också kulturen. Att den mår bra av att prövas förutsättningslöst, som allt annat, och rentav väljas bort ibland. Människorna mitt emot mig på Beverly Glen Deli var inga dåliga människor, utan lika insiktsfulla, reflekterande och empatiska som vilken Axess-läsare som helst.

Och Benito Mussolini, Joseph Goebbels och Radovan Karadzic var som bekant bildade ut i fingerspetsarna.