Bokhandeln – en fransk dröm

Nyligen öppnade en ny bokhandel helt nära Place d’Italie, här i trettonde arrondissementet i Paris. Den är riktigt flott med specialritad inredning, vackert golv och en generös baldakin med butikens namn i lysande skrift. Alltså inte ytterligare en av de här små bokhandlarna med obegripliga öppettider och märkligt urval av böcker (och ibland även annat) som mer verkar vara en sorts förlängning av innehavarens personlighet än ett litet företag. I Paris finns ju fortfarande trots allt mängder av bokhandlare och antikvariat, liksom butiker som blandar nytt och begagnat, där fantastiska varuhusstora Gibert Joseph i Quartier Latin dominerar.

Nej, en med franska mått mätt helt vanlig, generös bokhandel låg där tvåhundra meter från köpcentret. Man skulle kanske kunna säga: mot allt förnuft. Eller åtminstone: mot den sedan flera år rådande trenden. För även i Frankrike lägger små special­butiker ned, och i synnerhet bokhandlar.

Detta satte alltså myror i huvudet på mig – tills jag häromdagen fann förklaringen i en artikel i Le Monde. Där läste jag att det sedan pandemin har öppnats inte mindre än 574 nya bokhandlar i Frankrike. Även om andra säkert har lagts ned under samma period kan man konstatera att det är en fransk dröm att ha en egen bokhandel.

Branschorganisationen avråder inte helt – men nästan. Ett ungt par med bra inkomster i en av de större städerna bör inte flytta till en mindre ort och öppna en bokhandel. Få ägare kan ta ut en korrekt lön och ännu färre har råd med anställda. Tillkommer långa dagar, tunga lyft och ingen tid att läsa.

Detta trots fasta bokpriser, nytillkommen avgift på nätbokhandelns leveranser, stabila och förmånliga hyresvillkor, på sina håll till och med subventionerade.

I Frankrike är inte boken en vara som alla andra. Den enda svenska produkten jag kommer på som är lika omhuldad är väl – spriten? Vilka slutsatser om svenska drömmar man bör dra av det överlåter jag åt läsaren att avgöra.