Början till slutet?

Efter år av svag tillväxt, skuldkris, eurokris och britternas beslut att lämna EU har stämningen varit minst sagt låg bland Europavänner. Men Macrons djärva framtidsvisioner synes ha utlöst en ny våg av tillförsikt till det europeiska projektet – inte minst i Bryssel. Mer, inte mindre, överstatlighet verkar av allt att döma vara både kommissionens och Macrons recept för att undvika fler ”exits”.

Det största hindret mot Frankrikes planer är Tyskland – det är endast när Paris och Berlin rör sig i samma takt som avgörande steg kan tas. Det gäller alltifrån Macrons idé om en gemensam budget och finansminister för euroländerna till ett fördjupat europeiskt försvarssamarbete.

Glädjen måste därför ha varit stor i Élyséepalatset när det stod klart att CDU/CSU och SPD enats om en EU-vision i linje med Macrons i det dokument som utgör den gemensamma plattformen för partierna vid en eventuell ny storkoalition (”GroKo”).

I dokumentet är det tidiga 2010-talets retorik om vikten av ordning och reda i statsfinanserna och pekpinnar riktade mot södra Europas skuldländer borta. Istället talas det nu om solidaritet mellan både medborgare och medlemsländer. Ett exempel är förslaget om att pengar ska anslås till EU-budgeten för att euroländer bättre ska kunna stå emot framtida krishärdar – idéer som under krisåren var otänkbara inom de konservativa tyska leden.

För oss nordbor är stycket som handlar om EU:s sociala dimension extra relevant. Under rubriken ”Vi vill ha ett möjligheternas och rättvisans Europa” presenteras bland annat en social pakt som ska värna principen om ”lika lön för lika arbete” inom samma region, en vilja att motverka ”lönedumpning” inom EU samt en idé om att ta fram ett gemensamt ramverk för lägstalöner och nivå på välfärden.

För den som ställer sig skeptisk till att det bästa sättet att stärka förtroendet för EU är att göra arbets- och välfärdsfrågor till ett övernationellt projekt utgör denna del i dokumentet dynamit. Statsminister Stefan Löfvens (S) löften om att den sociala pelaren inte skulle utmynna i någonting bindande och definitivt inte att Bryssel skulle få inflytande över välfärdsfrågorna riskerar uppenbarligen att komma på skam med en återupprättad stark tysk-fransk EU-axel.

Nu är steget från ett gemensamt partidokument till faktisk EU-policy visserligen långt, men i och med att Schulz linje vann på SPD:s partistämma i Bonn är Tyskland ett steg närmare en ny GroKo.

Om det därmed till slut blir Macron, Merkel och Schulz som håller i Europas taktpinne de kommande åren pekar mycket på att EU-institutionerna kommer att ta ett betydande kliv åt vänster. Alternativet är ett politiskt svagt Tyskland i en tid då behovet av ett tydligt europeiskt ledarskap är som störst. Ingendera av optionerna känns särskilt tilltalande.

En ödmjuk önskan om att svenska medier ägnade denna fråga nästan lika stor uppmärksamhet som Donald Trumps senaste twittrande infinner sig. Men det är nog för mycket begärt. Vad stort sker i EU, sker tyst. Åtminstone i Sverige.