En kanon för ett rikare liv

Under kommande sekel väntas 90 procent av världens omkring 7 000 språk att dö ut. Det låter dramatiskt mycket, en knapp tiondel av dessa talas i Indien, och det som förenar de mest utrotningshotade språken är att man inte skriver på dem. Utvecklingen är beklämmande, är det endast engelska, mandarin, arabiska och hindi vi kommer att få höra och läsa till slut?

Förhållandevis få kan svenska, men det nit med vilket språket i skrift förmedlats genom kyrkans och sedermera den allmänna skolgångens försorg har gjort att svenskarna i allmänhet från 1700-talet fram till alldeles nyligen varit läs- och skrivkunniga. Numera finns det omkring 800 000 personer i Sverige med kraftigt begränsad förmåga att läsa, och även de av oss som kan läsa gör det allt sämre. Om vi vill vårda och bevara svenskan för framtiden gör vi rätt i att se till att rikets befolkning behärskar språket i såväl tal som skrift.

I förra numret av Axess (nr 3/25) skrev chefredaktör Nina Solomin att en svensk kulturkanon framför­allt behövs för våra unga och då inte främst för de privilegierade ”kulturbarnen” utan de som inte kommer få bildningen till livs i sina barndomshem. Dessvärre präglas vårt samhälle av de låga förväntningarnas klassförakt.

Det som slår en när man läser de verk och författarskap som kunniga skribenter i Axess föreslår till en litteraturkanon är hur väl dessa definierar svensk erfarenhet och kultur. Somliga val, som Gustav Vasas Bibel, Carl Michael Bellman, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Carl Jonas Love Almqvist, Pär Lagerkvist, Elsa Beskow och Lars Norén är lika självklara som välvalda. Johan Traulau argumenterar gott för att finländskan Tove Janssons existentiella Muminberättelse Pappan och havet platsar i en kanon, medan Josefin de Gregorio möjligen låter den egna passionen styra i djärvare nomineringar
av de nu verksamma Lotta Lotass och Lars Jakobson.

Lars Lönnroth breddar barnkanon med att påminna om Hugo Hamiltons förtjusande trollverser och Torbjörn Elensky tar på sig omvärldens glasögon när han väljer ”andevärldens Linné”, vår store mystiker Emanuel Swedenborg, sällan läst av lutherska svenskar. Lukas och Clara Moodysson lyfter fram författarskapen som aldrig uppmärksammats i ljuset, som naturlyrikerna Stina Carlson och Birgitta Medelius, vilka låter folk­själen speglas i dyiga sjöar och rimfrostskog, eller Artur Ståhles Malmöskildring Sodom och Margareta Suber, som var först med att på svenska skildra lesbisk kärlek och antisemitism.

Det gemensamma för dessa skalder är att de skriver utöver det vanliga, de lyfter den svenska livserfarenheten till något högre och förankrar vår existens i något djupare och mer meningsfullt. Ett högstämt allvar präglar sådan litteratur, något som Anna Victoria Hallberg mycket riktigt påpekar att vi svenskar både beundrar och fruktar. En särskild svensk dialektik, inte minst beskriven av Rudolf Kjellén, mellan odalböndernas folkliga jämlikhet och den lärda och andliga auktoriteten hos prästerskap och konung, yttrar sig i vår ambivalens inför det faktiskt sanna och sköna.

När man i 1571 års kyrkoordning bestämde sig för att alla svenskar skulle lära sig att läsa gav man dem den absolut rikaste litteratur vi känner, Den Heliga Skrift. Folkskolans projekt att sammanföra den svenska befolkningen inom en bildningsram gjordes med en gemensam läsebok lanserad 1868 som i nya uppdaterade upplagor med introduktioner till det bästa av inhemska och utländska texter lästes fram till 1960-talet.

Precis som folkrörelserna, inte minst arbetarrörelsen, genomsyrades hela denna anda av den goda viljan att investera i människor och göra deras tillvaro större.

Under senare årtionden har balansen mellan folklighet och auktoritet kantrat över till förmån för det banala. Trösklarna hyvlas konstant ner, vi ser det inte minst i det alltmer infantila mediala landskapet och enfaldiga offentliga samtalet eller för den delen Svenska kyrkan som nu knappt vill kännas vid tron.

En litterär kanon som blir ett levande medel i skolan och som vågar uttrycka att det finns sådant som Stig Larsson kallar ”kvalitet”, att det finns dikter, pjäser och berättelser som är objektivt bättre eller rent av det bästa vi har. Dessa är inte främmande för oss utan en gemensam egendom, gåvor som våra skickligaste skalder givit oss att läsa på vårt eget vackra språk.

Det är denna litterära kvalitet elever behöver möta i skolan när de inte gör det någon annanstans. Att de får konfrontera det som utmanar och inspirerar dem att på djupet lära känna sig själva, som gör deras liv rikare än de hade kunnat föreställa sig och får dem att växa till ansvars­tagande medborgare i ett öppet och demokratiskt samhälle.