En välvilja utan gränser

Min stadsdels enda bankomat har fått den skyddande kåpan runt sifferdisplayen bortsliten på ena sidan. Nära och på samma sida sitter en romsk man på marken. Han ber om pengar flera gånger under den korta stund det tar att hämta ut sedlarna.

Det här är två platser, men bilden är densamma nästan överallt. Och dagligen dröjer sig skammen och skulden kvar. Att gå och köpa en bukett sprakande röda tulpaner, utan att lägga något i muggen, blir ett tecken på den egna oförlåtliga egoismen.

I barnvagnsutrymmet på gården till ett dagis sover EU-migranter på nätterna. Eftersom det inte finns några toaletter, förklarar hundägare att de inte kan rasta sina hundar i närheten då området bitvis är förorenat. Liknande berättelser kommer från hela Sverige.

Stockholms stadskärna har blivit en yta där EU-migranterna skapat boplatser. Kungliga Dramatiska Teaterns trappa kan tidiga morgnar vara en hemvist för upp till tio personer. I ett utrymme på Norrlandsgatan rullas femton madrasser ut på marken sena kvällar. Överallt i stadsbilden finns portabla hem fastknutna i lyktstolpar eller hoppackade på marken under dagen. Successivt har boendet, tiggandet och närgångenheten ökat.

Försäljare av Situation Stockholm har vid flera tillfällen blivit bortjagade av EU-migranter när dessa gjort anspråk på försäljarnas platser. Detsamma gäller barn som säljer majblomman. Det offentliga rummet är inte längre en gemensam yta, utan en yta EU-migranterna intecknar som sin zon.

Jag har frågat poliser, banker och politiker om vad de tänker göra åt att ytan tas i besittning och att många av oss inte får vara ifred i vår vardag. Ingen tycks se det som sin uppgift att värna det offentliga rummet och dem jag frågar verkar samfällt ha kapitulerat.

Men ett land behöver ha kontroll över sin yta. Marcus Brixskiöld, socialdemokratisk kommunpolitiker och opinionsbildare, har skrivit om vad som händer när ett land frånsäger sig den makten. När staten lämnar ytan tar någon annan över. Vad händer när medborgarna börjar ta tillbaka den? undrar han. När tilliten eroderat tillräckligt och människor får nog? Frågorna skisserar ett realistiskt framtidsscenario.

Ytan handlar inte enbart om marken vi rör oss på, utan är också ett mentalt rum. Det accelererande tiggandet på gator och torg i Sverige blev startskottet för en kollektiv mental och känslomässig process. Det var då vi öppnade våra hjärtan. Sverige suddade sedan även ut sina gränser mot andra delar av världen. Jag menar att det finns ett samband.

Det individuella mötet och vetskapen om en annan människas utsatthet väcker empati. Den empatin är god och nödvändig, men den kan inte ensam ligga till grund för beslut och samhällsansvar. Skulle vi bygga ett samhälle på enbart empati, vore exempelvis straff och frihetsberövanden en omöjlighet. Bakom varje fall finns en människa. Men den vissheten kan inte vara det enda som vägleder ett samhälle. Då blir det kaos.

På känslan biter inte heller fakta. Som att det är till Sverige bussresor med människor som avser att tigga går, inte till våra grannländer. Som att regeringens egen utredare Martin Valfridsson visar att tiggeri inte är en väg ut ur utanförskapet. Som att Sverige sänder signaler som gör att fler kommer hit för att tigga. Som att kriminalitet finns i tiggarkulturens spår.

Fakta har spelat liten roll för beslutsfattarna och inte heller i den allmänna debatten. Istället styr känslorna. En journalist träffar en EU-migrant, lägger röstläget mjukt och berättar hans eller hennes historia. Ingen analys, inget annat perspektiv verkar krävas.

Sverige tycks ha behållit endast ena delen av kärleksbudet ”Du ska älska din nästa såsom dig själv”. Men det är faktiskt moraliskt försvarbart att även älska sig själv. Tiggarna öppnade dörren för en gränslös svensk kollektiv välvilja. Vi behöver återta kontrollen över vår yta, både den på marken och den i sinnet.